Karin Cellton

Bok- presentation:	Första gången jag såg dig
Författar- presentation:	Tasha Kavanagh

#effyourbeautystandards

Jag har i rak följd läst två sinsemellan väldigt olika böcker, båda med en tjock tonårstjej som protagonist och jag slås av hur olika de ser på sitt utseende och hur de beskrivs.
I Tasha Kavanaghs obehagliga thriller Första gången jag såg dig möter vi Yasmin, en ensam stalker besatt av klasskamraten Alice. Willowdean i Julie Murphys sockersöta Dumplin' är en helt vanlig tjej med bästisen Ellen och ett extrajobb.
Dumplin' hyllas för att vara kroppspositiv och huvudpersonen Willowdean för att ta plats och kräva samma möjligheter till kärlek och lycka som andra (smala) människor. Men stämmer det?

Willowdean, kallad Dumplin' av sin skönhetstävlande mor har inte ätit sig tjock. Trots att hon jobbar på en hamburgerrestaurang äter hon väldigt lite onyttiga saker. I stället har hon ärvt sin övervikt. Innan hennes mamma bantade sig smal (och vacker) och vann en skönhetstävling var hon tjock och Willowdeans älskade moster dog p.g.a. sin övervikt. Jag ser mostern som en brasklapp till de som alltid vill invända mot kroppspositivismen med att påpeka att fetma faktiskt är ohälsosamt och farligt och inget att uppmuntra! Och kanske som ett varnande exempel om man låter det ”gå för långt”.
Willowdean försöker acceptera sin kropp som den är och det går ganska bra, tycker hon. Tills hon faller för snygga Bo. Plötsligt blir hon medveten om hur hon ser ut och skäms över sina valkar. När Bo avslutar deras flirt för att han inte är redo för något förhållande bjuder klasskamraten Mitch ut Willowdean. Mitch är också ganska stor och inte alls lika snygg som Bo. Men han är snäll. De börjar dejta och även om Willowdean fortfarande är kär i Bo tycker hon bra om Mitch. Rätt var det är ångrar sig Bo och vill inget hellre än att bli tillsammans. Willowdean värjer sig. Hon är rädd att folk skulle skratta åt dem om de höll handen offentligt. För att hon är så tjock och han är så snygg? Men Mitch var ok. För han var inte lika snygg. Fula killar kan få nöja sig med en tjock flickvän, förstår jag.
Jag måste erkänna att jag aldrig förstod riktigt varför hon anmäler sig till skönhetstävlingen. Men det skall tydligen vara någon sorts protest mot att hon skämdes för sina valkar. När Ellen också vill ställa upp blir Willowdean arg ”för att hon ser för bra ut och kan vara med på riktigt”.
Jag ville verkligen att Willowdean skulle vara en stark förebild. En tjej som skiter i vad andra säger och ställer upp i skönhetstävlingar ”trots” att hon är tjock. Jag ville verkligen läsa en bok som för en gångs skull inte är fatshaming. I stället får jag en bok där en tjock tjej står för all fatshaming.
Jag förstår att hon är osäker ibland. Ibland känner man sig tjock och ful och tror att man inte duger. Men när hon hela tiden kommenterar andras utseenden och dömer ut dem blir det omöjligt att se henne som stark och självsäker och kroppspositiv. Om sin ännu tjockare kompis säger hon:
"I’m fat, but Millie’s the type of fat that requires elastic waist pants because they don’t make pants with buttons and zippers in her size. Her eyes are too close together and her nose pinches up at the end. She wears shirts with puppies and kittens and not in an ironic way. ”
Hon uttrycker sig också väldigt elakt om en tjej med utstående tänder och en annan med olika långa ben. Smala tjejer dömer hon ut som ”twiggy bitches”,
Jag blev ledsen och arg på den här boken när jag lovades bli stärkt och bejakad. Den är så sorgligt amerikansk i sin inställning. Bara i amerikansk media har jag sett tjejer presentera sig själva som ”den tjocka”. Som Fat Amy menar i Pitch perfect; det är bättre att förekomma än att förekommas.
Jag tycker så väldigt synd om Willowdean.

Det är synd om Yasmin också. Men inte p.g.a. av hon är tjock. Yasmin bryr sig inte särskilt mycket om hur hon ser ut. Hon tycker om sin dietist men hon har ingen större lust att följa hans råd. Hon gillar choklad och pommes frites och kakor för mycket. När hon går ner i vikt och blir smal kommer det att kännas som att solen kommer fram, säger dietisten. Men den känslan kan man väl uppnå på andra sätt också, tänker Yasmin. Kanske genom att slippa vara ensam mer.
Ensam har hon varit sedan hennes pappa dog och sorgen stängde kompisarna ute. Sex år senare är hon mobbad i skolan och ganska illa behandlad även hemma. Det är verkligen inte konstigt för Yasmin är något av en sociopat. Hon beter sig märkligt, lever i en fantasivärld där populära tjejen Alice älskar henne. När hon känner igen sin egen besatthet i blicken hos en man som betraktar Alice utanför skolgården väcks en idé om att vara den som räddar Alice, bli hjälte och få prinsessan och halva kungariket. Hon börjar spionera på mannen, söker upp honom och tvingar på honom sin vänskap. ”De har ju så mycket gemensamt”. Sedan försvinner Alice.
Jag tycker så himla mycket om Yasmin. Mitt hjärta ömmar för denna missanpassade lilla freak som bara vill ha en vän. Hon är så obehaglig och patetisk men så mycket vettigare än Willowdean. För hon fattar att det inte handlar om hur man ser ut.
Jag hoppas att det kommer ges ut fler berättelser med tjocka huvudpersoner. Framförallt inom YA. Jag ser fram emot den dag tjocka kan passera obemärkt; när övervikten inte är bärande för hela boken. Och när såna som jag kan läsa boken utan att behöva analysera den efteråt i termer om fatshaming och kroppspositivism. Men vi är inte där ännu. Än så länge behövs karaktärer som är tjocka men inte skammas. Än så länge måste vi ställa krav på att fler är som Yasmin (badass på riktigt)och att brudar som Willowdean som bara ger sken av kroppspositivism tystas.  

Kommentera