LitteraturMagazinets recension
av En tid för krig : Europas väg mot storkonflikt 1939 och 2022, Wilhelm Agrell
Kan vi lära av historien?
Hitler och Putin är på omslaget till Wilhelm Agrells “En tid för krig. Europas väg mot storkonflikt 1939 och 2022”. Det indikerar en jämförelse som rör de två makthavarnas strategier och planer men också hur västmakterna reagerar på dessa. Det är en bok som är högaktuell. Den 24 februari går Rysslands anfallskrig mot Ukraina in på sitt tredje år.
Första delen av boken blir en historisk repetition av hur andra världskriget växte fram. Tyskarna var missnöjda med Versaillesfreden. Börskraschen 1929 och depressionen gjorde läget i landet instabilt, nazistpartiet växte och Hitler tog makten. Första världskrigets segrarmakter ville till varje pris undvika ett nytt krig. Därför kunde Hitler och hans regim gå långt utan att stöta på motstånd. Först återtogs Rhenlandet som de allierade demilitariserat. Sedan kom Österrikes Anschluss som skedde fredligt. Annekteringen av Sudetlandet i Tjeckoslovakien blev möjlig genom Münchenöverenskommelsen mellan västmakterna och Tyskland och med hänvisning till den tyskspråkiga minoritetens behov av skydd. När Polen angripits förklarade man Tyskland krig, dock utan några omedelbara krigshandlingar. Tyskland lade, som vi vet, under sig stora delar av Europa.
Krigslyckan vände i och med angreppet på Sovjetunionen. Stalin och Hitler hade ingått en anti-agressionspakt, Molotov-Ribbentroppakten. Stalin hamnade i chock och drog sig undan i över en vecka när han förstod att tyska anfall inletts. Han hade fått motta en ström av varningar från olika aktörer som Churchill och Roosevelt, men Stalin trodde bara att de var ute efter att bryta upp pakten.
Den tyska regimen raserade steg för steg den säkerhetsordning som hade sin grund i Versaillesfreden. På liknande sätt kom Ryssland att diktera en ny europeisk ordning i sina strävanden att återta förlorad mark efter Sovjetunionens sammanbrott.
Det som hände 1989 och framöver i Europa och Sovjetunionen kallar Wilhelm Agrell för ett fredsutbrott. Det var ett förvirrande och oplanerat skeende som gick på tvärs mot decennier av säkerhetspolitiskt tänkande i öst och i väst. Nu ville väst se Ryssland som en partner. Tyskland gjorde stora affärer. Tänk bara på Nord-Stream! Efter 11 september 2001 lades också försvarspolitiken om till att rikta in sig på terrorhot snarare än det egna territoriet.
1999 utsåg Jeltsin Putin till premiärminister, och när Jeltsin kort därefter avgick som president blev posten Putins. Det andra Tjetjenienkriget inleddes efter att han tillträtt. Men de tjetjenska rebellerna hade ingen sympati i väst. 2008 använde dock Ryssland militära medel mot Georgien som var en egen republik och inte ingick i Ryska federationen. Nato hade meddelat att Georgien och Ukraina kunde bli medlemmar i framtiden. I Georgien stödde Ryssland utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien. Vad gäller Ukraina hotade Putin med att det skulle sluta att existera som stat. Ukrainska Krim var sedan 2014 ockuperat av Ryssland. Man ville skydda den ryskspråkiga befolkningen (jfr Hitler och Sudet).
Från oktober 2021 hade amerikanska underrättelsetjänsten detaljerad information om de ryska anfallsplanerna mot Ukraina. Men vad skulle man göra med dem? USA hade felbedömt Iraks innehav av massförstörelsevapen inför kriget 2003. Andra Natoländer ville inte tro på krigshotet. Då kom ett ultimatum från utrikesminister Sergej Lavrov. Kraven var bortom det rimliga. Hela Natos östutvidgning efter 1990 skulle annulleras, och Natoländerna och Rysslands grannar skulle åläggas restriktioner om vapensystem och övningar. Ett sådant förslag kunde bara bli tillbakavisat och blev därför betraktat som ett konstgjort casus belli. En ström av västliga ledare reste till Moskva för att försöka lösa den uppståndna krisen.
Vi har facit till andra världskriget. Kan vi i den nya ordningen lära av historien och undvika omvärldens felbedömningar?
Mottagen: 11 februari 2024
Anmäl textfel
