Maria Sidén

Recension- April anhörigsverige

”Hur berättar jag berättelsen om Petit France för er? Utan att ni, som födda är in i medelklassen, ska känna er som vita kränkta män?"

Först kommer Alakoskis bok "Oktober i Fattigsverige", sedan kommer "April i Anhörigsverige". Släktskapet är slående även om temats fokus skiljer sig lite, nu tar den skygge anhörige mer plats. Alakoskis erfarenheter av ett socialt och ekonomiskt utanförskap blandas med affektfullt resonerande kring fakta och statistik.

”Några av oss kunde andas ut när vårsolen kom. April en slags vilomånad mellan rusen.” / April i Anhörigsverige

För mig handlade boken om mig om oss alla som inte levt ett eget liv. I skuggan av någon annans behov. Tills vi inte längre vet vad vi vill. Vem jag är? Vem jag var? Jag vet inte...Den som skriker högst, den finns mest. Också vi som går undan, försiktigt, avvaktande. Vi som fixar det den som skriker vill ha. Tills vi glömmer bort oss själva och vad det var vi ville. För visst måste det vara någonting? Det var nog någonting jag ville. Men jag har glömt. Men jag tror det kommer tillbaka. Sakta men säkert tar jag tillbaks mig själv från dig.

Alakoski skriver i dagboksform. Alakoski iakttar, reflekterar och delger sitt nu och sitt då. Den hon var och den hon är. Påverkad av sitt förflutna men inte besegrad. Ibland gör det fysiskt ont i mig när jag läser boken. Känslorna flödar från första sidan. Kanske kommer strömmen av undertryckta känslor som anhörig. För som anhöriga står du inte i rampljuset. Det gör den andre, den som super, knarkar eller gått in i väggen. Men nu tar hon plats, för sig själv och oss andra som väntat på vår tur att leva. Hon skriver i Vi form och påtalar att de anhöriga finns och är många, hon ger dem kraften tillbaka med sitt Vi.

Politiska uttalanden uppblandas med heta känslor tills det är en salig röra. Abstrakt men ack så glasklart. Hon är argumenterar klockrent för sin sak, om missbrukarvård och den obefintliga anhörigas plats i det hela. Den medberoende, inte en klinisk diagnos, utan framkommen i samband med tolvstegsmodellen och Anonyma alkoholister. Den förklarar hur det är att vara anhörig, skammen, skulden och allt däremellan. Alakoski visar upp de sociala strukturer, maktrelationerna vilka påverkar missbrukaren och självklart den medberoende....Ibland spyr hon galla mot medelklassen. Mot makthavare och ja, rätt många faktiskt. Det är bra, det kan behövas.

”Hur berättar jag berättelsen om Petit France för er? Utan att ni, som födda är in i medelklassen, ska känna er som vita kränkta män?” //April anhörigsverige, Susanna Alakoski  

Kommentera