Är litteraturen god?
Apropå frågan varför man ska läsa skönlitteratur. Introducerade nyligen Salingers ”Räddaren i nöden” för en klass med orden ”detta är boken som inspirerade till mordet på John Lennon”. Tänkte liksom att det skulle göra dem lite nyfikna och sugna på att läsa. Men nej. Deras reaktion blev istället misstro. Jahaja, tänkte jag, så präglade är de av ”myten om den goda litteraturen”.
Vad är då myten om den goda litteraturen? Jo, litteraturprofessorn och lärarutbildaren Magnus Persson skriver i ”Den goda boken: Samtida föreställningar om litteratur och läsning” att det är en utbredd missuppfattning att litteratur automatiskt gör oss till goda människor och är bra för välbefinnandet. Om det vore så skulle alla författare vara mer moraliskt högtstående än andra och vi skulle må bra av att läsa, men så är det ju inte. Ta t.ex. Célines ”Resa till nattens ände”, en fantastisk roman skriven av en antisemitisk författare. Persson berättar också om vilket ramaskri Nabokovs ”Lolita” väckte hos hans lärarstudenter. Hur kan en bok med en moraliskt förkastlig handling vara så välskriven? Nej se, det gick inte ihop för dem. Och blir man förresten inte bara nedstämd och upprörd av somliga böcker?
Nu ska jag erkänna att Persson först provocerade mej. Samtidigt har han ju rätt. Mina elevers misstro mot ”Räddaren i nöden” är inte den första invändningen jag har mött. Ett annat exempel är ”Flyga drake”, som många gymnasieelever uppskattar. Men varje gång vi läser den är det också någon som säger: ”Jag vill inte läsa såhär otäcka böcker. De får mej att må dåligt”. Samma invändning kommer när vi läser skönlitterära skildringar av Förintelsen: ”Varför måste vi läsa om så mycket elände?”. Och när vi har jobbat med författarpresentationer kan det hända att någon säger: ”är alla författare missbrukare, psykiskt sjuka eller har det dåligt på något annat sätt?”.
Och på tal om litteraturens moraliska inverkan: ingen som har läst Dante glömmer väl att det var skönlitteraturen som orsakade att Paolo och Francesca gick ett sådant hemskt öde till mötes? För att inte tala om vad en elev utbrast när vi först hade läst utdrag ur ”Lysistrate” och sedan ”Decamerone”: ”du Gunilla, handlar litteraturhistoria bara om snusk?”. Tja, vad svarar man på det?
Det är kanske inte så konstigt att eleverna reagerar som de gör. Jag tror nämligen att vi lärare omedvetet är med och reproducerar myten om den goda litteraturen eftersom vi ju också uppmuntrar lustläsandet. (Och nu menar jag inte att det är fel. Det har så klart också sitt berättigande. Problemet är när alla andra dimensioner av litteraturen försvinner.) Därför tänker jag börja lyssna ordentligare på deras protester. För tänk om elevernas invändningar faktiskt betyder att de är något viktigt på spåren när de uttrycker sin skepsis, nämligen avslöjandet av myten om den goda litteraturen! Tänk om vi kanske kan använda deras invändningar som avstamp för samtal om vad litteratur också kan vara. De har kanske i själva verket redan tagit första steget på vägen mot att upptäcka på vilka sätt litteraturen faktiskt är- tja, god?
Hur det gick med Salinger? Det får du läsa om i nästa inlägg!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #litteraturundervisning #skönlitteratur #skola #läsning
Recension: Jonas Rasmussen, "Därur orden"
Är det möjligt att få en poetisk upplevelse i en tandläkarstol med munnen full av en gurglande salivsug, lyssnande till tandläkarens monotona rabblande av tandstatus? Det är frågan jag ställer mig när jag först håller Jonas Rasmussens lilla diktsamling ”Därur orden” i handen. I den får läsaren följa med på en filosofisk resa in i munnen; vi ser oss om bland tänder, tandkött, tunga och gomsegel.
Samlingen inleds storslaget med att parafrasera Johannesevangeliets inledning: ”I begynnelsen var munnen”. Därifrån förs vi till det fornnordiska urträdet Yggdrasil som kopplas samman med det latinska ordet för tänder, dentes, som egentligen betyder träd: ordet är alltings ursprung – ja, visst är det en uråldrig tanke dikten anknyter till. Och samtidigt ganska modern. När ordet språkhygien så småningom används i dikten förklarar författaren i en fotnot att ordet språkhygien innebär ”ett sätt att påverka språkets naturliga benägenhet att förändras och utvecklas.” Därigenom, fortsätter han, påverkas också vår världsuppfattning. Ja, språket konstruerar vår verklighet och verkligheten kan manipuleras genom språket. (Tänk bara på nyspråket i Orwells ”1984” eller nobelpristagaren Herta Müllers beskrivning av ceauşescudiktaturens Rumänien.) Just hur orden ger tanken liv beskrivs så fint i diktsamlingen att det är värt att återkomma till många gånger.
Med en stundtals väldigt fysisk sinnlighet och på ett poetsikt klangmättat språk rör sig diktsamlingens utforskande av orden längs hela skalan från yttrandefrihetens lov till avsky för bokstavstrohetens kalla fanatism. Stanna upp och njut av ordvändningar som ”Att ge tanken namn – gomsegel. Där slukas såsom havet slukar och aldrig slutar”, ”konsonanterna knastrar” och roas av den lekfullt ekelöfska ”Slafsande kast och klafsande slask”! ”Därur orden” är en diktsamling som verkligen visar författarens kärlek till orden, rytmen och klangerna. Den skulle lämpa sig väl för recitation. Samtidigt finns det en kvalitetsskillnad mellan å ena sidan poesi som är naturligt rytmisk och klangfull och å andra sidan pastischen som får allt att verka sökt och tillgjort. Mycket i diktsamlingen är njutbart, men blir det inte i vissa stunder väl överlastat med ord som t.ex. ”glittergom” och ”muskelmörker” - en aning pretentiöst? Det är som är diktens starkaste sida riskerar att bli dess svagaste punkt.
Diktsamlingen innehåller också en religiös intertext som väcker eftertanke, kanske mest p.g.a. den lätthet med vilken den rör sig från kristendomens johannesevangelium och tungotalstradition till fornnordisk mytologi och islams ”Allahu akbar”. Här måste jag dock invända att det är både missvisande förenklat och obetänksamt att låta kristen och fornnordisk tradition utgöra ordens positiva allusioner, medan den enda tydliga referensen till islam i fotnoten kopplas till saddamregimens terror. Hur ska det tolkas?
Är resan i tandläkarstolen poetisk? Ja, om definitionen av poesi är att det finns en rytm, att man ser ett mönster och anar att det finns en rik betydelse under orden. Då har Rasmussen lyckats mycket väl och läsningen ger mersmak!
Avdelning: Poesi Taggar: #recension #poesi
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Blomstertid är rättningstid
Blomstertid är rättningstid. Så sant som det var sagt. Idag får bloggen bli en länk till artikeln "Arbetets existentiella dimensioner", som jag skrev i senaste numret av "Svenskläraren". Kanske kan det få dej som har lärare i din omgivning att förstå varför hen måhända verkar lite borta just nu...
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #skola
Kommentera
Bellman och litteracitet
Svenskläraren, NA-eleven och Bellman diskuterar Epistel 23 (den när Fredman ligger i rännstenen utanför krogen ”Krypin” och förbannar sitt öde).
Svenskläraren: ”Vad är det som händer i dikten?”
NA-eleven: ”Jag ser en andragradsfunktion inritad som en graf i ett koordinatsystem.”
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #litteraturundervisning #litteracitet
Kommentera
När Salinger blev en räddare i nöden
Hej! Kul att du har hittat hit! Idag ska det handla om när Salinger räddade litteraturundervisningen. Fast sanningen är att han inte gjorde det på egen hand.
Jag tror inte på litteraturen som god i sig själv. (Eller ond: man kan knappast ställa Salinger till svars för mordet på John Lennon.) Däremot är jag övertygad om att litteraturen kan hjälpa oss att förstå oss själva och vår omgivning, men det hänger helt och hållet på vad vi gör med den. När Salinger räddade litteratursamtalet hade han den gamla metodklassikern Aidan Chambers modell för litteratursamtal till hjälp.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #litteraturundervisning #läsförståelse #litteracitet
Kommentera
Anteckningar från ett klassrum
Varför ska man läsa skönlitteratur? Under en stor del av mitt liv har jag inte ägnat den frågan en tanke. Det var liksom så självklart i min barndoms värld: högläsning var fredagsmys (fast det ordet inte fanns). Den som läste skulle inte störas. En bok var den bästa present jag kunde tänka mej. Dessutom: boken kunde vara ett giltigt skäl att slippa allt möjligt man inte ville göra (kloka föräldrar!). Och vi blev läsare, jag och mina fem syskon. När jag så småningom började undervisa i svenska på gymnasiet insåg jag vilken privilegierad uppväxt jag hade haft. Det blev faktiskt en smärre chock att stå öga mot öga med unga människor som inte längtade efter att läsa. Som ifrågasatte läsandet. Hur tacklar man det?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Skönlitteratur #skola #lärare #läsning #metoder #läsförståelse #litteraturundervisning
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Gunilla Ståhlberg börjar blogga på LitteraturMagazinet
Gunilla Ståhlberg börjar blogga på LitteraturMagazinet
Kommentera
