Anne-Charlotte Östman
En främmande fågel
Efter Lars Ahlin har jag läst om en annan riktigt fin bok men mer lättillgänglig. Det är Sara Lidman, Regnspiran som kom 1958, ett år efter Ahlins Natt i marknadstältet.
Regnspiran finns inte att köpa i bokhandel eller på nätet. Så det blev att bege sig till Kungholmens bibliotek. Mitt eget vid Hornstull som nästan ligger granne hade inte boken. På Kungsholmen fanns den inte i de vanliga hyllorna för skönlitteratur. En bibliotekarie visade mig en trappa upp till det öppna magasinet. Bra i alla fall att den inte behövde beställas fram ur några gömmor.
För det här är en bok som verkligen inte förtjänar att försvinna. När jag undervisade lärarstudenter i slutet av 90-talet fanns den i alla fall med på listan. En sådan klassikerstatus hade Sara Lidmans märkvärdiga roman om Linda som växer upp i Västerbotten vid tiden för unionskrisen med Norge. Sådana tidsmarkörer finns.
Hanna och Egron hade längtat efter barn i många år när de fick Linda. Hennes mor är uppfylld av barndoftens lycka. Fadern som har förläst sig på den stränge reformatorn Johann Arndt kan inte ta emot gåvan. Själv omvänd är han rädd för alla frestelser, och det finns inte något som så kan inta sinnet som kärleken. Nu på sin levnads höst har han fått den tunga uppgiften att fostra och leda en dotter. I början behandlar Lidman det med humor: "Och Hanna fortsatte att glömma vad livet gällde för Egron och bar sig åt som om det var viktigare att barnet fick mat än att han fastade på rätta tider."
Linda är ett säreget barn. Hon handskas egensinnigt med bibelorden, griper in i bönemöten och skapar oreda. Till slut måste Egron straffa henne. Men han går inte heller fri.
Linda blir fruktad i byn. Hon får rykte om sig att vara synsk. Det ger henne makt. Och Linda är sådan att hon vill vara mitt i.
Regnspiran säger man är en fågel som kommer med regn för att man inte vågar ta större saker i sin mun. I romanen finns en genomförd fågelmetaforik som är gripande. När Egron dött kommer Hanna själv in under plikten. Hon tar inte Linda självmant i famn. "Det var ett fågelbo. En virvelvind kastade boet till marken så häftigt att honan blev instängd därunder. Fågelungen kom skrikande och kända nästet var kupat åt fel håll."
Linda finner vänskap ja också kärlek hos Simon som är fosterson i en grannfamilj. De är ännu barn men på gränsen till vuxenlivet. Deras speciella gemenskap utmanar Byanden. Linda bidrar själv till att Simon förskjuts. Varför är inte helt lätt att förstå. Ett annat möte får också ödesdigra följder. Linda framstår som någon som varken är god eller ond. Hon är som en Tintomara som utan beräkning försätter andra i olycka. Men skulden lever i henne.
Det finns en sådan människokärlek i Sara Lidmans författarskap. Här fastnar jag för hennes beskrivning av den unge pojken. "Simon var den lille samtyckaren. Han uppfattade omgivningen så att de flesta människor hade för liten plats inom sig för sina tycken, de behövde någon som upplät sig så deras tycken inte sprängde den egna själen. Alla behövde att någon sa ja åt dem. Alla behövde hjälp att vara."
I Bära mistel som finns att köpa fortsätter berättelsen om Linda Ståhl.
Avdelning: Klassiker Taggar: #svåråtkomlig #bibliotek
Kommentera
Anmäl textfel
