Anne-Charlotte Östman
Skärtorsdagen, nattvardens sakrament och våra mänskliga svagheter
Påsken är kristenhetens viktigaste högtid. Då firar vi Jesus seger över döden. Det är kärnan i den kristna tron, det som vi återkommer till vid mässan varje söndag. Det ryska ordet för söndag betyder uppståndelse. Det är ett vackert ord, tycker jag: voskresenie.
Skärtorsdagen har fått sitt namn efter verbet skära som är ett gammalt svenskt ord för rena. Under fastan renar vi oss för att vara redo att ta emot nattvarden till minne av den dag då den instiftades. Som sakrament förkunnar eukaristin inkarnationen. Gud blir kött och materien laddas med nåd, som Peter Halldorf skriver i "Heligt år". Ett sakrament är fysiskt för att Jesus är fysisk. Det består av en handling. Jesus ger vid den sista måltiden sina lärjungar en handling att samlas kring till dess att han kommer åter, inte ett föremål eller en idé. Halldorf menar att en kyrka utan sakrament riskerar att reducera evangeliet till andlig underhållning. Man kunde lika gärna gå på bio. I djupaste mening är det nattvarden som konstituerar den kristna kyrkan.
Inför måltiden tvättar Jesus sina lärjungars fötter. Han vänder på perspektivet. Gud har i Kristus stigit ned för att tjäna, inte för att härska. Fotatvagningen har en plats i skärtorsdagsmässan. I Högalidskyrkan får vem som helst komma fram och få sina fötter tvättade.
Gudstjänsten avslutas med att altaret kläds av. Ljusen släcks och bärs ut tillsammans med altardukar och kärl. Det nakna altaret blir till en bild av den utblottade Kristus. Skärtorsdagens mässa är tung av symbolik som gör starkt intryck på den som deltar.
Vi står inför förräderiets natt. "Fallet Judas är så förfärande och gåtfullt att vi gör klokt i att avhålla oss från att spekulera i det." Så skriver Halldorf. Men det ville vi inte avhålla oss från i min bibelgrupp när vi talade om skärtorsdagen. Judas är ett redskap. Det som ska ske måste ske. Man kan till och med se honom som ett offer, tycker jag. "Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd!" säger Jesus.
Varför Judas? Han var kanske lätt att lägga beslag på för dem som ville åt Jesus. Kanske var han besviken på hur saker och ting hade utvecklats. Kanske hade han andra anspråk än sin mästare. Efteråt ångrar han sig. Han dömer sig själv så hårt att han tar sitt liv. Skulle han inte ha kunnat komma tillbaka?
Petrus kom tillbaka, trots att han förnekat tre gånger att han är med Jesus. Nåden fanns där för honom. Petrus är det lättare att förstå. Det var direkt farligt att bekänna att man hörde till Jesus lärjungar. Han kunde också ha blivit dödad. Hur många av oss skulle ha vågat säga sanningen då? Judas gärning är mer aktivt ond.
När Jesus i Markus 14:12-26 säger att en av lärjungarna kommer att förråda honom frågar den ene efter den andre: "Det är väl inte jag?". Kanske kan vi känna igen oss i dem, i rädslan att fatta ett ödesdigert beslut på felaktiga grunder.
Med Tomas tvivlaren har vi tre gestalter i Bibeln som vi kan spegla våra mänskliga svagheter i, vår trolöshet mot andra och mot oss själva, vår rädsla och vår tvekan.
Avdelning: Fakta Taggar: #nattvardens sakrament #förräderi
Kommentera
Anmäl textfel
