Måste refuseringsbreven vara så fruktansvärt tråkigt formulerade?

Förlagen har alldeles för dålig fantasi när det gäller utformning av refuseringsbrev. Det tycker Lars Thunell, 56 år, från Sävedalen i Göteborg som fått nog av standardsvaret:

”Tack för att vi fått läsa ditt manus. Tyvärr passar det inte in i vår utgivning. Lycka till i fortsättningen.”

Våga tänka i nya banor uppmanar Lars Thunell och erbjuder förlagen sin hjälp att komma på mer kreativa förslag.

”Nu är det sjunde gången vi får ett manus från dig. Vad är det i vårt ´Nej tack!´ som du inte förstår? Lycka till hos ett mindre nogräknat förlag.” 

”Det finns så många fritidsaktiviteter som passar dig bättre än skrivandet. Försök med svampplockning, fågelskådning eller släktforskning. Vi har böcker i alla dessa ämnen. Besök vår hemsida.”

”Vi visste inte riktigt hur vi skulle uttrycka oss, men till slut lyckades vi enas om: Nej, nej, nej!”

”Filosofiskt dravel har aldrig varit vår nisch och så kommer det att förbli. Det är yta som gäller. Fatta det!”

”Innan du skickar nästa manus till oss, fråga dig om du varit på TV, blivit omtalad i pressen eller har en vänskapskrets på över 100 000 individer. Är svaret nej så är vårt svar också nej.”

Lars Thunell arbetar som grafisk formgivare på ett månadsmagasin. Han skriver just nu mest korta berättelser om människor. Kanske kan man kalla det noveller säger han.

Skrivit har han gjort sedan millenniumskiftet och det har blivit ett tiotal manus som skickats in till förlagen. En kriminalroman, ett par spänningsromaner, en livsstilsroman, en fiktiv självbiografi och ett inlägg i vargdebatten i romanform.

Hur känns det att bli refuserad gång på gång?
– Ingen blir väl glad över ett NEJ. Speciellt inte när refuseringsbrevet inte innehåller så mycket mer. Jag och alla andra kan-inte-jag-också-få-bli-författare-författare lägger ner hundratals timmar på att skriva ett manus.
Då kan man väl kanske tycka att förlagen skulle kunna anstränga sig lite mer än dom gör. Vara lite mer ärliga. Säga som det är.

”Den här genren är inget för oss så vi har inte läst överhuvudtaget.”

”Vi har läst lite grann och tycker inte om det.”

”Vi har läst hela manuset och visst har det sina poänger men det räcker inte hela vägen till utgivning.”

– Och några rader konstruktiv kritik är väl inte att begära för mycket?

Lars Thunell säger att de flesta förlag, stora som små, är synnerligen snåla med förklaringar och konstruktiv kritik.
– Märk väl att det här är min erfarenhet och det kan ju ha att göra med beskaffenheten på mina manus. Jag kanske är mer usel nu än jag var för tio år sedan. Då var det betydligt vanligare med fylligare refuseringsbrev.
Det var tider det.

Varför skriver du?
– Det här låter kanske inte klokt men jag är inte speciellt road av att läsa. Jag läser för sakta och för korta stunder vilket gör att jag tappar tråden vilket gör att jag tröttnar och slutar läsa. Därför skriver jag själv istället. Det är mer tillfredsställande. Kanske har jag mer som behöver komma ut än som behöver komma in. Men visst tröttnar jag på att skriva ibland. Då tar jag fram elbasen och försöker lära mig spela. Det går inte så bra och då sätter jag mig och skriver igen.

Berätta om ditt senaste manus "Tappade fotfästen i ett sorglöst Göteborg"!
– Under knappt ett dygn en helg i början av september i Göteborg inträffar en rad händelser som sätter prägel på några människors fortsatta liv. Berättelsen är uppdelad i 37 korta kapitel som med behållning även kan läsas fristående. De flesta av karaktärerna återfinns i flera kapitel och skapar där nya relationer.

– Det genomgående temat kan beskrivas med fem ord: SAKNA, SÖKA, FINNA, HATA, ÄLSKA. Texten är dessutom kryddad med ett stort mått befogad samhällskritik.

– Den stil jag valt är lite speciell och passar mina syften ypperligt. "Tappade fotfästen i ett sorglöst Göteborg" är en berättelse skriven för att ge läsaren en påtagligt händelserik upplevelse utan onödig utfyllnad. Tempot är uppdrivet bland annat genom att jag konsekvent undvikit kommatecken i texten. Sättet att skriva är medvetet korthugget och rakt på sak.

– "Tappade fotfästen i ett sorglöst Göteborg" är den första av åtminstone tre böcker med upplägg enligt ovan. Arbetet med del två är redan påbörjat och jag låter vissa av karaktärerna från del ett få fortsatt liv.

Hur ser du på framtiden?
– Jag ska fortsätta att bombardera förlagen med mina manus och kommer nog inte att bli egenutgivare. Jag är ingen säljare och det behöver man nog vara. Säljande och extremt social.

– Om jag har en hälsning till förlagen? Nej. Jo förresten: Lämna kostymen och chicka dräkten i garderoben, gå till jobbet i hawaiiskjorta och slitna jeans. Våga lite mer. Go bananas!

Smakprov ur Lars Thunells "Tappade fotfästen i ett sorglöst Göteborg".
Del 14. För att varje dag kan vara den sista

"Gert-Ove ligger kvar. Utan keps. Utan hår. Cancerfrissa. I Ingers säng. En strålande morgon. Dagen efter den chansartade dejten på Restaurang Henriksberg. Resultatet av Ingers och Gert-Oves nätdejtande.

Det blev inte som Inger först befarade. Att hennes partner bara skulle finnas till för henne just den här kvällen. ”Tack och adjö. Jag ringer nån gång.” Borta för alltid innan midnatt. Som det blivit så många gånger tidigare.

Ingers förhoppningar har med tiden sjunkit och hon är till freds med att hennes förhållanden saknar varaktighet. Hon intalar sig att det är okej men inför varje dejt målar hon ändå tillvaron i starka blommiga färger.

Inger ser framför sig allt det som alla andra har. Dom flesta i alla fall. Inger känner på det viset. Nästan alla har någon. I starka blommiga färger ser hon sig själv i ett hus istället för en lägenhet. Tillsammans med en man som kanske inte är snygg men i alla fall snäll. Han har ett bra jobb och tjänar hyfsat med pengar. Dom kan åka på semester tillsammans. Kanske utomlands. Inger har alltid velat resa till Thailand. När färgerna är starka och blommiga kan hon göra det. I fantasin. Hon vet att hon önskar sig för mycket och kommer att bli besviken men hon gör det ändå.

Nu ligger Inger i sin säng med ryggen mot Gert-Ove. Blick stilla för att han inte ska vakna. För att han inte ska resa sig ytterligt försiktigt. Livrädd för att väcka henne. Dra på sig byxorna och försvinna ut genom dörren. Likt en skugga som rört sig genom hennes liv för en kväll och en natt. För alltid borta och allt börjar om.

Inger hade i och för sig inte den där känslan av kortvarighet i går. Gert-Ove är annorlunda. Det kändes direkt. Han är rejäl. Lite sorgsen men ändå en klippa att luta sig mot. Så kändes det igår. Men skenet brukar bedra. Det är Ingers erfarenhet. Få saker är som dom verkar. Speciellt när det gäller relationer.

Inger känner sig som en illa underhållen båt utan någon vid rodret. Hon har gått på grund så många gånger och skrovet läcker. Vatten sipprar in. Det här är kanske sista turen på öppet hav. Då är man rädd för att gå under och sjunka till botten.

Skulle det inträffa kommer Inger att sluta surfa runt på nätet för att hitta någon. Hon ska ge upp letandet och försöka känna att det är okej att leva ensam. Det är många människor som lever utan en partner hela livet så varför skulle inte jag kunna göra det? Inger tänker så just i detta nu. Man är inte en sämre människa för det. Och egentligen är det ju rätt så skönt att alltid få göra precis som man vill. Ingen som lägger sig i. Ingen som kommer med synpunkter. Som ger en goda råd. Som skänker några tröstande ord när man är ledsen. Som håller en hårt när allt känns tungt.

Inger har funderat på att skaffa en katt eller en hund. Även om hon inte är speciellt förtjust i vare sig katter eller hundar. Men det skulle i alla fall bli ett sällskap. Någon att beklaga sig inför. Fast det blir ju ingen som kan hålla en hårt när allt känns tung. Nej. Det är mänsklig närhet hon vill ha och behöver.

Då känner Inger plötsligt en hand varsamt vidröra hennes axel. En röst. Den är lugn och trygg och viskar allt det Inger vill höra. Hon vänder sig om och blir ett med Gert-Ove igen.

Allt det där Inger tänkte nyss försvinner i ett häftigt andetag. Hennes oro och misströstan ersätts av euforisk lycka. Här och nu börjar livet. Tiden fram till nu räknas inte. Det har bara varit en förberedelse inför denna pånyttfödelse.

Inger gråter när det är över. Gert-Ove frågar varför. Inger säger att nu börjar livet.

Gert-Ove har cancer. Inger vet det. Han berättade det redan under middagen i går kväll. Inte tidigare. Inte i nätdejtandets första fas. Han var rädd för att… Nej. Han var säker. 100 procent säker på att då skulle hon aldrig ha gett honom chansen.

Inger sa att det skulle hon visst ha gjort. Och ljög. Och skämdes. En man med cancer är en man som kan försvinna när som helst och Inger vill inte stå där med bara minnena kvar. Ensam igen.

Men nu känns allt annorlunda. Nu ska Inger leva tillsammans med Gert-Ove i resten av hans liv. Han bad henne alldeles nyss. Hur länge det blir vet hon inte. Ett halvår… Ett år… Varje sekund är ovärderlig från och med nu. Tillsammans ska dom göra all det där man gör när ens tid är utmätt. Exakt vad vet hon inte. Kanske spelar det ingen roll vad dom gör. Bara att dom gör det tillsammans.

Inger ska leva tillsammans med Gert-Ove för hans skull och lika mycket för sin egen. Hon har chansen att ge en människa allt. Och att få allt. Varje dag. För att varje dag kan bli den sista.

Gert-Ove och Inger ska leva livet fullt ut. Han sa det nyss. Och så frågade han om hon verkligen var säker. Om hon verkligen förstod innebörden av att han har cancer och inte har all tid i världen. Att lyckan kommer att spädas ut med smärta och sorg. Hon sa att hon aldrig tidigare varit så säker på sin sak.

Inger ligger i famnen på en cancersjuk man och har aldrig tidigare i sitt liv varit så lycklig."

(c) Lars Thunell
 

Sofia Hallberg