Anne-Charlotte Östman
Från ordningspolis till kriminalare
Det kommer en ny svensk Indridason i september, "Den som glömmer". När jag såg det förstod jag att jag hade missat den svenska översättningen förra hösten, Arnaldur Indridasons "Nätter i Reykjavik". Hur kunde jag göra det? Jag har läst alla hans deckare hittills. Det är något jag gillar med honom. Island är exotiskt, och han använder sig av det ogästvänliga landskapet. Försvinnanden är hans specialitet eller snarare den utredande polisen Erlendurs specialitet. Det har sin bakgrund i en skuldtungd tragisk händelse. Erlendurs lillebror gick vilse på fjället när de var ute tillsammans.
Detta antyds men sägs inte rakt ut i "Nätter i Reykjavik", där Indridason går tillbaka till när Erlendur var nyexaminerad. Han är egentligen ordningspolis men börjar på egen hand undersöka ett fall med en uteliggare, Hannibal, som hittats drunknad i ett grunt vattendrag. Det som driver Erlendur är medkänslan med människorna på samhällets botten. Varför utgår man från att Hannibal dött en naturlig död bara för att han är alkoholist?
Vid samma tidpunkt som Hannibal dog försvann en kvinna efter en utekväll. De kom från helt olika sociala förhållanden. Kan dessa båda öden ändå vara sammankopplade?
Som vanligt hos Indridason är det en skickligt ihopsatt historia, och jag fattar sympati för Erlendur och hans envisa eftersökningar. Ändå måste jag i ärlighetens namn säga att "Nätter i Reykjavik" inte är sådär jättespännande. Handlingen går lågmält och sakta framåt. Erlendur lyckas emellertid så pass visa framfötterna att han blir erbjuden en tjänst inom kriminalpolisen.
Nu ser jag fram emot "Den som glömmer" som jag ska recensera här i Litteraturmagazinet.
Avdelning: Spänning Taggar: #försvinnanden
Kommentera
Anmäl textfel
