14

Jul på mitt sätt

De senaste årens julveckor har handlat om att 'göra jul' mer på mina egna villkor"

Emma Kreü inledde julkalendern med ivrig entusiasm, men hon konstaterar även att allt "är inte bara glitter och mys i december månad". Jag är en av dem för vilka december månad är lite jobbig.

Läs hela inlägget ...

Kommentera /Visa 4 kommentarer

Reformera bokrean!

Min senaste riktigt roliga bokrea var rean 2011. Bokhandeln i stan höll smygöppet från midnatt och några timmar framåt och gav 20 procent på reapriset för kunder iklädda pyjamas. Tio böcker blev det, ett tillskott i bokhyllan som jag två år senare fortfarande är mycket nöjd med.

Men sen hände något. Eller så var det något som inte hände. Bokrean blev … tråkig. Liksom avslagen.

Bokrean har i runda slängar 85 år på nacken och den började anta sin nuvarande form i mitten av 1930-talet. Den har sina rötter i ett fastprissystem som nu är avskaffat sedan över 40 år tillbaka – och med fastprissystemet försvann vetskapen om vad en bok ”ska” kosta. Från början reades bara böcker som funnits ute i minst fem år men idag kan böcker i höstkatalogen reas i februari – till ”reapriser” som är marginellt lägre än nätbokhandelns ordinariepriser. Därtill kan reapriserna skilja stort mellan olika bokhandlare och vissa böcker som reas i en bokhandeln reas inte i en annan. Bokfloden blir en boktsunami och det är omöjligt att navigera.

När till och med bokbloggarna uppvisar en så sval attityd mot bokrean som de gör i år – mig själv inkluderat – så är det kanske dags att fundera på att göra något nytt?

• Definiera vad ”rea” är. 10-20 procent är kanske branschmässigt skäligt – men är det lönt? Är det ärligt mot konsumenterna? Som Erika Wallman skrev: ”’ord.pris. 179, nu 159’ är ett skämt.” Rea hellre bara de böcker som tillåter ”riktiga” reapriser och spara resten till ”fyra för tre” eller ”billigaste på köpet”.

• Gå tillbaka till rötterna och ge samtidigt nytt liv till gamla böcker genom att inte rea helt nya böcker. Fem år är kanske lite att ta i, men att låta böcker finnas ute på marknaden i två år innan de reas är ju inte orimligt.

• Kommunicera sinsemellan eller dela upp marknaden mellan er. En krona hit eller dit bryr sig väl ingen om, men en prisdiff på 20 spänn på en och samma bok (exempel: Gustavs grabb av Leif GW Persson), trots bokreapriser, är lite saftig.

• Dela upp rean i flera små temareor – ett ämne, en genre, ett förlag – som sprids över året: Allmän skönlitteraturrea i februari, deckar-/thrillerrea kring påsk (”Påskekrim”), allmän facklitteraturrea i juni, sex- och erotikrea under sensommaren (flest barn föds i april-maj!), HBTQ-tema under Prideveckan, förlagsspecifika reor i höstrusket, present-/humor-/citat-/coffeetablebokrea i december och så vidare. Det ger möjlighet att navigera och – tror jag! – lockar fler kunder. Kombinera med rea-relevanta event.

• Bygg upp en kundklubb värd namnet och smygstarta för VIP-medlemmar. Bjud på vin. Midnattsöppen smygstart och ett glas vitt för VIP-medlemmar och jag hänger på låset – jag lovar!

Kommentera

Lärarnas tidnings undersökning är skräp

Lärarnas tidning sväljer uppenbarligen myten om skönlitteraturens magiska krafter"

Lärarnas tidning anlitade opinionsföretaget Skop för att ta reda på hur mycket lärare läser. Drygt 1000 medlemmar i Lärarförbundet tillfrågades och det visade sig att lärare, främst yngre sådana, inte läser skönlitteratur i särskilt stor utsträckning.

27 % av de tillfrågade läser 3-6 romaner om året, lika många läser 7-15 romaner; 13 % läser inga romaner alls.

"Det är ett ett katastrofalt resultat" (Gunilla Molly, docent i svenska); "Ofattbart"; "Skrämmande!!"; "Andlig fattigdom" (spridda citat från kommentarsfältet på LitteraturMagazinets Facebook-sida) yada yada bla bla bla ...

Jag ställer mig frågande till denna, som jag upplever det, övervärdering av skönlitteratur och därmed underförstådda nedvärdering av allt annat. Jag vill till och med gå så långt att jag ifrågasätter validiteten i undersökningen - det går ju inte att dra några som helst slutsater från den!

Är det bara skönlitteratur som räknas? Menar ni på fullaste allvar att en enda roman räknas mer och är viktigare än ett helt bibliotek med facklitteratur? Menar ni verkligen att facklitteratur inte är bildande?

Det enda rimliga svaret är "nej", men ändå är det en föreställning som är skrämmande livskraftig. Den återfanns i Statistiska Centralbyråns senaste undersökning av levandsvanor, Lärarnas tidning sväljer uppenbarligen myten om skönlitteraturens magiska krafter med hull och hår och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag hört bibliotekarier berätta om hur lärare sagt åt fackboksälskande elever att de även måste läsa "riktiga böcker".

Fackböcker sitter ihop i ena kanten precis som skönlitterära böcker, alltså är de riktiga böcker.

Enligt rådande definition läste jag bara 21 böcker förra året.

Resterande 31 räknas ju inte.

Kommentera /Visa 2 kommentarer

Semester riskerar att allvarligt skada dina läsvanor!

Men Fuengirola är SÅ värt det!"

I fredags drog jag till Mijas/Fuengirola på spanska solkusten. Svensk högsommarvärme men utan klibb eller pollen. Gott kaffe billigt, god mat billigt. Trevligt umgänge. Nytt favoritresmål, definitivt.

I torsdags började jag läsa en bok som jag sett fram emot ett tag men som visade sig vara en misär-bok. Inget fel med det, men när jag åker på semester vill jag ha trevligt så boken fick hänga med på tåget men hamnade i det incheckade bagaget när jag kom fram. I stället hade jag med mig två andra böcker: en fackbok som jag sett fram emot länge och en självbiografi som jag kommer att läsa förr eller senare ändå oavsett hur bra eller dålig den är.

Jag hoppades på fyra timmars lästid, helt avskärmad från omvärlden på 10 000 meters höjd. På väg mot högsommarvärme. Yes! Fast det blev inte så mycket läst (fem-tio sidor) eftersom jag fick huvudvärk, vilket jag ofta får när jag flyger. Men semestern var trevlig! Och jag läste inte så mycket som en tidningssida på hela helgen. Internet hade jag inte heller tillgång till. Skönt (faktiskt!)!

Resan hem var desto trevligare: manlig kabinpersonal (hihi!), jag slapp huvudvärk och jag fick läst betydligt mer än fem sidor - men nu har jag ett problem: jag har två böcker som jag läst inledningen på och inga anteckningar alls. Och så har jag en oskriven recension som ligger och släpar. Plus allt annat som fick sättas på paus medan jag var i Spanien. Jag kommer att få jobba hela helgen.

Men Fuengirola är SÅ värt det!

Kommentera

Seminarium: Bibliotekariens kompetens i framtidens bibliotek

Den digitala kompetensen lyfts fram som särskilt viktig"

På Bokmässans första dag hölls seminariet "Bibliotekariens kompetens i framtidens bibliotek" med anlednng av rapporten om bibliotekariens framtida yrkesroll som tagits fram av fackförbundet DIK.

Läs hela inlägget ...

Kommentera

Jakten på den perfekta läsfåtöljen

Att införskaffa en fåtölj är ju inte som att gå och köpa en påse godis"

Det råder läs- och bloggtorka hos mig och vansinnesvärme i landets södra delar i allmänhet. Värmen kan jag inte göra något åt, men lästorkan hade nog gett med sig om jag bara haft en fåtölj.

När jag läser sitter jag för det mesta i soffan i vardagsrummet - schäslongen tillåter att jag har fötterna högt, vilket jag gillar, men det låga ryggstödet gör att det blir obekvämt ibland - eller så ligger jag i sängen, där jag aldrig får till kuddarna på ett bra sätt och ibland blir så trött att jag nästan tappar boken i huvudet. Sommartid sitter jag ibland i soffan i vårt uterum, men jag gillar inte att läsa i solen och på kvällarna störs jag av mygg och småflugor som dras till läslampan.

Jag saknar en riktigt bra läshörna, en fåtölj som låter mig ha fötterna högt och som ger rätt läsvinkel på resten av kroppen. Länge spanade jag på IKEA POÄNG liggfåtölj, men så utgick den hastigt och utan förvarning ur sortimentet så nu måste jag börja om från början.

Att införskaffa en fåtölj är ju inte som att gå och köpa en påse godis.

Vare sig IKEA eller något annat möbelhus har något som lockar - och om det lockar så är priset desto mer avskräckande.

Så jag söker på diverse begagnatsidor på nätet och hittar enstaka intressanta objekt, men då uppstår nästa problem: jag har inte längre någon bil och känner mig inte alls lockad av att hyra en bil bara för att hämta en fåtölj som förmodligen kostar mindre än bilhyran.

Vidare förstår jag inte den rådande fixeringen vid lädersoffor (och -fåtöljer)! Många begagnade fåtöljer som har rätt form och stil och verkar mysiga och bra på alla sätt och vis går bort enbart för att de är av skinn! Skinn är varmt och klibbigt på sommaren och kallt och ogästvänligt resten av året - eller så är det därför de ska säljas?

På ett ställe där jag sommarjobbar står en gammal retrofåtölj med tygklädsel och hög rygg. Fint skick och rysligt bekväm även utan fotpall. Jag hade en liknande fåtölj för 20 år sedan - varför slängde jag den?

Så jag funderar på att kapitulera och införskaffa en POÄNG med fotpall ändå, trots att färgen är fel och POÄNG är så konventionell (säger hon som har BILLY-hyllor, MALM-möbler och IKEA-soffa med schäslong).

Kommentera /Visa 2 kommentarer

Läs - för demokratins skull!

"Lästräning är lika viktig som idrottsträning", skriver Johan Unenge:

Idag är de flesta forskare överens om att det finns en tydlig koppling mellan läsförståelse och resultat i de allra flesta skolämnen. Det är helt enkelt så att många barn sitter och kliar sig i huvudet inte fattar vad de läser när Pär och Pål ska bygga ett staket runt ett hus som är fyra gånger fem meter. Det är inte matten som är problemet utan svenskan. Men det är ju inte så konstigt om man aldrig läser. ... Språk är makt. Den som kan uttrycka sig får inflytande.

En dryg månad efter mitt inlägg om hen-debatten tittar jag tillbaka på de kommentarer som postades på Facebook:

Har vi inget bättre att ägna tid åt??? Är vi så förbaskat trygga och innåtriktade i det här landet att allt vi ägnar tid åt är fjantigheter som detta?????

[S]ka vi kalla nyfödda för hen på bb med nu då efter som de är svårt att se vad som är vad i vaggan?????

Det nya förslaget kan väl inte ha så många intresserade. Det är så urbota dumt!

Ett inlägg som uppmanar till mindre tramsargument i en debatt genererar fler tramsargument! Läste ni ens mitt debattinlägg innan ni kommenterade?

Idag följer jag kommentarsfältet till en debattartikel som nyligen publicerades på en av våra stora nyhetssajter - och ser samma fenomen där: Tramsargument och halmgubbar. Fyraordsmeningar och personangrepp; "jävla" hit och "hora" dit. 99 av 100 kommentarer ägnas åt att på detta sätt angripa och kritisera främst artikelförfattaren snarare än själva artikeln och i många kommentarer protesterar man mot helt andra saker än de artikeln handlar om.

Ibland får jag hatkommentarer/-mail - vilket nog de allra flesta på nätet råkar ut för oavsett vad de skriver: man kan inte tillfredsställa alla smaker - det kommer alltid att finnas något som tar åt sig och blir provocerad. Dessa kommentarer och mail följer samma mönster, skickas för det mesta av anonyma bråkmakare och uppvisar dessutom ytterligare en dimension: en bristande förståelse för vad yttrandefrihet innebär. Det råder här och var föreställningar om att yttrandefrihet är rätten att få sprida sina åsikter var man vill (inkluderat kommentarsfält på privata bloggar) och hur som helst utan att bli emotsagd - och så är det naturligtvis inte.

Å ena sidan förfäras jag (lite å bråkmakarnas vägnar) av den så uppenbart bristande läsförståelsen, å andra sidan blir jag tryggt förvissad om att sådana element även fortsättningsvis kommer att utgöra en marginell del av maktsfären - men mest av allt är det tråkigt, sorgligt och tragiskt att det finns människor som tillägnat sig språket så dåligt att de inte kan tillägna sig ens grundläggande kunskaper om hur samhället fungerar och delta i samhällsdebatten och därför känner sig så kränkta, utanför och hotade att de finner att deras enda möjlighet att hantera detta utanförskap är genom att föra oväsen och agera hatiskt och hotfullt.

Språk och språkförståelse är en förutsättning för demokrati och ett aktivt deltagande i samhället. I Sydsvenskan läser jag idag att en majoritet av våra riksdagsledamöter stöder idén om en tioårig grundskola. Ett helt år extra erbjuder massor av extra tid för lästräning, så jag säger JA! - men se till att göra något bra av det så att inte fler generationer växer upp och får ont i magen av sin skolgång.

Kommentera /Visa 2 kommentarer

Den osannolika läsaren

Hade jag lyssnat på mina lärare hade jag inte befunnit mig där jag är idag."

Jag har läst Sonja Abrahamssons berättelse (en respons till Johan Unenges debattinlägg) om hennes första år i skolan flera gånger - och jag får ont i magen varje gång. Det visade sig att Sonja är nästan exakt ett år yngre än mig - jag trodde att hon var betydligt äldre då hennes berättelse påminde om något liknande som någon född kring mitten av förra seklet berättade för mig en gång.

Att skolan var opedagogisk på 1950-talet är väl en sak och det är ju mycket som har blivit bättre på de 60 år som förflutit sedan dess, men jag har svårt att svälja att det idag finns människor som inte ens är 30 år gamla men ändå får ont i magen av att tänka tillbaka på sin skolgång. För hur mycket jag än hoppas att min skolgång var ett undantag, ett olycksfall i arbetet, så har jag förstått att så inte är fallet. Jag har hört för många berättelser som liknar min.

Jag lärde mig läsa och skriva tidigt, långt innan jag började skolan. Jag knäckte koden med ordet "boll" och sedan rullade det bara på, men jag minns inte omfattningen på mitt läsande. Däremot minns jag tydligt den nedåtgående spiral som inleddes i och med att jag började skolan.

Jag hade sett framemot min skolstart jättelänge. Jag kunde läsa-skriva-räkna och skolan skulle vara min språngbräda, för jag skulle bli något etc. etc. etc. men den besvikelse som mitt första år i skolan innebar är svårsmält.

Jag hamnade i en s.k. Waldorfklass, den enda specialinriktade klassen på den i övrigt ganska vanliga, kommunala låg-och mellanstadieskolan i stadsdelen där vi bodde, samma skola som mitt äldre syskon vid tillfället gick i sjätte klass på. Denna Waldorfklass måste ha varit ett nytt påfund, ett experiment, för det verkar inte ha funnits någon klass med den inriktningen före höstterminen 1991 och inriktningen avvecklades 1992. Parallellklassen var en vanlig klass med reguljär undervisning. Första skoldagen fick jag en bok om en mullvad - den första och sista riktiga boken jag såg under skoltid på minst ett år eftersom livet i Waldorfklassen innebar att vi gjorde våra böcker själva. Vidare var pennor var strängeligen förbjudna (i stället hade vi klumpiga "ritkritor" och "skrivkritor"), alfabetet lärdes in en bokstav - en vecka - i taget och jag kan inte minnas att vi någonsin använde ett tal över tio. Ett led i inlärningen av alfabetet var de lektionstimmar vi ägnade åt att rita och "skriva" bokstäverna "fint". Bokstaven "a" fick jag nog göra om tio gånger för den blev aldrig "fin" nog - vilket kan ha berott på att jag skrivit hundratals a:n med riktiga pennor innan jag började skolan och helt enkelt var rastlös. Jag minns att jag bad om att få en riktig lärobok, men min lärare tyckte att det inte var "någon bra idé".

I tvåan, när nämnda lärare hade flytt fältet, introducerades läsning. En gång i veckan skulle vi, en och en, gå in till en annan lärare och läsa högt. "Ja!" kände jag först, men dessa stunder blev snart ett ångestmoment: i stället för att träna läsning ville läraren att jag skulle lära mig prata "rätt" och "fint". I det här fallet innebar "rätt" och "fint" en utslätad dialekt med rullande tungspets-r (som Ranelids "herrrrrrrregud" i Melodifestivalen 2012), för på den här tiden var det fortfarande okej att peka ut vissa dialekter som "fel". Halva min familj kommer från en plats i södra Norrland där man inte pratar med rullande tungspets-r, så jag pratade ju därefter - extremt problematiskt! Jag försökte fuska med tungrots-r, men det gick inte för sig. Jag kan fortfarande inte uttala rullande tungspets-r.

Jag säger ".jo" också. "Jo" på inandning, även känt som "den norrländska dammsugaren". [schvuu].

Naturligtvis ska lärare vara uppmärksamma på talfel - men en dialekt kan aldrig någonsin bli ett talfel! Det finns massor av dialekter som slätar ut bokstaven "r". På Eurostop i Halmstad kan man köpa "kåv me bö", på stadens handbollsklubb HK Drott förekommer nog en och annan "guökbök" och "jag är kåtare än dig" är inte på långa vägar så snuskigt som det låter.

Vi snabbspolar till högstadiet. Jag överlevde mellanstadiet och började i högstadiet på en ny skola som låg lite mer centralt. Vid det här laget hade jag följt min favoritkaraktär Bert, skapad av Anders Jacobsson och Sören Olsson, i några år. Seriens första tolv böcker hade jag nog läst minst fem gånger vardera - jag älskade dem! Min nya svensklärare höll dock inte alls med mig - Bert var fel och dålig och sådant borde jag inte läsa och jag var dessutom för gammal för sådana fasoner (Bert började högstadiet i Berts vidare betraktelser, den tredje boken i serien, så vi var mer eller mindre jämnåriga, som man i den åldern ofta är med karaktärerna i ungdomsböcker), men hon presenterade inga alternativ.

Det är min bestämda uppfattning att man i kommunikation med ungdomar bör undvika att säga A utan att säga B. I stället för att säga att Bert var fel och dålig, borde min lärare ha sagt: "Eftersom du gillar Bert-böckerna, tror jag att du skulle gilla ..." eller "Jag tycker att du borde prova något annat än Bert, eftersom ...". I 13-årsåldern är det ännu svårt att navigera i den tsunami av information man översköljs av - och detta är ännu mer sant idag - varför vuxenvärlden måste engagera sig och guida, snarare än peka finger och döma.

Vi skulle alltså lära oss att läsa "rätt". Att läsa "rätt" innebar att man inte läste för att det var kul, utan för att plocka isär berättelserna i sina beståndsdelar, redogöra för varenda karaktär och hitta och tolka varenda underliggande betydelse och till sist sammanfatta det hela i en recension. Boken skulle dessutom demonteras på rätt sätt och recensionen skulle komma fram till rätt tolkningar. Jag gjorde bara fel. Mina mindmaps var aldrig tillräckligt detaljerade, jag tolkade fel, jag missade underliggande betydelser som jag fortfarande anser aldrig fanns där, jag hade fel åsikter och jag var bara allmänt hopplös och dum i huvudet.

Så jag slutade läsa. Ett tag hatade jag böcker, fast det var ju inte böckerna jag hatade egentligen - jag hatade att min lärare hade gjort något så fint och roligt till något så fult och ångestframkallande. På flera år läste jag ytterst lite eller inte alls, om det inte var nödvändigt.

När jag började bokblogga 2010, tio år efter att jag lämnade högstadiet, var jag fortfarande jätterädd för att läsa fel böcker, uppfatta böckerna på fel sätt (Shit! Tänk om Annas gröna tröja i själva verket innebar att hon revolterar mot sin mors socialistiska engagemang och sin fars förflutna som ungmoderat!) och ha fel åsikt om dem - och ibland när jag läser mina tidiga recensioner måste jag gå och hämta min skämskudde för att de är så jävla dåliga! Och det händer fortfarande att en recension ger mig lite ont i magen: Tänk om jag tycker fel saker! Tänk om jag gör någon arg!

Hade jag lyssnat på mina lärare hade jag inte befunnit mig där jag är idag, ständigt omgiven av böcker, bokprat och bokförmedling. Det är i år 21 år sedan jag började ettan och 12 år sedan jag gick ut grundskolan och jag hoppas, hoppas, hoppas att skolan ser annorlunda ut idag. Jag tror att den gör det. Jag läser en och annan bloggande lärare och de verkar älska sitt jobb och ungdomarna de jobbar med och då blir jag så glad.

Läsning ska vara roligt! Hellre Harlequin än ingenting alls! Läs hellre än bra!

Naturligtvis ska man arbeta med böcker i skolan, men jag tror att lustfyllt bokprat med lagom krav ger betydligt mer än den fördömande attityd och det sönderplockande, övertolkande, detaljredogörande arbetssätt jag råkade ut för. Jag hoppas att jag, i mitt yrkesliv, lyckas förmedla allt som är bra, roligt och fint med böcker. Alla böcker.

Kommentera /Visa 4 kommentarer

Skriv en livspolicy!

Ett bibliotek är inte per automatik bra bara för att bokbeståndet är stort."

Jag gillar att tänka på gallring som jag tänker på hårvård (på huvudet, alltså): Det är ett nödvändigt ont som måste göras om man, som jag, envisas med att ha mycket; det blir mycket snyggare och håller högre kvalitet efteråt och trots att slutresultatet är mindre, upplevs det som mer.

Aktuella, efterfrågade, nya böcker kan drunkna i böcker som är slitna, inaktuella eller helt enkelt irrelevanta. Mycket böcker kan ge ett stökigt intryck och stora samlingar är svåra att navigera i. Ett bibliotek är inte per automatik bra bara för att bokbeståndet är stort. Om samlingarna ska vara relevanta, användbara och lättnavigerade ("hålla hög kvalitet") för låntagarna krävs gallring. Ett exempel från verkligheten är Katrineholm: När en ny bibliotekschef tillträdde, gallrades samlingarna hårt - hela 40 procent av beståndet försvann. Resultatet? Besökssiffrorna steg med 19 procent och utlåningssiffrorna med tio.

Gallring är bra! Att ha en gallringspolicy är bra!

Men nu vill jag slå ett slag för livspolicyn!

"När skrev du senast en livspolicy?" undrade jag i mitt inlägg om serendipitet. Jag menar alltså att man, parallellt med sin förvärvspolicy, gallringspolicy och eventuella kunskapsorganisationspolicy kan författa en livspolicy som förklarar hur böcker ska hållas i cirkulation. Jag menar även att det, i en gallring baserad på cirkulation och utlåningssiffror, kommer att dyka upp böcker som det egentligen inte är något fel på men som inte har cirkulerats, därför att de har "försvunnit i mängden" och av den anledningen kanske borde få en chans till - kanske i den där bokhyllan vid toaletterna eller som korttidslån? - innan den slutgiltigt gallras ut.

Och när boken slutligen gallras ut - sälj den i stället för att slänga den (om den är hel inte alldeles utdaterad) så får den chansen att även fortsättningsvis berika någons liv.

Kommentera

Om serendipitet

Biblioteksverksamhet handlar i viss utsträckning även om att ge folk vad de inte visste att de ville ha."

Jag skrev häromdagen om hur bibliotek ska ge folk vad de vill ha, snarare än att försöka fostra sina medborgare till att läsa "rätt" litteratur. Och det ska de, men ... Det finns alltid ett men!

(Som till exempel: "Men jag gjorde en liten fuling och lånade ett uttalande av Unni Drougge som erbjöd en så himla snygg landningsbana för mitt resonemang kring giftskåp och biblioteket som en fostrande institution; egentligen var det lite plockat ur sitt sammanhang.")

Men biblioteksverksamhet handlar i viss utsträckning även om att ge folk vad de inte visste att de ville ha. Det finns till och med ett ord för det - serendipitet.

Serendipitet (engelska: serendipity) kan förklaras som "trevlig överraskning", "lycklig olycka" eller "slumpmässig upptäckt" och ligger på tredje plats på tolk- och översättningsnätverket Today Translations lista över de engelska ord som är svårast att översätta. Begreppet myntades av Horatio Walpole (1717-1797), en brittisk antikvarie, konsthistoriker och politiker, som lånade det av Serendip - ett gammalt namn för Sri Lanka/Ceylon - omnämnt i en persisk saga om tre prinsar från Serendip som, av en tillfällighet, hittade saker de inte letade efter. Dessa slumpmässiga upptäckter är resultatet av samspelet mellan aktören, miljön och aktiviteten och de möjligheter (engelska: affordances) som detta samspel erbjuder.

Biblioteksrummet har en stor betydelse för möjligheterna till serendipitet, då det kan öppna ögonen för det oanade, det där som besökaren letade efter utan att veta att hen letade.

Kan besökarna interagera med varandra? Hur använder vi oss av sociala medier? En informationsresurs behöver inte vara en bok, databas eller hemsida - människor är också informationsresurser, och mänskliga, fysiska och digitala informationsresurser kompletterar varandra.

Något så enkelt som en klädhängare och en flyttbar pall, som inbjuder till att stanna upp och slippa bära runt på tunga jackor och klumpiga väskor, kan leda till att en besökare hittar något nytt. Stora skyltar, låga hyllor, lagom höga bord, böcker på oväntade ställen och möjligheter för användarna att komma till tals är andra små åtgärder som kan ge stora resultat.

När skrev du senast en livspolicy - som komplettering till gallringspolicyn - eller ställde ett bokbord utanför toaletten?

Kommentera /Visa 2 kommentarer

Bok- presentation:	Kitty i det öde huset
Författar- presentation:	Carolyn Keene

Ge folk vad folk vill ha!

"Nästa gång jag hör ngn utbrista att man ska ge folk vad folk vill ha, då begår jag en terrorhandling!" skrev Unni Drougge på Twitter häromdagen. "Ge folk sockerlösning! Sen kanske de vill äta nyttig och fiberrik kost - LOL! Och detta argument hör man ständigt, överfört till kultur."

Det fanns en tid då biblioteket ansågs vara en fostrande institution. I samband med tillkomsten av 1842 års folkskolestadga inrättades små sockenbibliotek, vars syfte var att sprida religiös och sedelärande litteratur. Innan dess hade kyrkan stått för de litterära samlingarna. På 1950-talet inleddes den uppsökande verksamheten, då bibliotekarier besökte glesbygden och arbetsplatser och förmedlade litteratur - bra och fin sådan och inte nödvändigtvis sådant som glesbygdsborna och arbetarna var intresserade av. Hoppar vi hastigt framåt till 1970-talet så betraktades bibliotekarien som en kulturell socialarbetare vars uppgift var att måna om de kulturellt behövande.

I Danmark betraktades allmogen som okultiverad och omöjlig att "upplysa". Inte på 1970-talet förhoppningsvis, men väl in på mitten av 1950-talet ansågs det att bibliotek skulle tillhandahålla litteratur för alla smaker - utom den dåliga. Biblioteksbesökaren var å ena sidan en myndig och självständig medborgare, som å andra sidan inte visste sitt eget bästa, varför vederbörande skulle uppfostras av biblioteket. Ni hör ju hur det låter! Och idag, en bit in på 2000-talet, vill den kristna högern i USA ha något att säga till om den litteratur och den musik som ställs upp på hyllorna i amerikanska bibliotek.

"Men Sverige är ju ... annorlunda!" Ja, litegrann. Här ligger inköpsbesluten hos biblioteken och inte hos politikerna, men det hände ändå en bit in på 1900-talet att "olämplig" litteratur gömdes undan och endast fanns tillgänglig för särskilda, betrodda låntagare (Sången om den röda rubinen av Agnar Mykle var en sådan bok, den svenska översättningen kom 1957). När jag gick i skolan på 1990-talet var Kitty-böckerna jättepopulära - jag har inte läst dem men jag hade kamrater som gjorde det och jag hörde vid några tillfällen skolbibliotekariens svar på frågan om varför det inte fanns några Kitty-böcker på biblioteket: de "efterfrågades inte" och så något vagt om "kvalitet". Karin Arbelius har skrivit en masteruppsats om giftskåp och vittnar om hur hon, under arbetet med uppsatsen, träffade gymnasiebibliotekarier som - år 2011! - gömde undan böcker som de ansåg var olämpliga.

Folkbiblioteken i Helsingborg har lagt ned det där med kvalitetskrav på skönlitteratur. De köper lite allt möjligt och välkomnar inköpsförslag från låntagarna. Det tycker jag är fint men ytterst handlar det om synen på demokrati och informationsfrihet.

Så ska vi betrakta låntagaren som lite dum i huvudet och oförmögen att inse vad som är "bra"? Är det som är bra för dig per automatik bra för alla andra? Vill vi ha samlingar som står och ser fina ut och samlar damm? Eller vill vi ha samlingar som används och gör nytta?

Nej. Nej. Nej. Ja.

Jag är en ivrig förespråkare av "hellre än bra". Om Kittyböcker är det enda som kittlar din gurka, så föredrar jag att det är det enda du läser framför att du inte läser alls (och är du inte lockad av läsning alls, så är det naturligtvis precis lika OK). Hade vi inte gett folk vad folk vill ha, så är risken stor att Unni Drougges böcker (jag säger bara Penetrering!) inte hade stått på hyllorna i ett bibliotek nära dig. Faktum är att vi nog inte hade haft några bibliotek kvar om vi hade hållit uppfostringslinjen.

Vill folk ha sockerlösning (analogt: litteratur av s.k. "låg kvalitet") så kan de väl få det? På vilket sätt skadar det någon annan?

Vill du läsa mer om bibliotekshistoria och giftskåp?

Arbelius, Karin. (2011).Giftskåpet: praktik och princip. Masteruppsats. Uppsala universitet, institutionen för ABM.

Emerek, Leif; Hvenegaard Rasmussen, Casper & Skot-Hansen, Dorte (red.). (2006). Folkebiblioteket som forvandligsrum. Danmarks Biblioteksforening & Danmarks Biblioteksskole.

Hansson, Joacim. (2005). Det lokala folkbiblioteket – förändringar under 100 år. Linköping: Mimer.

Kommentera /Visa 3 kommentarer

Att bli en profil

Så här är jag. Trevligt att träffas!"

Jag gillar att skriva. Ibland. För min egen skull. Trots att jag stundvis har världens sämsta skrivsjälvförtroende, ifrågasätter mig själv och tycker att mina texter är så obra. Trots att min familj, en och annan chef och fullkomliga främlingar har uttryckt gillande. "Du är rolig!" säger de; "du lyckas verkligen förmedla" både det ena och det andra. Mamma tycker att jag borde skriva en bok.

Jag kombinerar min bibliofili med mitt gillande för att uttrycka mig i skrift i min blogg, men jag har länge tyckt att jag har varit lite ... slätstruken. Det hänger nog ihop med att jag, som person, är ganska privat - men ibland gör jag några trevande försök att sticka ut.

Ett av dessa försök tog sin början på Twitter för en månad sedan - jag kan vara lite spetsigare där (folk glömmer så fort) - och resulterade så småningom i ett blogginlägg: Därför gillar jag inte Björn Ranelid. Döm om min förvåning när jag, i stället för e-post från Ranelid, fick ett e-post från LitteraturMagazinet som ville ha mig som profil.

Wow. Jag?

Efter att ha funderat i ett dygn tackade jag ja.

Så här är jag. Trevligt att träffas!

Kommentera /Visa 1 kommentarer