Karin Cellton börjar blogga på LitteraturMagazinet
Karin Cellton börjar blogga på LitteraturMagazinet
Recension: Tala är guld av Cammie McGovern
När man talar om hur viktigt det är att läsa böcker brukar man nämna vikten av empati, att man får lättare att sätta sig in i någon annans upplevelser för varje gång man övar inlevelseförmågan med hjälp av fiktion. Vi gråter när det är sorgligt, gläds när något roligt händer osv. Vi kan känna efter hur det skulle vara att leva som kvinna på 1800-talet, barn i Syrien eller filmstjärna i Los Angeles. Vi lär oss att vi alla är människor med samma känslor.
Detta har jag sagt så ofta i mitt jobb som bibliotekarie att jag inte längre reflekterar över vad jag säger. Tills jag börjar läsa ”Tala om guld” av Cammie McGovern.
Avdelning: Ungdom Taggar: #kärlek #tvångssyndrom #cerebral pares
Kommentera
Recension av Sal 305 av Ingelin Angerborn
Ingelin Angerborn är en mästare på mysrysare. På biblioteket är det ständigt kö på hennes böcker och många är de barn som inte vågat släcka sänglampan om kvällen.
En ny bok känns därför alltid som en liten högtidsstund och jag börjar läsa" Sal 305" i spänd förväntan. Den är dessutom en (fristående) fortsättning på" Rum 213" som var hennes stora genombrott.
Vid sidan av rysliga mysterier innehåller Angerborns böcker alltid en massa mysig fluff. Med fluff menar jag förstås kärlek och relationer och känslor och sånt och det får hon alltid till så himla bra. Det där om hur det kan vara när man är tolv och riktigt kär för första gången eller hur ensam man kan känna sig men också hur stark vänskap kan vara.
Avdelning: Barn
Kommentera
/Visa 6 kommentarer
På divanen
Svaras det inte på alldeles för få enkäter nu för tiden? Jag tycker det. Den här är en gammal som jag hittade på bokhora. Kom igen nu! Jag börjar.
1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Jag brukar undvika obehag i möjligaste mån. Men ibland har min nyfikenhet tagit över, som när jag försökte mig på Fifty shades of Grey men höll på att kvävas av mina egna spyor innan jag hann läsa ens en tredjedel. Men min allra värsta läsupplevelse var när jag i vuxen ålder läste om en ungdomskärlek och fann den outhärdligt sexistisk och gubbsjuk. Varats olidliga lätthet av Milan Kundera var det. Jag sörjer den fortfarande.
2. Vilken bok har påverkat dig mest?
Missne och Robin av Inger Edelfeldt för att den gjorde mig den läsare jag är idag. Jag var åtta år och föll pladask för den här spefulla tjärnalven Missne och letar ständigt efter samma berusning.
3. Har du läst någon bok som du har blivit riktigt skrämd av?
Jag har svårt att bli riktigt skrämd av böcker. Jag är alldeles för härdad, tror jag. Jag blev inte ens rädd när jag i mina tidiga tonår hängde med Stephen King. Synd, för jag gillar att bli skrämd av skräckfilm.
4. Vad använder du som bokmärke?
Jag läser oftast inbundna böcker och då använder jag skyddsomlaget. Men om boken saknar skyddsomslag – och nu vill jag varna känsliga läsare- gör jag hundöron. Oftast lägger jag dock ifrån mig boken på mage.
5. När brukar du läsa?
Så fort jag får. Eller kan. Och hela nätterna.
6. Vilken var den första boken du läste?
Legenden säger att den första bok jag läste helt själv var Emil i Lönneberga och jag var fyra år.
7. Pocket eller inbunden?
Det spelar ingen roll. Alla böcker är lika mycket värda. Men jag kan sällan hålla mig tills boken kommer i pocket.
8. Vilken bok läser du nu?
The Widow av Fiona Barton för mig, Boet av Kenneth Oppel för Henry.
9. Och på vilken sida är du?
I min bok sidan 91, Henrys minns jag inte.
10. Antecknar du i böcker?
Nix pix. Förutom när jag pluggade, förstås.
11. Påverkar titeln och omslaget dig när du väljer bok?
Ett rungande ja! Ofta väljer jag bok enkom på grund av en snygg titel eller ett tjusig omslag.
12. Sidantalet, då?
Inte huruvida jag skall läsa den någonsin men om jag behöver en bok bara för en sväng in till stan väljer jag inte Hans Fallada, direkt. Om jag inte redan är fast i den. Hmm. Svaret är alltså njaej.
13. Brukar du tjuvkika på slutet?
Ibland. Om jag bara måste få veta om någon kommer att klara sig för om hen inte gör det vill jag inte läsa mer.
14. Finns det någon bok som du har läst flera gånger?
Missne och Robin har jag läst hur många gånger som helst. Skuggserien av Maria Gripe likaså. Och Alice i Underlandet, förstås. (Förutom otaliga omläsningar av bilderböcker när barnen var små.)
15. Har du råkat ut för någon bokrelaterad olycka?
Massor. Jag har fått paper cuts, böcker har ramlat ner från bokhyllor i huvudet på mig (jag har katt) och jag har klivit rakt på en skruv när en Billy-hylla monterades ihop. Aj.
16. Tar du med dig boken in på toaletten?
Nej.
Förutom i påskas när jag var tvungen att läsa ut en bok innan middagen så då låste jag in mig på toaletten och läste i smyg. Kissa innan middagen måste man ju få?
17. Har du något boksystem? Läsdagbok eller listor på böcker du vill läsa?
Jag älskar listor! Jag har en anteckningsbok där jag skriver ner alla böcker jag vill ha och som jag vill läsa. Och nytt för i år är att jag testar läsdagbok. Hittills är det bara typ två som jag har glömt. Så jag är hoppfull.
18. Hur sorterar du dina böcker?
Som den bibliotekarie jag är; slaviskt enligt SAB-systemet. Jag kommer däremot inte gå över till Dewey. Jag har dessutom utbrytningar för att hitta lättare. Deckare, skräck, erotik, fantasy o.s.v.
19. Bibliotek eller bokhandel?
Som den bibliotekarie jag är borde jag svara bibliotek. Men jag är en hycklare och lever inte som jag lär. Jag gillar inte alls att låna böcker, vill inte alls lämna tillbaka dem. Jag är Gollum.
20. Kan du göra dig av med böcker?
Va? Jag förstår inte. Vad står det?
21. Vilken bok blir nästa?
Hmm. Det kan bli vad som helst! Mitt sängbord är överfyllt av fantastiska väninnor och darrande hjärnor och familjer någon haft. Men mest troligt är att det blir Jeanette Wintersons Tidsklyftan.
22. Vilken är den bästa bok du läst i år?
Gud, vad svårt. Alla? Jag gillade verkligen Hustrun av Meg Wolitzer och Berget bakom huset av Joyce Maynard och Flickorna i parken av Lisa Jewell och -
23. Och sämsta?
Jag var ju inte jätteförtjust i Välkommen till Skogsbingelskolan.
24. Finns det någon genre som är överrepresenterad hemma hos dig?
Avdelningen för helt vanliga romaner är störst med sina elva bokhyllor; minst är science fiction med bara ett och ett halvt hyllplan. Jag gillar verkligen inte rymden.
25. Läser du mest kvinnliga eller manliga författare? Eller författare som inte rättar in sig i en sådan uppdelning?
Jag läser mest kvinnliga författare. I år har jag bara läst tre manliga; Mats Strandberg, Tony Parsons och Mårten Melin. Men det är inte med flit. Borde jag läsa mer män?
Min egen man läser av princip helst kvinnliga. Kanske skall jag testa tvärtom?
Avdelning: Skönlitteratur
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Bokjuryns vinnare 2015
Idag delades Bokjuryns priser till årets bästa barnböcker ut för sista gången. Sedan 1997 har barn och ungdomar upp till nitton år kunnat rösta på sina favoriter i sex olika kategorier. Skolor och bibliotek runt om i hela Sverige har genom åren läst och engagerat sig på olika sätt. Under hösten har barnen läst så mycket de har hunnit och barnbibliotekarier som jag har bokpratat, bokcirklat och pysslat och haft oss. Sedan har man på våren röstat och hejat på sina favoriter. Oftast har Ingelin Angerborn och Martin Widmark vunnit. Jag tycker att det har varit ett enkelt och roligt sätt att kicka igång läslusten på. Men nu är det slut med det. Det skall bli spännande att se vad Kulturrådet hittar på i stället.
2015 års bästa barnböcker enligt alla de barn och ungdomar som har varit med och röstat är:
(Trumvirvel)
Bästa bilderbok: Äskil äter träd av Åsa Lind och Per Gustavsson En helt galen historia om en kille som verkligen gillar träd. Boken är utställning också och går just nu att beskåda i Mariehamn.
Bästa kapitelbok 6-9: Fängelsemysteriet av Martin Widmark och Helena Willis För sjätte året i rad är det en Lassemaja som vinner! Och för tolfte gången sedan 1997. Galet många! Å andra sidan har det kommit ut 24 stycken Lassemajaböcker och de är ju lika bra allihop.
Bästa kapitelbok 9-12: Kurragömma av Petrus Dahlin. En av de läskigaste böcker jag läste i höstas. Spökbarn, alltså. Det finns inget värre! Jag blev förvånad att Ingelin Angerborn inte tog det i år också men den här är så värd!
Bästa ungdomsbok: Nästan som Zlatan av Johanna Nilsson är en lättläst bok om en fotbollstokig kille som heter Johan. Det här är första delen i en serie och den ges samtidigt ut på arabiska. Hur bra är inte det?
Bästa serie: Amulett: flykten från Lucien av Kazu Kibuishi. Det är sjätte delen i en fantastisk serieromanserie (det där låter som taftologi men det är det inte) som är både lättläst och spännande och har så coola illustrationer. Om man gillar tentakelmonster. Och det gör man ju.
Bästa faktabok: Jordens mystiska platser av Jens Hansegård och Anders Nyberg Lätt att läsa och både intressant och lite läskigt om till exempel Loch Ness, Bermuda-triangeln och Stonehenge.
Tack för de här åren, Bokjuryn! Det har varit fint.
Avdelning: Barn Taggar: #Bokjuryn #Kulturrådet
Kommentera
Litterära kärleksbesvär
Härom dagen sågade jag en av mina favoriter, Mårten Melin. Jag gillade inte alls nya boken Välkommen till Skogsbingelskolan, förstår ni och jag kommer inte rikigt över det. Det kändes lite som att göra slut. Eller "ta en paus" Jag hoppas verkligen att det bara är en paus. I sommar kommer han ut med en ny bok med övernaturliga noveller. Kanske kommer den få mitt elva-åriga hjärta att skälva?
Jag vill att ni skall veta hur jag brukar känna för Mårten Melin. Jag behöver nämligen stöd. Eller någon annan att svärma för. Och sedan göra en Ross.
. 
Så här får ni läsa hur jag skrev i min gamla blogg Skräcködlan om Jag är Love när den kom 2012. Det var så här jag brukade recensera hans böcker / skriva kärleksbrev.
Rubriken var I love Mårten Melin.
"Ibland blir jag så lycklig av böcker att jag vill ställa till med fest!
Det händer när böcker är precis så bra som jag hoppats men dessutom ger mig presenter. Jag skall förklara.
Jag är Love är en helt fristående fortsättning på en av mina favoritböcker, Förvandlad som jag läste förra året. I den boken börjar Måns på Monsterskolan eftersom han är lite speciell. Nu är det Loves tur. Han är också ganska speciell. Men jag måste gå längre tillbaka för att ni skall förstå hur lycklig jag är. För visst, Jag är Love är fantastiskt bra. Men hur fantastiskt bra är en lång historia.
Jag börjar från början och då måste jag börja med mitt första möte med Mårten Melin. Boken var Jävla Lucia och den är riktigt, djävla bra. Den handlar om en kille som heter Martin och är ganska blyg. Han är dökär i en tjej men vågar absolut inte visa det. En dag börjar det en ny tjej i klassen och hon är allt som Martin inte är. Hon är allt som ingen annan är heller, faktiskt. Hon är cool, mäktig och har särskilda krafter. Hur speciell hon faktiskt är skall jag inte avslöja här för ni måste läsa boken själva. Men jag kan säga att hennes pappa är ganska känd. Lucia har som uppdrag att hjälpa Martin. Och det gör hon. Fast inte som det var tänkt från början
.
Sedan läste jag Förvandlad. Som jag älskar den boken! Jag tror knappt det finns en elva-åring jag inte tvingat att läsa den. Och som älskat den lika mycket. Den har en så perfekt blandning av kärlek och spänning att killar och tjejer gillar precis lika mycket. Och pirr. En massa härligt pirr!
Måns är en helt vanlig kille, tror han. Men på sistone har han vaknat med gräs i sängen och päls i munnen. Vad gör han egentligen när han går i sömnen? Han föräldrar anser att det är bäst att Måns tas in på en särskild internatskola där de kan hjälpa barn som eh, går i sömnen. Men inte är det Måns egentliga problem, inte. Sakta går det upp för honom att han är en shapeshifter. Varje gång han blir så där lite pirrig som man kan bli om man tänker på en tjej man gillar eller en kille så förvandlas han till ett stort kattdjur och kan bli ganska farlig. På internatskolan Skogsbingelskolan, eller Monsterskolan som den kallas finns en samling minst sagt speciella elever. Man måste till exempel alltid bära ett kors om halsen som skydd för en av eleverna. Men där finns också Felicia som också kan förvandlas till katt. Hur mysigt som helst!
.
Så. Nu kan jag äntligen berätta om Jag är Love. Nu har ni bakgrunden.
Love har det jobbigt. Alla blir nämligen kära i honom. Hela tiden. Det låter väl trevligt, tänker ni. Det är det inte. Han får aldrig vara i fred. Någonsin. Alla eleverna och alla lärare är som galna i honom och när det till slut blir kalabalik i skolan kommer hans pappa som han inte har träffat på hur länge som helst och hälsar på. Loves pappa är också lite speciell. Faktum är att han är Amor eller Cupido. Kärleksguden, helt enkelt. Och det är därför Love är som han är. På Skogsbingelskolan kan Love få hjälp, berättar pappan. Hjälp att hantera sina krafter. Vid det här laget är Love desperat och gör vad som helst för att få lugn och ro. Om en internatskola långt inne i skogen är räddningen tar han tacksamt emot den.
Jag gillar att vara tillbaka på en skola jag gillar och jag gläds åt att Måns och Felicia fortfarande är kära i varandra. Det känns som att träffa gamla kompisar! Tänk er då hur lycklig jag blir när Loves första kompis någonsin Hella, den första tjej hans kraft inte biter på, visar sig vara Lucias tvillingsyster och jag längre fram får träffa henne igen och får veta att hon och Martin fortfarande är tillsammans! Det är då jag blir så lycklig att jag vill ställa till med fest. Vilken present! Tack snälla, Mårten Melin!"
Vad tror du, Mårten. Kan vi hitta tillbaka till det här?
Avdelning: Barn Taggar: #hjärtesorg #break up #fan girling
Kommentera
Meg Rosoff var menad att bli ALMA-pristagare
När det stod klart att det var Meg Rosoff som var årets ALMA-pristagare letade jag upp en passande bild att kommentera det med på instagram. Jag valde den här, ett favoritcitat..
I've spent most of my life trying to wear a persona that didn't quite fit and when I started writing books, it was like finally becoming the right person."
Meg Rosoff
Det var efter att ha förlorat sin syster i bröstcancer och sedan även själv fått samma diagnos som Meg Rosoff kände att livet var för kort för att inte vara den du är menad att vara. Och är inte det precis vad hennes böcker handlar om? Att äntligen bli den man är?
Sedan debuten 2004 med "Så har jag det nu" om Daisy, en anorektisk tonårstjej som försöker hitta sig själv i sin kropp, till "What I was" om en androgyn enstöring som inte vet var hen passar in vare sig i sin sexuella läggning eller könstillhörighet. Justin i "Justin Case" byter namn och identitet och skapar själv den person han vill vara, en mycket modigare version av sig själv, och Bob i "I Begynnelsen var Bob" som tvingas ta ansvar över den han är; Gud.
Jag brukar säga att jag läser för att veta vem jag är. Jag tror att vi gör det allihop. Vi läser för att bli de vi är menade att vara. Det är vad stor litteratur handlar om.
Foto: Stefan Tell
Avdelning: Barn Taggar: #ALMA-priset
Kommentera
#effyourbeautystandards
Jag har i rak följd läst två sinsemellan väldigt olika böcker, båda med en tjock tonårstjej som protagonist och jag slås av hur olika de ser på sitt utseende och hur de beskrivs.
I Tasha Kavanaghs obehagliga thriller Första gången jag såg dig möter vi Yasmin, en ensam stalker besatt av klasskamraten Alice. Willowdean i Julie Murphys sockersöta Dumplin' är en helt vanlig tjej med bästisen Ellen och ett extrajobb.
Dumplin' hyllas för att vara kroppspositiv och huvudpersonen Willowdean för att ta plats och kräva samma möjligheter till kärlek och lycka som andra (smala) människor. Men stämmer det?
Willowdean, kallad Dumplin' av sin skönhetstävlande mor har inte ätit sig tjock. Trots att hon jobbar på en hamburgerrestaurang äter hon väldigt lite onyttiga saker. I stället har hon ärvt sin övervikt. Innan hennes mamma bantade sig smal (och vacker) och vann en skönhetstävling var hon tjock och Willowdeans älskade moster dog p.g.a. sin övervikt. Jag ser mostern som en brasklapp till de som alltid vill invända mot kroppspositivismen med att påpeka att fetma faktiskt är ohälsosamt och farligt och inget att uppmuntra! Och kanske som ett varnande exempel om man låter det ”gå för långt”.
Willowdean försöker acceptera sin kropp som den är och det går ganska bra, tycker hon. Tills hon faller för snygga Bo. Plötsligt blir hon medveten om hur hon ser ut och skäms över sina valkar. När Bo avslutar deras flirt för att han inte är redo för något förhållande bjuder klasskamraten Mitch ut Willowdean. Mitch är också ganska stor och inte alls lika snygg som Bo. Men han är snäll. De börjar dejta och även om Willowdean fortfarande är kär i Bo tycker hon bra om Mitch. Rätt var det är ångrar sig Bo och vill inget hellre än att bli tillsammans. Willowdean värjer sig. Hon är rädd att folk skulle skratta åt dem om de höll handen offentligt. För att hon är så tjock och han är så snygg? Men Mitch var ok. För han var inte lika snygg. Fula killar kan få nöja sig med en tjock flickvän, förstår jag.
Jag måste erkänna att jag aldrig förstod riktigt varför hon anmäler sig till skönhetstävlingen. Men det skall tydligen vara någon sorts protest mot att hon skämdes för sina valkar. När Ellen också vill ställa upp blir Willowdean arg ”för att hon ser för bra ut och kan vara med på riktigt”.
Jag ville verkligen att Willowdean skulle vara en stark förebild. En tjej som skiter i vad andra säger och ställer upp i skönhetstävlingar ”trots” att hon är tjock. Jag ville verkligen läsa en bok som för en gångs skull inte är fatshaming. I stället får jag en bok där en tjock tjej står för all fatshaming.
Jag förstår att hon är osäker ibland. Ibland känner man sig tjock och ful och tror att man inte duger. Men när hon hela tiden kommenterar andras utseenden och dömer ut dem blir det omöjligt att se henne som stark och självsäker och kroppspositiv. Om sin ännu tjockare kompis säger hon:
"I’m fat, but Millie’s the type of fat that requires elastic waist pants because they don’t make pants with buttons and zippers in her size. Her eyes are too close together and her nose pinches up at the end. She wears shirts with puppies and kittens and not in an ironic way. ”
Hon uttrycker sig också väldigt elakt om en tjej med utstående tänder och en annan med olika långa ben. Smala tjejer dömer hon ut som ”twiggy bitches”,
Jag blev ledsen och arg på den här boken när jag lovades bli stärkt och bejakad. Den är så sorgligt amerikansk i sin inställning. Bara i amerikansk media har jag sett tjejer presentera sig själva som ”den tjocka”. Som Fat Amy menar i Pitch perfect; det är bättre att förekomma än att förekommas.
Jag tycker så väldigt synd om Willowdean.
Det är synd om Yasmin också. Men inte p.g.a. av hon är tjock. Yasmin bryr sig inte särskilt mycket om hur hon ser ut. Hon tycker om sin dietist men hon har ingen större lust att följa hans råd. Hon gillar choklad och pommes frites och kakor för mycket. När hon går ner i vikt och blir smal kommer det att kännas som att solen kommer fram, säger dietisten. Men den känslan kan man väl uppnå på andra sätt också, tänker Yasmin. Kanske genom att slippa vara ensam mer.
Ensam har hon varit sedan hennes pappa dog och sorgen stängde kompisarna ute. Sex år senare är hon mobbad i skolan och ganska illa behandlad även hemma. Det är verkligen inte konstigt för Yasmin är något av en sociopat. Hon beter sig märkligt, lever i en fantasivärld där populära tjejen Alice älskar henne. När hon känner igen sin egen besatthet i blicken hos en man som betraktar Alice utanför skolgården väcks en idé om att vara den som räddar Alice, bli hjälte och få prinsessan och halva kungariket. Hon börjar spionera på mannen, söker upp honom och tvingar på honom sin vänskap. ”De har ju så mycket gemensamt”. Sedan försvinner Alice.
Jag tycker så himla mycket om Yasmin. Mitt hjärta ömmar för denna missanpassade lilla freak som bara vill ha en vän. Hon är så obehaglig och patetisk men så mycket vettigare än Willowdean. För hon fattar att det inte handlar om hur man ser ut.
Jag hoppas att det kommer ges ut fler berättelser med tjocka huvudpersoner. Framförallt inom YA. Jag ser fram emot den dag tjocka kan passera obemärkt; när övervikten inte är bärande för hela boken. Och när såna som jag kan läsa boken utan att behöva analysera den efteråt i termer om fatshaming och kroppspositivism. Men vi är inte där ännu. Än så länge behövs karaktärer som är tjocka men inte skammas. Än så länge måste vi ställa krav på att fler är som Yasmin (badass på riktigt)och att brudar som Willowdean som bara ger sken av kroppspositivism tystas.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #kroppspositivism
Kommentera
Grattis Borgholm!
Förutom att äta godis och läsa påskdeckare passade jag även på att besöka Borgholms nyinstiftade Barnboksfestival när jag var hemma i helgen.
Staden Borgholm fyller två hundra år i år och det firas på en massa olika sätt. Till exempel med barnböcker. Det är faktiskt det allra bästa sättet att fira på och det vet eldsjälen bakom det här initiativet, Tove Sundman.
Med hjälp av bland andra sin syster och pappa och Borgholms bibliotek har hon arrangerat en tre dagar lång festival full av läslust och lek. Tanken var att alla barn skulle få ta del av jubeleumsfirandet, både de barn som bor i kommunen men också turistande och asylsökande barn. Besökarna kunde få leka bibliotek, klättra på slottsruinen och fika. Men framförallt fick de möta litteraturen. Kan man sin Prostens barnbarn kände man igen lekstationer som till exempel en moraklocka att gömma sig i och en leksaksaffär som säljer Draculatänder. Barnen strömmade till hela helgen för sagostunder på både svenska och arabiska, pysselbord där man kunde göra sin egen bok eller bara för att springa runt och leka medan deras vuxna handlade barnböcker. Flera författare med ölandsanknytning fanns på plats för att presentera sina böcker och jag plockade på mig så många jag kunde.
Tillsammans har systrarna Tove Sundman och Emelie Nilsson gjort tre fina pekböcker som är som små reseguider. Den första, Räkna med Öland kom förra året och följdes snabbt av Räkna med Stockholm och Räkna med Skåne. Räknar man på öländska är det så klart i öländska enheter så som en (1) bro, fyra (4) kroppkakor och två (2) fyrar. Som ölänning blir jag omedelbart charmad. Jag ler åt kamelen på alvaret och påminns om vackra orkidéer. Har man den minsta känsla för Öland är den här boken ett måste och jag kommer fortsättningsvis att köpa den till varenda ny unge jag träffar!
På södra Öland huserar förlaget Vombat som ger ut barn- och ungdomslitteratur. De representerades av Eva Forsell som står för de fantastiska bilderna i Tio små präriehundar. Inte trodde jag att präriehundar var så runda om magen och så fryntliga som de här raringarna som skall ställa till med kalas för sin vän! Det är ett idogt planerande. Det skall köpas present, bakas tårta och blåsas upp ballonger och allt på ett välflytande rim av Louise Jondalen. En rolig liten detalj med tårtan upptäcker min ena son. Den är regnbågsfärgad och han antar att det har med HBTQ att göra. Vombat har ju ett genomgående normkreativt tänk så jag antar att han har rätt.
Sofi Poulsen ger ut sina fantasyböcker på eget förlag och hade strösslat sin monter med gosiga drakar. Hittills har det kommit två böcker om Prinsen och Prinsessan med illustrationer av Per von Schantz men så många som sexton är planerade. I den första jag läser träffar prinsen och prinsessan varandra för första gången genom en dejtingsida på internet och prinsessan lämnar sin drake och flyttar in hos prinsen. Böckerna är väldigt lättlästa och är rikt illustrerade i färg. Jag kan mycket väl tänka mig att sätta dem i händerna på en sagotörstig nybörjarläsare med en faiblesse för drakar.
Borgholms Barnboksfestival blev en stor succé förstås och nu hoppas arrangörerna att den kan bli återkommande. Jag hoppas så in i bängen i alla fall. För den var verkligen fantastisk. Aldrig har jag ångrat så mycket att jag flyttade från ön! Så grattis Borgholm! Grattis till det här!
Avdelning: Barn Taggar: #festival #bokmässa
Kommentera
