Fem böcker att snöa in på
Det sägs att inuiterna (eller var det samerna?) har 117 (eller var det 500?) ord för snö. Oavsett sanningshalten i detta, vet alla som upplevt två snöfall att snö inte är lika med snö. Den kan såväl stilla själen som släcka ut ett människoliv. Snöns skiftande persona har inte gått litteraturen obemärkt förbi så här kommer fem böcker med känsla för snö.
I "Tunu" av Kim Leine utgör snön scengolv och fond åt den lilla grönländska byns invånare. De halkar runt, super, älskar, svär och spelar kort, i en kristallklar skildring av djupfrysta relationer och upptinade känslor. Medan vansinnet sakta dalar över sjuksköterskan Jesper fingrar den av stamning förstummade Markus på sin hemliga kärleks fotspår i snön. Man reser sig ogärna ur den här läsningens bedövande snödriva, även om man riskerar frostskador i själen.
Den som minns Reichenbachfallen från Sherlock Holmes sista kamp med sin ärkefiende Moriarty får återse dem i fruset tillstånd i Christian Krachts "Jag kommer vara här i solsken och i skugga". Här pulsar huvudpersonen (som inte har några likheter i övrigt med mästerdetektiven) runt i den schweiziska sovjetrepublikens knädjupa snö efter att kommunisterna vunnit första världskriget. Den kontrafaktiska romanen fick ett frostigt mottagande av tyska kritiker, men är klart läsvärd, inte minst för det vackra språkets skull.
"Det var på urtystnaden Hans Castorp lyssnade när han stod så, stödd på sin stav, med huvudet på sned, öppen mun; och i tystnaden fortsatte snön att falla, stilla och utan uppehåll, lugnt dalande, utan ett ljud." Castorp kommer snart att stänga sin mun, för innan han vet ordet av har han hamnat mitt i en vinande snöstorm. Ett tillfälligt avbrott i hans annars mer horisontella filosoferande mellan kamelhårsfiltarna i Thomas Manns "Bergtagen", utfryst av nobelkommittén men med karaktärer som gnistrar av liv.
Har man läst "Narnia" och tröttnat på att räkna sekunderna innan en nyintroducerad, kvinnlig rollfigur låter dräkten falla i "Game of Thrones", är Vladimir Sorokins "Snöstormen" ett alternativ. Nedfrusna jättar hör inte till det mest bisarra i denna ryska fantastik, som mixar Tolstoj med Putinkritik till en uppfriskande slushdrink.
Som titeln antyder är "Frost" av Thomas Bernhard en kylslagen roman. I en vintrig österrikisk alpby befolkad av imbecilla, incestuösa invånare mular målaren Strauch läsaren med sin lavinartade svada som irrar mellan genialitet och vanisnne, men som håller läsaren varm och alert som ett tomtebloss.
Och så en bonus: snön som glädjebärare.
"En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar."
Ur "C-dur" av Tomas Tranströmer, "Den halvfärdiga himlen".
Taggar: #julkalendern #snö #boktips
Var är vi när vi läser?
I Enrique Vila-Matas "Dublinesk" hatar sig den avdankade förläggaren Samuel Riba för att han inte kunnat hitta "en författare som har förmågan att drömma trots tillståndet i världen; att strukturera världen på ett annat sätt. En stor anarkistisk författare som samtidigt är arkitekt."
En anarkistisk arkitekt, de böckerna letar jag efter.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #omvälvande
Kommentera
Den norska paradoxen
Jag är i Oslo och får inte ihop det. Byggnaderna är ljusa och välskötta, vid Akers brygge nere i hamnen byggs det och byggs; stora blanka kontorshus med restauranger i botten. En badstrand avslutar mjukt det hela, "som ett Nordens Dubai". Staden är som en välmående katt som rullat ihop sig på sluttningarna ner mot fjorden.
Avdelning: Fakta Taggar: #Norge #nynazism
Kommentera
/Visa 4 kommentarer
Göteborg, vad ska vi göra?
Den som lyssnade på Kaliber på P1 igår kunde höra en hårresande sammanställning av antalet skjutningar i Göteborg i september månad. Nio st. Ett dubbelmord. Nu i oktober har en man redan skjutits ihjäl, samt flera skottlossningar inträffat. Det rör sig enligt polisen om "territoriella gäng", alltså inte den gamla vanliga, hederliga, organiserade brottsligheten, utan om unga män som skjuter varandra – för att man tillhör en annan stadsdel.
Avdelning: Fakta Taggar: #samhällskritik
Kommentera
Bönsyrsans blodtörstiga aptit
I helgen var jag uppe i stugan. Bland allt som generationer samlat på sig finns naturligtvis en del böcker. Fina, tunga luntor om landskapets historia och tunna skrifter om hur man kryddar sitt brännvin själv. Och en hel del om djur- och växtliv. Jag bläddrade lite i Djurens värld, en vackert inbunden serie i halvfranskt band från 1937. Det var fascinerande läsning. Samtliga djurfamiljer beskrivs i text och illustreras på färgplanscher och vackra teckningar. Jag fastnade för volymen om insekter. Granbarrlus, större och mindre. Reliktbock. Gulfläckig igelkottspinnare. Texten är mycket underhållande. Här och var har författaren tagit ut svängarna ordentligt. Hör här om bönsyrsan:
"Den är tigern inom det fredliga insektsfolket, den är ett vidunder som ligger på lur för att roffa till sig sin tribut i friskt kött. Om den till sin blodtörstiga aptit haft tillräcklig styrka, skulle dess "saxar", som äro så fruktansvärt fullkomliga, gjort den till en markernas fasa."
Författaren fortsätter sedan att förfära sig över denna "fruktansvärda maskin" och dess "mordlust". Det är fantastisk läsning. Denna blandning av vetenskapligt upplägg och fritt fabulerande är numera sällsynt inom biologin. Jag kan sakna det. Även om man inte tror på hälften smittar författarens inlevelse av sig och man blir på allvar intresserad. Kanske en framtida genre? Termithögen – based on a true story.
Kommentera
/Visa 3 kommentarer
