Anne-Charlotte Östman
Vi får ett kvitto
Förra året kom Felicia Feldt ut med en bok om sin mor Anna Wahlgren: Felicia försvann. När jag fick syn på den i Pocketshop kostade jag på mig att köpa den.
Hur var det att vara dotter till den berömda niobarnsmamma och egensinniga uppfostringspedagog som var i ropet på 80-talet? Det var inte roligt - för att använda ett understatement. Modern var en promiskuös alkoholist om det stämmer det som sägs. Och skildringen är faktiskt trovärdig.
På Facebook får Felicia veta att en workshop med hennes mamma gör underverk med trötta och osäkra mammor. "Jag är mamma, trött och osäker och jag gick under. På grund av samma mamma. När blev världen så skruvad?"
Boken är tillägnad fadern som försvann, som inte krävde sin rätt eller vad det nu handlade om. Långt fram i tiden får längtan ett lyckligt slut.
Felicia försvann har det självupplevdas kraft, men allt återberättas fragmentariskt och tidsmässigt huller om buller. Jag ser ingen strukturerande eller betydelsebärande ordning. Ett kronologiskt förlopp hade nog varit mer produktivt. Felicia har gått många år i terapi. Kanske är styckena hämtade därifrån.
Hennes vuxna sönderhackade liv med flera partners, skilsmässor och vårdnadstvister är mindre intressant att följa än barndomens. Det framstår mer som ett kvitto på hur det blir när man vuxit upp i en obeständig tillvaro med en oberäknelig mor. Saker går igen. Felicias egen son väljer att bo hos sin far.
På slutet iscensätter Felicia sin mors begravning. Chockerande kanske. Men det framstår mer som en önskan att rannsaka de egna känslorna än en vilja att döda.
Nej, det är ingen effektivt berättad skildring som görs gällande i omslagets citat från Aftonbladet. Boken är inte heller oavbrutet fängslande som man saxat ur Dagens Nyheter. Vad fick jag ut av min läsning? Ingenting. Förutom att jag stillade min nyfikenhet på en bok som det var mycket tal om ett tag. Det kan ni också göra för en billig penning. Därför besparar jag er detaljerna.
Cecilia Verdinelli i Göteborgs-Posten gör en intressant genomgång av det svar Anna Wahlgren ger i Sanning eller konsekvens. Men den boken tänker jag inte läsa. Jag har fått nog av deras slagsmål om sanningen.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #självbiografisk
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Osorterade minnen
Jag fick en bok i min hand. Det var Marcus Birro, Släng alla kartor, Memoarer mitt i livet 1992-2012. Den skulle jag inte ha köpt. Jag visste inte heller om att den fanns.
Nu började jag läsa i alla fall. Eftersom jag inte är intresserad av fotboll i allmänhet eller italiensk fotboll i synnerhet upptäckte jag Birro först när han började tala om sin kristna tro. Under Jesusmanifestationen var jag och lyssnade på honom. Han gjorde ett applåderat framträdande i Citykyrkan. Han är rolig, maniskt engagerad och säger det som ingen annan törs. Berörd hade jag blivit av en krönika om hur han blev buren av Gud under de svåra åren då han och hans fru förlorade två för tidigt födda barn. Jag har också skrivit här på bloggen om hans medverkan i På tal om tro.
Så det var inte konstigt att jag var lite nyfiken att få veta mer. Men förutsättningarna var inte så goda. Boken på 374 sidor är, enligt Birro själv i epilogen, skriven på ren lust och inspiration under ett par månader i början av 2012. Då blir det osorterat och alltför detaljerat.
Marcus Birro är född och uppvuxen i Göteborg. Där är han med i ett rockband, skriver dikter, när författardrömmar, super och förbrukar flickvänner. Drickandet är kopiöst och minutiöst skildrat. Vi får veta när, var, vad och hur mycket han inhandlar, hur påverkad han blir och hur baksmällan drabbar honom.
Mitt i allt detta kommer framgångarna. Han blir publicerad, får åka på turné och läsa poesi. Flaskorna finns fortfarande med som tröst mot det vemod han säger sig lida av. Han menar att när erkännandet kommer är den som ser sig som utanför fortfarande utanför - i känslorna. En sådan hållning kan nog närma sig förföljesemani. I sin hemstad Göteborg är han motarbetad, menar han. Så kan det ha varit. Inte vet jag.
Det är klart att det är lätt att reta sig på en som är högljudd och tar plats. En lärare på gymnasiet hade sagt till honom att han aldrig skulle bli författare för han var för burdus för sitt eget bästa. Han har gett ut tre diktsamlingar i flera upplagor, fem romaner och ett antal andra böcker. Så där hade hon fel, men man kan ändå förstå.
Stillhet och eftertanke är svårt att hitta i Släng alla kartor. Det är fullt ös hela tiden. Birro blir nykter, och dröm efter dröm slår in. Det blir inflation i det bästa som hänt honom.
Seriösa ämnen har han behandlat i andra böcker, som de döda barnen i Svarta vykort. Men jag har inte läst, så jag kan inte säga något om hur han skriver på annan plats om det allvarliga.
Birro är spontan. Ni minns kanske att han kandiderade till partiledare för KD utan att ha talat med redaktionen för Kvällsöppet där han var programledare? Han medger att det var dumt. Men hur kan dumhet utlösa så mycket hat? undrar han.
Marcus Birro är tacksam för sin familj och sina vänner. Han har varit med om en våldsam resa men lever fortfarande och vill ut ur alla skal och rustningar, skriver han mot slutet. "Jag vill ut i världen och slå ut som en blomma av ljus." Egotrippat och provocerande, kan man tycka. Men borde inte alla människor få göra det? Månne är det hans Gudstro som ger honom ödmjukhet att säga att han inte väljer resan, att den väljer honom.
Avdelning: Fakta Taggar: #självbiografisk #memoarer
Kommentera
Anmäl textfel
