LitteraturMagazinets recension
av Rosenregimen, Elin Bengtsson
Relation som skulle kunnat bli
Hur kan en kärlek som öppnat hela ens värld samtidigt få det att kännas som att något stängs? Och vart går gränsen för det som är tryggt och hemma till att bli instängt och klaustrofobiskt? Sådana frågor brottas huvudpersonen Niko med i Elin Bengtssons tredje roman. En roman som utforskar hur man ska kunna vara sin egen och samtidigt någon annans.
Niko studerar genusvetenskap och tillbringar nätterna på olika dansgolv i universitetsstaden dit hon flyttat. Hon kommer från en småstad som få vet namnet på. Förutom ungdomskärleken Toffee, som gillade att köra omkring i sin Opel och som också vuxit upp i småstaden som ingen vet namnet på, så har Niko aldrig tidigare varit tillsammans med någon. En dag, på bussen, träffar hon Emmy och blir blixtförälskad. Emmy har ett jobb och ett ordnat liv med citrongräs och bladpersilja i kylskåpet. De flyttar ihop, och det som brukade vara svettiga festkvällar byts ut till parmiddagar och tv-mys.
När vi kommer in i romanen är uppbrottet ett faktum, och Emmy enbart en röst på telefonsvararen. Stegvis utkristalliseras en relation i förfall. Vi kastas mellan dåtid, nutid och mellantid. Vi möter en Niko som försöker förstå, som i uppbrottet kämpar med att andas samtidigt som historien avslöjar att det var lika mycket relationen som kvävde henne. Fragment av vardagliga händelser som urartar i bråk och förtvivlan. Och vi får ta del av en tvåsamhet där ingenting finns kvar att rädda, där det enda båda kämpar för att hålla kvar i är bilden av vad som hade kunnat bli.
”Det finns ingen mening med att söka sig bakåt till punkten där det först gick snett, för hur hittar man den? Linjen har redan förgrenat sig för många gånger. Om vi istället började från allra första början, innan vi visste varandras namn, innan vi anade något om vilka kroppsdelar som konstruerats för vilka grepp. En annan morgon, en buss med ett annat nummer.”
Men så var det just den där bussen de båda åkte med, på exakt samma morgon. Och det som hände sedan är de båda lika skyldiga till.
Det är oundvikligt att inte dra paralleller till Isabella Ståhls ”Just nu är jag här”, som var en av fjolårets mest omtalade svenska debutromaner. Precis som den så är det här en roman om att försöka finna sig själv i förhållande till någon annan och i relation till omvärldens krav på hur tvåsamhet borde vara. Eller kanske snarare huvudpersonens uppfattning om vad omvärldens krav på tvåsamhet är. För det är det som Niko kämpar med. Hon kastas mellan en känsla av att höra hemma och en vetskap om att hemma inte borde kännas så här. En önskan om att vara precis som alla andra, men samtidigt leta efter något helt annat.
Tre fjärdedelar in i romanen känner jag att jag har fått nog av den här historien. Jag är ganska trött på såväl Niko med sina avståndstagande grubblerier som den smått kontrollerande och stundtals beräknande Emmy. Men så är det väl också det som är meningen. För det handlar om en relation i uppbrott där skulden är ingens och samtidigt bådas. Där jaget är det enda som får plats.
Det här är på inget sätt en dålig roman. Tvärtom så fyller den sitt syfte väl, även om jag tror att den som missade (eller undvek) Ståhls fjolårsroman nog också skulle ha större behållning av denna. För de båda böckerna flyter in i varandra och i slutet av läsningen har jag svårt att urskilja vilken roman som illustrerade vad. Båda skildrar en tvåsamhet i obalans, där den ena parten öppnar upp för att utvecklas tillsammans med någon annan, samtidigt som den andra sluter sig. Sexuella maktspel och psykisk ohälsa – ibland kanske som ett resultat av den dåliga relationen – blandas upp med den konstanta rädslan av att missa något som är ännu viktigare.
Om det är en olycklig slump eller något som bör ses som ett tecken i tiden återstår att se. Mycket möjligt är det det här vi om några år kommer referera till som det sena 2010-talets generationsroman. Frågan är bara, hur många sådana orkar vi läsa när vi är mitt uppe i vår egen samtid?
- - - - - - - - - -
Elin Bengtsson (f. 1987) nominerades till Augustpriset och Nordiska rådets litteraturpris för sin ungdomsroman Ormbunkslandet (2016). Rosenregimen är hennes tredje roman.
Mottagen: 5 september 2018
Anmäl textfel
