Den som dissar böcker
Hur många sidor ska man ge en bok?
För ett tag sedan så satt jag en kväll med vänninan K och pratade om böcker, vilket vi nästan alltid gör. Jag berättade om någon bok jag höll på med just då och som liksom aldrig ville ta sig. Den var helt enkelt otroligt tråkig och jag sneglade hela tiden på nästa bok som låg på tur intill sängen.
- Vad menar du? sa hon. Hur långt har du läst då?
- Tja, jag är snart klar, svarade jag och undrade varför hon såg så skeptisk ut.
- Snart KLAR? skrattade hon. Sitter du och läser klart en bok som du tycker är ren dynga? Vilket slöseri av tid!
- Men den KAN ju bli bra? sa jag och kände mig en aning dum.
- KAN bli bra? Du har tyckt illa om boken hela vägen men sitter ändå och läser klart den? Nej, vet du vad! Det finns alldeles för många bra böcker för att man ska slösa sin dyrbara tid på sådana som inte håller måttet.
Hon hade rätt, förstås. Jag kunde inte säga emot. Jag vet inte hur många böcker jag läst som jag hoppats ska bli bättre och lyfta om jag bara läser några sidor till. För det mesta så sitter jag faktiskt oftast och suckar efter att ha läst den sista sidan eftersom den faktiskt inte blev bra ett endaste dugg. Man känner sig lite snuvad, eller hur?
- Hur långt läser du i en bok innan du bestämmer dig för om du ska fortsätta eller inte? frågade jag K.
- Tjugo sidor. Max! svarade hon och skrattade rått. Finns ingen anledning att fortsätta att läsa en bok som inte har fångat mitt intresse under de första tjugo sidorna. Väck med den och på med nästa!
- Tjugo sidor?? jag glodde dumt.
Med tanke på att väninnan K är redaktör på ett av de större bokförlagen i landet så började jag fundera på om hon funkade likadant i sitt arbete. Är det verkligen OK att dissa en bok efter bara ett par kapitel? Hur många fenomenala böcker hade hon missat genom åren genom att vara så kallhamrat kritisk?
Så började jag fundera på hur stor andel av de där trista böckerna, som jag envist läser klart, som verkligen har bättrat sig en bit in och förvandlats till en bladvändare efter en trög start. Jo, några stycken. Men inte många. Om jag ska vara riktigt ärlig så brukar de vara rätt trista rakt igenom om de väl börjat dåligt. Så hur ska jag kunna bryta mönstret och våga lägga ifrån mig en bok som faktiskt känns rätt trist? Av någon anledning så känns det inte riktigt schysst. Det känns lite som att låta en ny bekantskap snacka i fem minuter för att sedan bestämma sig om det är hissa eller dissa som gäller. Tänk dig att du får en ny kollega på jobbet. Han eller hon kommer in lagom till morgonmötet och får fem minuter på sig att presentera sig och berätta lite om sig själv. Hur många fixar att låta spirituella, underhållande och smarta på fem minuter? Inte många av oss. Man måste liksom få känna sig för först. Hitta sin plats och form och landa en smula. Så borde vi inte ge böcker samma chans?
NÄR är det dags att dissa en bok? Ni vet vad man säger om dem som bränner böcker...
Så, du som läser detta: berätta för mig hur lång tid du ger en bok att lossna och bli bra. Vad är viktigast för dig när du börjar läsa? Hur ska de första tjugo sidorna se ut för att fånga ditt intresse?
In i grottan
Hösten brukar göra mig lugn i vanliga fall men just den här hösten är så pressad att jag inte riktigt kan sortera. Det är lite mycket av allt, så att säga. Jag har inte riktigt tid att hämta andan mellan jobb och vardagsfix utan åker liksom bara från hållplats till hållplats av saker som måste göras.
Kommentera
Den glömda konsten att läsa högt
Det är otroligt vilsamt att sjunka ner med en bok i soffan efter jobb och middagsfix. Kvällen är fri och jag gör vad jag vill med den. Min snart-sjuåring sitter och pysslar med lego i sitt rum, katterna ligger på varsin soffkant och spinner. Friden sänker sig och idyllen är fullständig.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
... och andra viktiga böcker
I mitt förra inlägg så skrev jag om böcker som gömmer på skatter och i morse tänkte jag på böcker som ÄR skatter. Det är typen av böcker som man, bortsett från fotoalbum, katter och barn, rycker åt sig om det börjar brinna och man måste snabba sig ut. Dagböcker kan vara sådana böcker, såklart. För mig finns det en bok som är otroligt viktig att stoppa innanför tröjan om jag måste hoppa med ungar och allt från ett fönster om det krisar: farmors gamla handskrivna receptbok, full av lösa lappar.
Den bor granne med farmors blåprickiga köttbulleskål i ett vitrinskåp i köket och är naturligtvis en symbol för all den trygghet och värme som min farmor spred omkring sig och som lade sig som ett mjukt duktäcke kring mig som barn. Farmor doftade gott av kaffe, stekos och farfars cigarrer. Hon hade pigga, glittrande mörka ögon och kinder mjuka som en gammal sammetsklänning. Jag minns tydligt hur det kändes att lägga sin kind mot hennes och andas in den varma, trygga doften.
Farmors receptbok är naturligtvis också fylld med barndomsminnen i receptform. Där finns Ainas gaffelkakor, Ruts blåbärssylt, Gurlis enkla sockerkaka, Kajsas hårda pepparkakor och ett uråldrigt tunt blad med sirlig handstil som beskriver hur man gör vin av rabarber. Pappret är så skirt att jag fruktar att det ska falla ihop till pappersdamm varje gång jag rör det men jag måste ändå vika upp det och njuta av det varje gång jag bläddrar bland de lösa bladen. Min gissning är att receptet är nedskrivet av farmors mamma Maria. Rabarber, liksom krusbär, vinbär och hallon, togs tillvara ute i stugan i Partille om somrarna.
Men det är inte bara recept som samsas innanför de slitna pärmarna. Jag hittar teckningar som pappa gjort som barn, ritningar över hur trädgården med träd och buskar skulle se ut, inköpslistor och kvitton.. Där ligger också inbjudningskort och ett och annat fotografi, bland annat ett svartvitt på mig från julen -70.
Jag tycker att jag upptäcker nya små skatter varje gång jag öppnar den där boken. Idag blev jag alldeles varm i hjärtat när jag såg en inköpslista där någon hade krafsat ner “gott till Bengt”. Lille Bengt - pappas äldre bror - blev säkert väldigt glad för de där gotterna.
Jag har en dröm om att någon gång hinna baka mig igenom några av recepten i farmors bok och kanske så småningom försöka att övertala ett förlag om att få låta mig göra den på riktigt, med recept och foton.
Jo, jag vet att det går 13 kokböcker på dussinet nu för tiden men det KAN ju finnas någon, mer än jag, som längtar tillbaka till sin farmors eller mormors söndagsdukade bord. I mitt fall med köttbullar i den blåprickiga skålen.
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Gräver guld i bokhögarna
- Du är ju bokbulimiker! suckar min sambo och kliver över en bokhög vid sängen.
Ja, jag är en storkonsument av böcker och slukar det mesta. Jag har mina prioriteringar: svenska och övrigt nordiska böcker i första hand, i andra hand brittiska och sedan kommer resten på delad tredjeplats. Det spelar egentligen ingen roll vad det är för typ av bok. Allt går ner så länge det är välskrivet. Jag kan lugnt säga att jag föredrar böcker som är skrivna av en habil stilist (även om handlingen motsvarar en normal tidningsingress) framför en halvdassigt formulerad bok med en rafflande intrig.
Då och då dyker det upp en riktig höjdare. Det är när jag märker att jag dragit ner på lästempot som jag inser att jag verkligen gillar vad jag läser. När jag “lyssnar” på orden och formuleringarna, läser om, gör understrykningar och anteckningar i marginalen, läser sakta för att den ska räcka länge - då vet jag att jag hittat ett guldkorn. Det är just sådana böcker som sedan stannar kvar i tankarna under lång tid efteråt och som jag ibland återommer till för att läsa några rader ur eller rent av för att läsa om helt.
Mina böcker är guldgruvor även på andra sätt:
I hela mitt vuxna liv har jag sparat roliga lappar, teckningar som ungarna gjort, biobiljetter och brev inne i mina böcker. Jag har helt enkelt tagit ut en bok på måfå när jag fått en fin barnteckning i handen eller krafsat ner något viktigt på en lapp som jag har velat spara. In med den i boken, så vet jag att den kommer att finnas kvar. Så ibland när jag slår i någon av mina böcker eller tar fram en gammal favorit så trillar det ur ett minne som jag blir sittande med.
I en del böcker finns det meningar eller dikter som jag har tyckt stämt särskilt bra in på mina barn så där kan det stå “Till Nicki!” eller “Det där låter precis som Jossan”.
En dag kommer mina barn ha väldigt roligt när de ska ta över alla böcker efter mig; förutom mina spretiga anteckningar och utropstecken på sidorna så är de fulla av skatter som de själva producerat.
En annan sak: det skulle troligen vara både billigare och mer effektivt att lämna över alla mina böcker till en psykoterapeut och låta honom/henne tolka mig utifrån allt jag kladdar ner och stryker under än att gå i terapi tre gånger i veckan under resten av mitt liv. Bara själva sammanställningen av vilken typ av böcker jag läser säger säkert en hel del om mig.
Jag är dock inte så säker på att jag vill läsa vad man kommer fram till.
Kommentera
/Visa 8 kommentarer
