Visa standardvy
Visa omslagsvy
Minna - en älva också för vuxna
Den ständiga kampen mot ondskan. Sagornas grund är också basen i Uppsalaförfattaren Monic Arvidsons böcker om tjejen och älvan Minna, som otippat har fått mig fast. Jag som inte ens gillar fantasy. Men här lyckas författaren fånga in läsaren i sitt sagogarn.
Vad är det som gör att man inte kan släppa taget om en bok? Spännande handling, personer som snabbt kommer en nära, ett språk som håller - det bjuder Monic Arvidson på i sina (hittills) två böcker om älvan Minna som både är en vanlig tjej och en älva, med uppdraget att kämpa för det goda. "Minnas hemlighet" och "Minna och monsterungen".
Det vimlar av fantasyböcker, gamla som nya. C S Lewis, Ursula Le Guin m fl stora och etablerade mästare i genren. Men man måste inte alltid gå över ån efter vatten.
Uppsala har flera nutida fantasyförfattare, till exempel Mattias Lönnebo, som också bloggar här på Litteraturmagazinet. Och så nu Monic Arvidson.
Vem är hon och varför skriver hon fantasy? Journalist och författare presenterar hon sig som på nätet.
Jag frågar henne per mejl och får veta att hon började skriva veckotidningsnoveller i tonåren och även skriver en och annan sådan i dag. Att hon har skrivit flera andra böcker. Att hon inte hade siktat på att skriva fantasy/saga, men att hon plötsligt gjorde det och att möjligheten att verkligen hitta på, fantisera utanför verklighetsboxen, är något som tilltalar henne.
-Jag fick blodad tand när jag skrev och illustrerade bilderboken "Leka med Stjärnor" 2011, som egentligen inte var tänkt att bli en bok utan en utställning. Men fantasyn har nog alltid funnits med mig som en vän och en tröst när det varit motigt, skriver hon i ett svarsmejl som avslöjar att hon inte bara skriver, utan också målar.
Där är det förstås: fantasin som tröst, som motvikt, som en tankstation för kraft och mod och lust. Som när man var barn. Fungerar på vuxna också.
Efter den första boken om Uppsalatjejen Minnas äventyr kom uppföljaren "Minna och Monsterungen" där den oerhört jobbiga, aggressiva, farliga monsterungen kanske visar sig vara något annat, en individ med stora förmågor. Ungefär som bråkstakarna i en klass och även mobbarna kan bära på förmågor som de inte ens vet om, reflekterar mitt "verklighetsjag".
Det är den här närheten mellan vår upplevda verklighet och den flödande fantasin, som Monic Arvidson är så bra på, att jag gärna vill läsa bok nummer tre, som jag hoppas hon skriver på just nu!
Minna rör sig både i tid och rum: till det förgångna och till framtiden och mellan världar i universum. Hennes dubbelliv som tjej/älva börjar med en vit ekorre och ett hål i marken - en liten vinkning till Alice i Underandet. Men inte mer än en vinkning. Minna har sin helt egna story.
Inspirationen till en del av de miljöer som beskrivs kommer från Armenien, ett land som med sin 6000-åriga historia och storslagna natur intresserar författaren. Till exempel har Urartugården, som figurerar i bok nummer två, fått sitt namn av det ställe där Noaks ark strandade, berättar Monic Arvidsson i ett mejl. Alltså Ararat, förmodar jag.
-Det är lustfyllt att hitta på saker, skriver Monic Arvidson.
Och banne mig, är det inte minst lika lustfyllt att läsa hennes påhitt och hänga några timmar med Minna i de olika världar hon besöker!
PS Monic Arvidson har pubicerat böcker på olika förlag, men böckerna om Minna äger hon själv.
Avdelning: Fantastik Taggar: #saga #fantasy #fantasi #verklighet #gottochont
Kommentera
Recensera, presentera eller?
Blogga om böcker kan innebära vad som helst. En strikt recension, en miniintervju med kommentarer, en text skriven med lätt hand.
Jag skulle kunna skriva ner böcker, sådana som borde ha varit bättre i olika avseenden än de visar sig vara. Men jag har valt att göra tvärtom: att bara skriva om böcker jag tycker är värda att läsa, om författare som inte alltid får nationell uppmärksamhet.
Fast det där låter märkvärdigare än det är. Dels har jag haft ett långt skrivuppehåll, eftersom jag varit upptagen med att skriva manus till en ungdomsroman, dels väljer jag inte efter något rättvisesystem, utan enbart efter vad jag har lust att skriva om.
Lusten kan gott få styra ibland!
Jag ser just nu ut över snön på sjön Horrmunden tre mil norr om Sälen. Det är Vasaloppsvecka. Egentligen är jag helt och hållet sommarmänniska, men det är något fascinerande med snö och is, den obevekliga kylan. Kanske får jag med det i min poesi eller i någon novell, som hittills dock mest rört sig i plusgradernas klimatläge.
Kanske kommer jag att leta fram några böcker där författarna valt is och mörker som bakgrund till sina berättelser. Det har ju varit populärt, särskilt i tv-serier, de senaste åren.
Sameland, tänker jag. Sapmi hur man nu skriver det. Det är på tiden att samekulturen blir synlig. Inifrån. Inte som nån jäkla upptäcktsresa med Stockholmsparnassen som utgångspunkt. Jag har lust att leta!
Fån't vi se då...
Avdelning: Taggar: #sameland #is #kyla #snö #skrivuppehåll #lust
Kommentera
Enastående Krister Gustavsson!
En av årets märkligaste böcker. En sån man kommer att komma tillbaka till. Roman? Nja. "Eldstekel" borde ha en annan genrebeteckning. Om det alls är nödvändigt. Uppsalaförfattaren Krister Gustavsson får i alla händelser fem läslusar av fem för sin senaste bok.
En läslus flera läslusar, kan vi enas om det?
Och roman, hur definierar vi en roman? Ska den inte ha en sammanhållen handling, vara en längre berättelse på prosa?
Krister Gustavssons bok är på prosa. berättelsen, om man kan tala om en sådan, är uppdelad i kortare avsnitt ,numrerade,utan begriplig ordning, med fem siffror typ 3.623.1. Åtminstone ser jag inget samband mellan de olika numreringarna. Kanske är det ett chiffer, kanske något som ska skapa en viss känsla, en illusion av någon form av ordning. En dystopisk bokföring?
Textavsnitten verkar inte heller hänga ihop så värst. Eller om det är jag som inte förstår. Jag älskar att inte förstå direkt!
Vem berättar? Är det jag, han eller hon och vilka är i så fall berättarna? Och vad är det de berättar?
Kärleksmöten, sexlekar, rådjur, mediciner, döden där aktiemäklare och politiker dansar sin dödsdans i slöjor av eld i det nya rättvisa samhället.
Aha, det är en dystopi! Åtminstone i vissa texter. I andra är det här och nu, inuti någon som kunde vara jag eller du. Antagligen lever vi redan i det dystopiska samhället fast vi inte vill tro det. Kanske är det det som Krister Gustavsson berättar: att våra tillkortakommanden, ångestar och meningslösheter är vad som bygger det omänskliga framtidssamhället. Samtidigt som glimtarna av kärlek och insikt motarbetar bygget.
Jag vet som sagt inte. Konstaterar att det är en kompakt bok, drygt 200 sidor text liksom utsliten ur författarens persona och kanske rentav person. Text som ofta drabbar i sin nakenhet, som får mig att känna mig avslöjad. Det kunde vara jag...
Man kan läsa boken lite hur som helst, behöver inte börja med den första texten om möjligheten till två års frihet från ansvar och sedan euthanasi. Samtidigt går det inte att låta bli. Det skrämmande lockar, som alltid. Men när man väl läst boken, kan man gå tillbaka till de avsnitt man har markerat (tro mig, man markerar!) och läsa dem igen. Direkt eller om tjugo år.
Det här är inte en roman att lämna till loppis när den är färdidgläst. Det är en bok att behålla för framtida läsningar. En bok som kanske säger mer om Sverige i dag än den samtida läsaren begriper. Skriven på en oklanderligt korrekt och stillsam prosa.
Enastående, om nån frågar mig.
PS Eldstekel är utgiven på Lejd. Gustavssons två senaste böcker är diktsamlingen" Andningsbok. Landskapasbok" 2013 och essäboken "Vindbro" 2010.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #dystopi #roman #dödsdans #sexlekar #euthanasi #ursprung #ljushastighet #blod
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Melker Garay och världsgåtorna
Melker Garay i Norrköping är en författare som det ständigt händer saker kring. Böcker blir översatta, blir filmer och teater, ordkonst blir måleri. Från råttan till natthimlen har jag följt honom. Och hoppas på mer.
Råttan och andra onda berättelser (Norlén&Slottner 3013) och Fågelskrämman, Skymningsnoveller (2015) är tunna volymer i svarta effektfulla omslag (av Stefan Teleman). Svärtan går igen i texterna: dolsk, grym, obehaglig, skum, tänkvärd.
Illande gladröd är däremot betraktelseboken En tindrande natthimmel utgiven i år. Korta betraktelser, filosoferande kring människans stora frågor - texterna är sådana att jag skulle vilja sitta med författaren vid ett bord i en kroghörna med ett glas vin eller öl och diskutera livet. Gärna med några fler personer i diskussionen.
Det handlar om helvete och himmel, att ha religiösa dogmer som bindel för ögonen, om att bara tro på den som känner en människas smärta. Om det ensamma Jaget i ett projekt som kanske redan är för sent. Om att den som inte kan förstå dem som flyr från krig och elände kanske har flytt från sig själv. Om Katherine Mansfield, Shakespeare och Gud. Om skatans tankar och kackerlackans vilja.
Korta texter, javisst, men vore jag lektör/redaktör skulle jag be författaren att strama åt dem ännu mer, stryka upprepningar och övertydligheter, vässa slutsatserna lite. Men i några fall göra tvärtom, utveckla tankegången en bit. Puts, skulle man kunna kalla det.
En fin tankebok är det dock, med en dragning både åt det aforistiska och det essäistiska utan att vara någotdera. En genre för sig. Och ett utmärkt underlag för diskussioner om allt det svåra och märkliga i tillvaron.
Gymnasiets filosofiundervisning, slår det mig: några av de här texterna borde användas där!
Jag funderar på om den här boken är ett för pretentiöst projekt. Men nej, det är bra att någon så oförväget bjuder på sina tankegångar. Låt oss haka på Garay och diskutera det mänskliga, det djuriska, det gudomliga (om det finns något)!
Själv blir jag inspirerad att försöka göra som Melker Garay: skriva kort om de stora gåtorna. Om inte annat så för att komma underfund med vad jag egentligen tänker och tror.
Tack för den inspirationen, Melker Garay!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #livsfrågor #aforismer #essäistik #Gud #Shakespeare #filosofi #diskussiner #livetsgåtor
Kommentera
Litteraturpriset till Dylan - öh,jaha...
Bob Dylan. Viktig singer-song-writer, rockpoet, protestsångare - ja! Litteraturpristagare - nja. Litteraturpriset och Polarpriset gifter sig, eller? Världen är ut-och-in och upp-och-ner. Inte bara i politiken.
Som så många andra i min generation har jag diggat Dylan och spelat och sjungit en del av hans låtar. Men när Sara Danius tilkännager att han får årets litteraturpris, jublar jag inte lika mycket som många av mina vänner. Min reaktion blir snarare "Öh, jaha...".
För Adonis är trots allt en bättre, mer spännande poet. Oates en stor berättare. Leonard Cohen en väl så fascinerande låtskrivarpoet men därtill också romanförfattare med Sköna förlorare och Älsklingsleken plus en del annat. Assia Djebar, Chimamanda Ngozi Adichie, Haruki Murakami, Tahar Ben Jelloun - det går att räkna upp en oändlig rad intressanta författare. Prosaister och poeter. Dylan?
Poesi behöver inte vara dålig för att den har fått musik eller tillkommit i ett musikaliskt sammanhang. Det finns så många sånger där både musik och text på alla de vis har en hög nivå. Romanser, psalmer, visor, kupletter, rocklåtar. Visst, absolut.
Men det skulle vara intressant att få ta del av diskussionerna kring valet av Bob Dylan. Hur har De Aderton (så många av dem som verkligen sitter på stolarna) analyserat hans texter? Vilka frågetecken har funnits? Har har man omvandlat dem till punkter eller utropstecken? Hur har man vägt hans sammanlagda litterära gärning med livsverk av sådana skrivande människor som exempelvis Joyce Carol Oates och Adonis (ursäkta tjatet)?
Utan tvekan har Bob Dylan påverkat ett par generationer med sin musik och sina låttexter, men räcker det för Nobelpris litteratur? Han självbiografi har jag inte läst, men vet att den fått bra krtik.
Nu ska jag göra det: LÄSA Bob Dylan utan att blanda in musiken. Så får vi väl se.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #protestsånger #rocklåtar #singer-song-writer #Litteraturpriset #Nobelpris
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Skogens hemligheter avslöjas
Ingen kan berätta om skogen och livet, det mänskliga, djuriska och pinnliga som Maria "Vildhjärta" Westerberg! På Heidruns förlag har hon med nya boken "Hjärtklappning" fått in en fullträff med poesi, humor och klokskap i bild och text.
Jag föll pladask för Maria Westerbergs förra bok, "Vildhjärta". Aldrig hade jag trott att man kunde göra så finurliga, fantastiska varelser av skogens pinnar och dessutom med ord ge skapelserna ytterligare en dimension.
Maria Westerberg tillbringar helt uppenbart många timmar i skogen. Hon känner den nog på fler sätt än de flesta, jägare och fältbiologer inräknade. Det är som om den talar till henne och visar vägen till sina småknytt med de stora tankarna.
De flesta bilderna i de två böckerna har Maria Westerberg själv tagit. Andra fotografer och citerade skribenter berättar hon om i en notavdelning, som är nästan lika underhållande att läsa som texterna kring och uttalandena från skogens pinnar...varelser...hjärtan.
Några citat.
"Jag är den vädurskanin din mamma varnat dig för."
"Jag är trygg, han är het. Det är väl ändå trygghet?"
"Hon saknade överskrift, hade ingen underskrift. Utanför mätbarheten, hitom ömheten, vinglandes på gärdsgården mellan ditt och datt fanns hennes plats."
För att se vilka pinnfödda skogsvarelser citaten ovan handlar om - köp boken! Den nya eller den förra eller helst båda två. Ett köp du aldrig kommer att ångra. Finge jag bara äga tio böcker skulle åtminstone en av de westerbergska ingå i det lilla biblioteket eftersom båda tål att läsas och bläddras i om och om igen.
Själv har jag gått ut i skogen för att hitta pinnar som inom sig bär en varelse. Jag har inte lyckats. Är ingen Maria Westerberg. Men det är kanske du!
PS Heidruns Förlag är verkligen att lyckönska till valet att ge ut dessa omåttligt vackra, roliga, tankeväckande böcker!
Avdelning: Taggar: #vildhjärta #skog #livetshemligheter #kärlek #pinnar #känslor #mänskligt #djuriskt #natur #originellt
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Turkiet allt farligare
Läget i Turkiet blir allt farligare för journalister och författare. Ragip Zarakolu, tidigare fristadsförfattare i Sigtuna, protesterar mot turkiska regeringens övergrepp mot media och enskilda journalister och författare: i dag mot hans tidning Özgür Gündem och mot hans sons hem.
Nedanstående pressmeddelande mejlade Ragip mig i dag.
Vi möttes i Sigtuna, när jag intervjuade honom för UNT, för några år sedan. Han har också besökt mig och min man i vårt hem och berättat om hur journalister och författare länge förföljts i Turkiet. Ett läge som hårdnat betydligt efter militärkuppen. Så pass att Zarakolu nyligen inte kunde vara med vid sin sons vigsel i Turkiet, utan fick delta virtuellt från Sverige.
Nu har en räd just gjorts i sonens hus. Ragip Zarakolu skriver:
"Jag protesterar mot stängningen av tidningen samt den omänskliga razzian som genomfördes mot min sons hem ...
Tidningen Özgür Gündem som jag tidigare var kolumnist och ansvarig utgivare för, stängdes idag. Tidningens byggnad utsattes för en razzia utav en mobb, som uppgav sig vara poliser, och mina journalistkollegor, däribland tidningens chefredaktör Zana Kaya, driftansvarig Davut Uçar samt poeten M. Ender Öndeş, utsattes för misshandel och har kvarhållits.
Det har även utförts razzia hemma hos tidningens nuvarande ansvarig utgivare Eren Keskin samt kolumnisten Filiz Koçali.
Med hänvisning till att min sons hem betraktas som min formella bosättningsadress, utsattes hemmet för en razzia utav ett gäng, som utgav sig vara poliser, medan min son var på semester. Vid razzian förstördes ståldörren, och de böcker som jag har översatt och publicerat och som min son har fått av mig i present beslagtogs. Dessa publikationer handlar om det armeniska, assyriska och pontiska grekiska folkmordet. Jag protesterar mot denna omänskliga handling!
I 40 år har jag åtalats pga pressfrågor... Åklagarmyndigheten har delgivit mig och jag har alltid försvarat mina skrivelser och besvarat de löjliga anklagelserna... Jag har aldrig varit med om något så skamligt, inklusive de smutsiga krigsåren under 90 talet...
Vinnare blir inte brutaliteten, rasism och fientligheten mot böcker, utan det blir sanningen, mänskligheten, friheten och demokratin som vinner till slut!"
16. 08. 2016
Ragıp Zarakolu, Stockholm
De allt ökande hoten mot yttrandefriheten i länder som Turkiet och Kina förskräcker. Jag ska försöka nå några författare i Turkiet för att få mer information inifrån landet.
Själv, med en resa inplanerad till vetenskapligt och kulturellt verksamma vänner i Turkiet, börjar jag bli allt mer orolig, både för deras säkerhet och min, och aningen tveksam till att resa...
Avdelning: Taggar: #Turkiet #mänskliga rättigheter #hotbild #razzia #oro #författare #fara #trakasserier
Kommentera
