Litteraturblogg Emma Kreü

Ryggdunkningarna i Litteraturvärlden

Som kritiker måste man vara medveten om man på något sätt är jävig när man läser boken och försöka parera det"

Jonas Thente på Dagen Nyheter skriver om att litteraturvärlden håller på att krympa samman till en liten ankdam där alla känner alla och dessutom älskar alla och ingen vågar egentligen kritisera det som publiceras – Herregud, man minglar ju ihop och då blir det pinsam stämning, vilket måste undvikas till varje pris-. Han pekar på att det blir allt mer kramkalas över det hela och allt färre som verkligen kritiskt granskar böckerna som man skriver om.

Jag förstår hans poäng, om alla älskar alla kan man inte skilja skit från guld och gröna skogar, så blir det onekligen svårt att föra en seriös litteraturdebatt i Sverige. För allt som publiceras är inte värt att älskas sönder. Som kritiker måste man vara medveten om man på något sätt är jävig när man läser boken och försöka parera det, gärna på ett tydligt sätt så att läsaren blir medveten att man kanske vurmar för italienska författare, Glasgowdeckare eller vad det nu kan vara. Då kan läsaren alltid ha i bakhuvudet att ”den här personen har läst femtioelva italienska författare, så hen vet nog vad hen talar om”, alternativt ”hen är galen i Italien och äter allt som kommer därifrån, bäst att vara på sin vakt, det här kan vara vilken skit som helst!” . Som läsare måste man alltid vara medveten vem det är som har skrivit texten, vanligt kritiskt tänkande och källkritik är grunden när man tar till sig något, men samtidigt måste skribenten på samma sätt kunna öppna upp för att man är människa och har sina favoriter. Om man vill, självklart, allt är frivilligt. Men i det finns också den ömtåliga relationen läsare - skribent, och det är en högst personlig relation och den är det viktigt att vårda.

Personligen håller jag med om att det är svårt att vara nyanserad om man känner personen i fråga som har skrivit boken. Kanske skall man då undvika att skriva om den över huvudtaget? Eller finns det faktiskt vägar att uttrycka det man tycker på ett trevligt, nyanserat sätt? Måste en kritisk recension alltid vara formulerad så att personen som har skrivit boken tar illa upp (om det nu är det man är rädd för)? Eller kan man inte tycka att om man har valt att ge ut en bok så måste man vara så pass hårdhudad att man kan ta det? Allt inom rimliga gränser, självklart. Samtidigt så tycker jag att bara för att man hälsar på en författare på diverse mingelkvällar betyder väl inte det att man har en relation som överskuggar ens kritiska öga? Jag har svårt att tänka mig det, bara för att man dricker lite vin ihop så blir inte böcker fantastiska trots att de inte var det från början. Och självklart alltid komma ihåg att det är skillnad på det man publicerar i officiella kanaler och privata är två helt olika saker.

Men det är en känslig balansgång och det kommer regelbundet upp fall med både författare och recensenter som går över gränsen åt bägge håll, nu senast med debutantenThomas Salme som inte kunde behärska sig när författaren och bloggaren Malin Johansson kritiserade hans bok, trots att det var väl underbyggt med partier i boken som stödde det hon menade var mindre välskriven litteratur. Utan vidare kraftuttryck, skall tilläggas. Malin blev då påhoppad på Facebook av en författare som tyckte att hon borde ”få lite mer XXX i sig, så att hon blev gladare”. Norstedts skickade en ursäkt, så gjorde Salme också, visserligen med brasklappen där han i princip säger att svenskar är mesiga som inte kan ta något så litet som att bli anklagad för att man är otillfredsställd. Att inte kunna skriva en saklig, kritisk recension utan att få både det ena eller det andra kastat i ansiktet är även det grundläggande problematik.

Det finns alltid en gyllene medelväg, tycker man att boken är dålig anser jag att man inte skall dölja det, men man kan alltid uttrycka sig på ett civiliserat sätt. Dock har vi alla träffat på böcker som har skjutsat oss över den gränsen och som gör att man faktiskt skriver svavelosande trots att man egentligen inte gillar det. Mitt senaste bokbål hittar ni här.

Egentligen handlar det i min värld bara om att vara tydlig. Tydlig med vad det är för slags text man har skrivit, är det en text som är och vill vara en kritisk recension, eller är det en kärleksförklaring till min bästa vän som har skrivit en bok? Jag tror alla kan skilja på de två texterna, utan att man behöver skriva förklaringar i neon ovanför.

Hur tänker ni, litar ni blint på era favoritrecensenter eller söker ni efter de bakomliggande motiven i allt ni läser? Och hur långt är det okej att hissa eller dissa böcker?

Lite intressant var det även att läsa andra författare och bloggares reaktioner på den här artikeln, och för att ni inte skall vara totalt utelämnade till min egen, högst personliga åsikt så delar jag med mig av länkarna här, så att ni kan bilda er en egen uppfattning;
Simona Ahrnstedt, författare.
Enligt O, bloggare.
Annika Koldenius, frilansare.
Pernilla Alm, författare.

18 augusti 2012

Nostalgiläsning

Har ni varit med om att ni plötsligt drabbas av en oändlig lust att skaka liv i ett gammalt läsminne? "

Har ni varit med om att ni plötsligt drabbas av en oändlig lust att skaka liv i ett gammalt läsminne? Och återuppleva den underbara känslan som du förknippar med händelsen?

Ryggdunkningarna i Litteraturvärlden

Redaktion: Emma Kreü

Sök i bloggen

Något att se fram emot....

Ständiga favoriter