Anne-Charlotte Östman
En av oss - fattigdom i dag
Jag har läst ”Fattigfällan”. Charlotta von Zweigberk låter en kvinna som hon kallar Beata berätta sin historia. Beata finns i verkligheten med sina erfarenheter men är anonymiserad i boken.
Beata är egenföretagare med sig själv som anställd. Hon kan ta ut 13 000 kronor i månaden netto. Vi får inte veta vilket yrke hon har, men på grund av den låga inkomsten gissar jag att hon är frilansjournalist, översättare eller konstnär.
Författaren skriver i inledningen att det inte spelar någon roll vilken sjukdom Beata har. Vi får bara veta att den är fysisk. Men där håller jag inte med. När Beata trillar mellan skyddsnäten och får förödmjuka sig hos soc skulle jag vilja veta hur hennes rehabilitering ser ut. Hon går till en läkare som säger att hon ska vila. Det är allt. Själv önskar Beata att de olika aktörerna, sjukvården, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och soc sätter sig ner och lägger upp en plan för hennes återgång till arbete. Att åtminstone ett par myndigheter ska samarbeta har jag förstått är regel. Varför det inte sker här förklaras inte närmare. Varför hon blir extra fattig och utsatt beror på att hon inte har varit med i a-kassan. En oursäktlig fadäs, kan man tycka, men det skulle kunna förklaras ekonomiskt. Journalistförbundet, till exempel, vet jag har en mycket hög medlemsavgift, upp emot 500 kronor i månaden. A-kassan är i och för sig en mindre del.
En bestämmelse som riktigt sätter käppar i hjulet för henne är att hon inte får ha firma när hon uppbär försörjningsstöd. Genom att hon måste lägga ned sitt företag blir det svårare för henne att få uppdrag.
”Fattigfällan” är i stort realistisk, detaljerad och övertygande. Det svåra är att försörjningsstödet kommer så oregelbundet. Om Beata söker något av de extrabidrag hon är berättigad till, till exempel för tandvård, kan handläggningen av detta göra att utbetalningen av grundbidraget försenas. En hel månad kan hoppas över. Vad ska hon då leva på? Hon får låna av vänner, men ibland svälter hon och äter bara torra kakor flera dagar. Det senare har jag svårt för att köpa. Det förklaras delvis med att hon är så nere att hon inte orkar handla förnuftigt med det lilla hon har. Men det finns soppkök och matkassar från Frälsningsarmén. Vid ett tillfälle står det också uttryckligen att hon hämtar sådana.
En annan sak som jag undrar över är var hennes vuxna barn finns i det som händer. Hon har ensam uppfostrat fyra stycken står det i början av boken. Är det inte deras skyldighet att se till att mamman inte svälter? Säkert vill hon undanhålla dem en del av eländet. Men jag tycker att de har ansvar att se till hur mamman mår.
”Det finns inget du kan göra för att förbättra din ekonomi och inget du kan göra för att din tillvaro ska bli något drägligare”, säger Beata. Om hon lyckas få in lite pengar någonstans ifrån dras det från försörjningsstödet. Att socialbidraget inte behöver bli permanent visar emellertid Ingrid Jonasson, socionom, i avhandlingen ”Vad hände sen?” från Linnéuniversitetet. Kanske den borde få en större spridning.
Men visst är det bra att vi i ”Fattigfällan” får se hur fattigdom kan se ut i dag. Samma sak gäller filmen ”Jag, Daniel Blake” som går på bio nu. Det gemensamma i skildringarna är att myndigheterna agerar fyrkantigt och respektlöst men också att det finns solidaritet människor emellan utanför systemen. Vi får också tips på hur vi kan hjälpa. Till exempel är det inte svårt för fattiga att få vinterjackor. Kanske behövs det heller ingen. Man har troligen en jacka redan, och den kan användas i många år. I stället tar man tacksamt emot underkläder och strumpor – nya förstås - och damer även tamponger och bindor. Läs boken och se filmen!
Avdelning: Fakta Taggar: #försörjningsstöd
Kommentera
Anmäl textfel
