Hemlighetsmakeriet kring priset fascinerar

Nu har antalet kvinnliga pristagare ökat till 12 men fortfarande har det aldrig hänt att en kvinna fått priset två år i rad"

Jag har alltid fascinerats av Nobelpriset och det hemlighetsmakeri som finns kring priset. Till många andra priser presenteras både långa och korta listor av nominerade, men när det gäller Nobelpriset i litteratur finns inga sådana. Diskussionerna kring pristagare förblir hemlig i 50 år, vilket betyder att vi först långt efteråt får ta del av Akademiens resonerande kring vem som ska bli pristagare. Många stora författare har förbigåtts och inte sällan har Akademien kritiserats för detta.

Folkets val var länge Astrid Lindgren, min största önskan var istället alltid att Tomas Tranströmer skulle få priset och när han fick det jublade och grät jag i klassrummet inför en grupp minst sagt skeptiska elever. Där fick de på något sätt bekräftat att deras lärare är inte så lite galen. I alla fall galen i böcker. Vilka författare som får priset besästämmer de aderton, men det är Nobels testamente som ligger till grund för deras val.

Kriterierna för litteraturpriset var enligt Nobels testamente fem:

• Åt dem, som … hafva gjort menskligheten den största nytta.
• Under det förlupne året.
• Intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet.
• Den, som inom litteraturen har producerat det utmärktaste.
• I idealisk rigtning.

 
Hur kan litteratur ses som nytta? Vad är i så fall litteratur som ”hafva gjort menskligheten den största nytta”? Min tolkning av detta skulle vara att läsarna får veta något de inte tidigare visste. Detta kriterie skulle då handla om innehållet och de människor vilka författaren ger en röst.
Att detta ska ha skett under det senaste året är definitivt ett kriterie som Svenska Akademien helt frångått. Snarare kan Nobelpriset ses som ett pris för lång och trogen tjänst. Ett pris som ges en författare för hens livsgärning. Dags för någon som faktiskt skrivit något banbrytande det senaste året kanske?

Inget avseende ska fästas vid nationalitet. Att Horace Engdahl uttalar sig nedlåtande om Amerikansk litteratur, som han gjorde för några år sedan, är alltså inte direkt lämpligt. Att utifrån testamentet kritisera Akademien för att föredra europeiska män fungerar egentligen heller inte.

Priset ska ges till den” som inom litteraturen har producerat det utmärktaste” vad detta nu må betyda. Min tolkning är att detta handlar om stil och språk. Att de flesta pristagare har en säregen stil är vanligt. Tänk bara på Toni Morrissons fantastiska prosa och Tomas Tranströmers begåvade lyrik.

Slutligen ska litteraturen vara ” i idealisk rigtning”, vilket jag tolkar som att den ska vara samhällsnyttiga och inte bara underhållande. Betänk bara att det som är rätt varierar över tid. Även tolkningen av testamentet har förändrats över tid. Ingenting konstigt med det egentligen. I början var just ordet idealisk i centrum. Ett ord som från början skrevs fel och det är egentligen osäkert huruvida Nobel verkligen menade idealisk, eller kanske idealiserad. Vad är skillnaden? Vad har ordvalet för betydelse?

I flera motiveringar märks ordet, som t.ex gällande Sully Prudhomme (1901) ”hög idealitet”, Selma Lagerlöf (1909) ”den ädla idealiteten”. Sedan 1926 har just idealitet inte nämnts i motiveringarna. Klart är alltså att det går mode i hur vinnarmotiveringarna ser ut. Från idealisk till nyskapande, allmängiltig och till och med ironisk. Ibland står språket i centrum, men ofta handlar det om vad författaren gjort för sitt land eller för mänskligheten. En nytta för andra är alltså viktig. Nytta skulle också kunna handla om att upplysa den bredare publiken om platser och händelser som fått liten eller ingen uppmärksamhet. Att ge en röst åt den som inte själv har någon.

I testamentet står ingenting om pristagarens kön, men att det på alla år bara funnits 12 kvinnliga pristagare. Att det i början av förra seklet främst var män som prisades är ganska naturligt, men att mer inte har hänt nu mer än 100 år senare är märkligt och beklagansvärt.
Susanna Fors konstaterar i sin artikel Litteraturen har två kön – minst: Men nobelpriset har gått till 87 män och 9 kvinnor   från 2002, att det finns författare och kvinnliga författare. Troligen har Akademien, som alltid bestått av en majoritet män, fokuserat på just manliga författare. Kanske är det bara det män skriver som på riktigt är allmängiltigt, då män läser böcker av män medan kvinnor läser böcker av både män och kvinnor. Det skumma är att en global spridning vill nås, men att första valet alltid blir en manlig författare. Minns bara motiveringen till att ge priset till Doris Lessing, som lydde "den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning". En motivering som gjorde författaren själv vansinnig.

Double standards, är ett uttryck myntat av Virginia Woolf som visar hur litteratur skriven av män ses som bättre än den skriven av kvinnor, trots att det på ytan rör sig om samma genre. Både Tolstoj och Austen skriver t.ex. tjocka romaner om relationer mellan män och kvinnor som utspelar sig i en salong. Lite som att böcker av kvinnor om kvinnor ofta kallas chick-lit eller ännu värre tantsnusk medan män möjligen skriver relationsromaner, men oftast rätt och slätt romaner. Den utmärktaste litteraturen kan med denna syn kanske inte skrivas av kvinnor.
 
Så här citeras Ebba Witt-Brattström i Fors artikel:
 
"Se på Nobelpriset: vi tar det bästa oavsett kön, ras och så vidare, heter det. Och så blir resultatet nio kvinnor och 87 män. Det borde ha varit åtminstone 40% kvinnor, utan vidare. I den meningen är det fortfarande två världar. Det som män gör rankas högre, enbart på grund av att de är män. Det finns ingen annan förklaring. Man kan inte tala om kvalitetsskillnader efter kön. Inom båda könen finns alla kvalitetsskillnader."

Nu har antalet kvinnliga pristagare ökat till 12 men fortfarande har det aldrig hänt att en kvinna fått priset två år i rad. Jag kan förstå att det in början av förra seklet var ovanligt med kvinnliga litteraturpristagare, men att det under detta seklet fortfarande händer så sällan att en kvinna för priset handlar om helt andra saker än litterär kvalitet. Ebba Witt-Brattström kallar det ”sexistiska fördomar” och jag är beredd att hålla med. Det handlar inte om att kvinnor som är sämre än sina manliga kollegor skulle kvoteras in, utan om att begåvade författare som råkar vara kvinnor, allt för ofta förbises. Det kan omöjligen vara så att vita (och vithåriga) män från Europa skriver bättre, viktigare och mer allmännyttig litteratur än författare av andra kön och annat ursprung. Det är en både imperialistisk och dammig syn på litteratur som fortfarande verkar härska tyvärr.

Kanske handlar det om att kvinnor inte anses vara banbrytande på samma sätt som män, utan bara följa i deras fotspår genom att skildra kvinnors upplevelser av sådant som redan berättats.  Även om det nu skulle vara så,  måste det kunna ses som banbrytande och inte bara ett efterföljande av manliga kollegor. Tydligt blir det att Toni Morrison prisats då hon skrivit om sådant som tidigare inte uppmärksammats och att hon därför räknas till de ”vägröjare” som Akademien velat prisa. Motiveringen till hennes utnämnande lyder: ”som genom en romankonst präglad av en visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”.

Egentligen är det väl ändå bra att priset inte ges till kvinnor för att de är kvinnor, utan för att de är författare utöver det vanliga. Frågan kvarstår ändå. Varför är de inte fler? Visserligen har tre kvinnor fått priset under 90-talet (Gordimer, Morrison, Szymborska) och lika många under 00-talet (Lessing, Müller, Jelinek) vilket betyder hälften av de kvinnliga pristagarna hittills.

Mest kritiserad var utan tvekan Elfriede Jelinek. Hennes böcker tar upp en sexism som är så naturlig att vi inte ens reflekterar över, men det har uppfattats som att hon ägnar sig åt porngrafi eller våldsromantik istället för att kritisera det. Kan vi lita på att författaren verkligen står på de godas sida? Hade reaktionen blivit densamma om författaren varit man? Ingen kan självklart svara på den frågan, men jag kan inte låta bli att dra paralleller till 2010 års pristagare Mario Vargas Llosa, vars ämnesval inte sällan känns väldigt kontroversiella. Båda skriver om makt och sex, men den första har kritiserats mer än den andra.

Blir det en kvinna i år? Kanske. Troligare är det dock att det bir en man, för chansen är knappast 50/50 i det litterära landskap vi befinner oss i just nu.