Anne-Charlotte Östman
Se på mig!
Är det en tonårsbok eller en vuxenbok? Språket är samtidigt innovativt och klichébemängt, det sista speciellt i beskrivningen av mäns och kvinnors förhållande och känslor för varandra. Silvia Avallones Stål är en debutroman. Kan det ligga något av nybörjarens osäkerhet i stilblandningen? Men författaren kan också medvetet ha velat få fram en tonårsattityd som ju gärna blir svartvit.
Vi är i Piombino på den toscanska kusten mitt emot Elba. Där finns ett stålverk som fortfarande lever, en jätte som slukar människokraft och liv. Men redan är tre av fyra masugnar borta och outsourcing till öst hotar.
Anna och Francesca, båda 13 år, har placerats i denna miljö. De bor i en hyreskasern med utsikt över stranden och havet, i familjer där fadern är tyrannisk och slår eller där han är frånvarande på kriminella eskapader. Mammorna vill skiljas men kommer inte till skott.
Under det år som skildras hotas flickornas vänskap. Eller är det lesbisk kärlek? Åtminstone från Francescas håll. De går olika vägar, den ena med pojkvän och skola, den andra en farligare bana i jakt på beundran och uppmärksamhet.
Det är något i gestalningen av de unga flickorna som stöter bort mig. Det betonas hela tiden hur vackra och perfekta deras kroppar är. De njuter av det och kallar dem som är tjocka och fula för töntar och tycker handikappade är missfoster. Hur ska vi då fatta sympati för dem? För mig räcker inte den socialrealistiska inramningen med dess inneboende misär som bevekelsegrund. Jag tror att det främst är det ovanliga ämnesvalet utanför de italienska turiststråken som bidragit till bokens framgång.
Misstänker ni att jag är en gnällspik kan ni läsa de saxade omdömena hos andra och få rätt. Jag får nog gå tillbaka till någon gammal klassiker för att bli nöjd.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #gränsöverskridande
Kommentera
Anmäl textfel
