LitteraturMagazinets recension
av Den underjordiska järnvägen, Colson Whitehead
En sorgesång över slaveriet
Med fokus på det skrämmande och det tragiska har Colson Whitehead skrivit en omskakande roman om livet som slav i 1800-talets USA. "Den underjordiska järnvägen", som tilldelades både National Book Award 2016 och Pulitzerpriset 2017 och nu utkommer på svenska, är en blottläggande skildring av de mest brutala och ondskefulla delarna av slaveriet.
Handlingen börjar på en bomullsplantage i Georgia. Plantagens ägare, Terrance Randall, är en diabolisk figur med sadistiska böjelser som gärna besöker de kvinnliga slavarna på deras bröllopsnätter och pryglar slavarna för att de ska föregå med avskräckande exempel. Whitehead väjer inte för att beskriva det kroppsliga lidandet under slaveriet; romanen är fylld av människor som blir fastkedjade, sönderslagna, våldtagna, som blöder, stympas, kastreras och bränns levande, vilket ofrånkomligen även inverkar på psyket och skapar rädsla. Livet på plantagen utmärks av det överhängande hotet om våld, men även av avsaknaden av en gemenskap mellan slavarna själva. I den hårda miljön kan avund och kampen om en egen liten odlingslott bli avgörande för ens ställning i gruppen, samtidigt som rädslan för plantageägaren håller slavarna i schack.
Huvudpersonen i berättelsen är den unga slavflickan Cora, som trots att hon är övergiven och utstött och lever under svåra förhållanden uppvisar en imponerande integritet. När Blake, "en jätte, tre gånger så stor som hon" stjäl hennes odlingslott tvekar hon inte att skrämma bort honom med en yxa i hand. Vid ett annat tillfälle kastar hon sig fram för att skydda en pojke från Terrances grymma bestraffning: "innan slavdelen av henne hann ikapp människodelen låg hon böjd över pojken som en sköld", trots medvetenheten om den prygel som väntar efter en sådan handling. Hennes mod och styrka gör att hon till slut vågar rymma tillsammans med Caesar, som har kontakter som arbetar med den underjordiska järnvägen. Den underjordiska järnvägen var egentligen ett kodnamn för den flykthjälp som abolitionister organiserade så att slavar kunde fly från sydstaterna till friheten i norr. I Whiteheads roman har i stället järnvägen tagit fysisk form, undangömd under jorden, och det är när Cora flyr med den som berättelsen verkligen tar fart.
Kampen för att skaffa sig en drägligare tillvaro visar sig vara svår och genom att låta Cora färdas genom olika delstater skildrar Whitehead olika former av rasistiska övergrepp, alltmedan slavjägaren Ridgeway är rymlingarna på spåren. I South Carolina tvingas Cora återuppleva slaveriets dagar när hon anställs som skådespelerska på ett museum för att återskapa slavscener, scener som på ett tragiskt sätt blivit förskönade och betraktas av besökare på andra sidan glasrutan, vars blickar "smugglade tillbaka henne till ett tillstånd av utsatthet". I South Carolina har Cora och Caesar visserligen undkommit plantagens grymheter, men det är ett förljuget tillstånd av frihet där staten utövar noga övervakning och utför tvångssteriliseringar och medicinska experiment på före detta slavar, utan deras vetskap. "På plantagen bestämde mäster allt åt oss. Jag trodde vi var färdiga med det här", säger Cora uppgivet. I North Carolina blir hon återigen som ett djur i bur, när hon isoleras på en vind för att skydda sitt och sina medhjälpares liv. Genom det lilla vindsfönstret bevittnar hon hängningar av förrymda slavar som arrangeras som underhållning i stadens park för invånarna.
Det finns någonting skräckinjagande gotiskt över den här romanen. När Cora till slut tillfångatas av Ridgeway och kedjas fast i hans vagn reser de genom ett Amerika i förfall. Det är gula febern med risk för plågsam död åt det ena hållet och nedbrända byar och förkolnade kroppar åt det andra hållet. Stämningen är domedagsaktig: "De red förbi de svartnande skeletten efter otaliga hus och lador, skorstenar som stack upp som gravstenar, de tomma skalen efter kvarnar och spannmålsmagasin". Bredvid Cora sitter rymlingen Jasper som sjunger hymner "vars huvudtema var Guds vrede och de förödmjukelser som väntade syndarna". Hela tiden finns död, våld och lidande kroppar närvarande i romanen. Det är skrämmande mardrömmar, liktjuvar, lynchmobbar, kroppar som blir ormbitna och drunknar i träsk, människor som dör av slag och sparkar, som bränns och hängs levande. Det är självmord som ett alternativ till ett liv som slav.
Emellanåt är det plågsam läsning. De brutala och groteska detaljerna blir påträngande och väcker känslor av obehag. Boken går in i kroppen, blir till ett kroppsligt illamående. Det finns naturligtvis en poäng med det - slaveriet VAR brutalt och groteskt. Whitehead försäkrar sig om att vi inte glömmer det. När det nästan blir för jobbigt att läsa blir räddningen Cora, berättelsens hjältinna. Här har Whitehead verkligen lyckats med att teckna ett fascinerande personporträtt. Cora är stark och självständig, hon vågar ifrågasätta de vita män som vill förinta henne och hon överlever mot alla odds. "Kanske var han bara en man som pratade till dörren på ett hemlighus i väntan på att en kvinna skulle torka sig i arslet", tänker Cora underfundigt och upproriskt om Ridgeway när han under ett toalettbesök mässar för henne om skillnaden mellan slav och slavjägare, mellan vita och svarta.
"Den underjordiska järnvägen" är en mörk roman, en smärtsam skildring som förmedlar föga hopp om mänskligheten. I stället är det de mörkaste och mest skrämmande hörnen i det mänskliga psyket som tar plats och exponeras. Här finns alla stora tragedier representerade; mord, svek, att älska och förlora, upplevelsen av att vara övergiven, isolering och ensamhet. Det är en historia om makt och maktlöshet, om trasiga människor och om en rädsla som blivit så djupt inristad att det är svårt att känna glädje, även sedan man lyckats fly slaveriets bojor. "Den underjordiska järnvägen" är lite som en bitter sorgesång över en depraverad tidsanda, samtidigt som den ger en värdefull röst åt de som blev utsatta för övergreppen. Jag hade gärna läst en fortsättning på romanen för att fördjupa mig i karaktärerna och är väldigt nyfiken på resultatet av den tv-serie som ska filmatiseras, som är baserad på romanen.
Mottagen: 25 augusti 2017
Anmäl textfel
