LitteraturMagazinets recension
av Amandas gåta, Isabel Allende
Makabert när Allende skriver deckare
Isabel Allendes nya deckare har referenser till Skandinaviska deckare såväl som klassiska. Den har ett rikt karaktärsgalleri och är oerhört spännande de sista hundra sidorna. Men stundtals spretar den.
En vaktmästare hittas på en fotbollsplan, mördad, med ett baseballträ uppkört på ett känsligt ställe. Med denna makabra bild börjar Isabel Allendes senaste roman ”Amandas gåta”. Det är en annorlunda start på en annorlunda roman för författaren, som gjorde sitt namn inom den latinamerikanska magiska realismen med debuten ”Andarnas hus”.
Men ”Amandas gåta” är mer ”2666” än ”Hundra år av ensamhet” och har mer gemensamt med den skandinaviska deckarboomen med drag av ungdomsböcker. ”Amandas gåta” rinner nästan över av referenser till Skandinaviska deckare såväl som klassiska, Twilight-böckerna, ”Femtio nyanser”-böckerna samt onlinerollspelet ”Ripper”, som spelar en central roll i handlingen.
Mordet på vaktmästaren är bara ett av flera mord som sker i San Francisco efter att en tv-astrolog förutsäger att ett blodbad kommer dra in över staden. Poliskommisarien Bob Martín sätts på fallet. Men det är inte Martín läsaren får följa, utan hans tonåriga dotter Amanda, spelledare för Ripper som hon om kvällarna spelar tillsammans med fem stycken ungdomar, vitt utspridda över världen. Spelet går ut på att avslöja identiteten på den ökände Jack the Ripper men när morden börjar stapla sig i San Francisco börjar ungdomarna istället fokusera på den nya seriemördaren.
Det märks att Allende har haft roligt när hon skrev sin senaste roman. Istället för att följa en karaktär och koncentrera sig på fallet låter författaren läsaren följa en uppsjö med sidokaraktärer, Amandas mor; den eftertraktade hippie-helaren Indiana Jackson, hennes älskare Alan Keller; en playboy med ekonomiska besvär, Amandas morfar Blake Jackson, deras vän Ryan Miller, som är en pensionerad Navy Seal… Ja, hur många karaktärer som helst, alla med sina egna historier, alla sammanlänkade på olika vis.
Ibland kan det kännas som att det spretar lite väl mycket, en stund känns det som att jag läser en ungdomsroman, stundtals en rätt vanlig deckare, ibland en melankolisk feelgood, men mest är det roligt att följa det rika karaktärsgalleriet och de hundra, eller så, sista sidorna är fruktansvärt spännade, en återgång till den makabra scenen som inleder boken. Allende kanske har haft roligt när hon skrev ”Amandas gåta” men när mördaren väl avslöjas är det en av de mest obehagliga och tragiska karaktärer jag någonsin läst om. Och det är väl därför man läser deckare?
Mottagen: 2 juni 2015
Anmäl textfel
