Stark närvaro och subtil reflektion
Léon och Louise
Alex Capus
När första världskrigets tyska flygangrepp når den franska atlantkusten skiljs två unga människor åt för flera år framåt. Léon och Louise har just inlett sin relation på allvar, nya vuxna som börjat förvärvsarbeta på olika sätt försörjda av krigsmaskineriet. De har lovat varandra att det är för evigt och cyklar tillbaka från sin korta semester ute under bar himmel när bomben slår ner.
Mellan två världskrig och vidare framåt utspelar sig denna kärlekshistoria, med ett par som trots till synes oöverstigliga avstånd i tid och rum är trogna mot varandra, på ett ibland nästan övermänskligt sätt. Léon och Louise är kärleksparet som ödet bestämt för varandra. Samtidigt är romanen krasst realistisk: livet förändrar dem och de förväntar sig inga omvälvande nystarter: ändå bevarar de kärleken till varandra. Efter flygangreppet får den sjuttonåriga Léon höra att Louise avlidit och gifter sig; ett äktenskap som det aldrig slår flammor om, men som visar sig hålla mot tidens och passionens stormar. Paret bosätter sig i Paris och får flera barn och Léon försörjer sin växande familj som kemisk analytiker: han undersöker och katalogiserar giftmord. Hans enformiga tillvaro avbryts av anblicken av Louise i metron. Båda upptäcker de att allt finns kvar. Relationen är som förr men de är på väg mot medelåldern och har etablerat sig i varsitt eget liv. Louise är den självständiga, yrkesarbetande kvinnan i egen bil och hon tänker inte låta Léon kullkasta hennes tillvaro.
Samtidigt som Capus med stark närvaro och subtil reflektion kartlägger kärlekens komplikationer och under, skapar hans roman fascinerande utblickar på krigens Frankrike. Själv fransman och bosatt i Schweiz, har Capus tidigare publicerat sju romaner men har med ”Léon och Louise” slagit igenom på bredare front. Personskildringarna är träffsäkra och den historiska researchen imponerande. Capus tvekar inte att ta med vindlingar och bihandlingar som skapar extra resonans och vågar hålla tillbaka utan att bli stram.
Avdelning: Skönlitteratur
Ny Tartt-roman med stor narrativ kraft
Från första sidan kapitulerar jag inför Donna Tartts romankonst. Den narrativa kraften i den här romanen bär upp dess längd utan problem – den är nästan 800 sidor lång – och språket drar obevekligt läsaren med sig. Bokens tempo låter romanvärlden uppstå på egna villkor och under läsningen skapas en reva som går rakt genom dess fiktiva verklighet, som på bokens framsida, där en steglits skymtar halvt gömd i en pappersreva.
Avdelning: Spänning
Kommentera
Språkligt säkert och med absolut närvaro
När jag läser Susanne Axmachers nya roman kommer jag att tänka på något Elisabeth Hjort skrivit, om svårigheten i att skriva en samtidsroman i en pockande tid. ”Det ger mig inte särskilt mycket att läsa om hur den eller den romanfiguren hänger ihop med respektive maträtt eller klädstil. Allt det där är sönderregistrerat, kartlagt intill varje tröttsam detalj i den uppsättning livsstilar, klasser och kön vi har tillgång till. Så småningom gör alla detaljerade beskrivningar av fullständigt välkända miljöer och känslor mig akut uttråkad. Jag vill ha något mer än kloka iakttagelser på korrekt romanprosa.” (SvD Kultur, 25.5.2011.) Så långt Elisabeth Hjort. Och jag håller med henne. En roman som belyser historiska skeden kan många gånger säga mer om samtiden än en samtidsroman – och kanske mer än avsett. Axmachers roman är en historisk roman och är skriven med stor språklig bravur och säkerhet när det gäller miljöer, tidsanda, personteckning. Från första sidan befinner vi oss i det förflutna och närvaron är absolut. Jag skulle önska att jag blev mindre nedslagen under läsningen av den här romanen än jag blir, men när jag slår igen den är det ändå intrigen som talar starkast.
Bakgrund till berättelsen i ”Nymfens tid” är förkrigstiden under några månader sommaren 1939 i Stockholm och Helsingfors. Stämningen av katastrof dallrar i luften. Unga Millie Bachmann förälskar sig i den tio år äldre journalisten Carl och blir gravid innan han överger henne. Med ens är hon fången i tidens konventioner.
Romanens titel syftar på en nykläckt gräshoppa – en så kallad nymf. Millies far, entomolog, sysslar framför allt med forskning kring gräshoppor och oprövad och oerfaren är just vad Millie är. Hon vill ut ur hushållsskolans ointressanta miljö och attraheras av kroglivet med Carl. Trots råd från Marietta, tidigare älskarinna till Carl, klamrar hon fast vid honom och tvingas småningom inse att hennes känslor inte är besvarade. Tragedin är ett faktum – och hon har för länge sedan passerat förödmjukelsens gräns. Hon skickas till sin farmor och farfar på landet över sommaren för att föda barnet där och därefter adoptera bort det. Axmacher visar hur hat och bitterhet gror när samhälleligt fördömande träder in och hindrar Millie från att leva i frihet.
Också i Axmachers kritikerrosade debutroman ”Näckrosbarnen” (2009) varvades parallellhistorier och här sker det med större skicklighet: Millies berättelse interfolieras med Carls tillvaro som korrespondent i Helsingfors och med kontoristen Ivar. Ivar är en enslig tjänsteman som lockas in i industrispionage och får upp ögonen för Carl och den påstått kommunistiska kretsen omkring honom. Nätet dras åt kring Carl och Millie, med ödesdigra konsekvenser.
Som Anina Rabe konstaterar i sin recension av romanen i SvD ansluter sig Axmacher till den skara kvinnliga romanförfattare som de senaste åren trätt fram i en traditionell berättartradition – hon nämner som exempel Elin Boardy, Kristina Sandberg, Therese Söderlind. Alla placerar de sig med sina romaner i historisk tid, och det handlar ofta om kvinnor. Även om jag skriver under på Anna Hallbergs svidande uppgörelse i vintras med romanens prekära läge som kommersiell produkt (SvD Kultur 23.2.2013.), där hon bland annat fastslår att man oftare säger ”böcker” än ”litteratur” – är det bara att konstatera att romanen i Sverige, i sina olika former, är i högsta grad levande.
Avdelning: Skönlitteratur
Kommentera
Med lika delar förtvivlan och humor
"Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig" är den femte boken i en serie så kallade loggböcker utgivna på Malmstens eget förlag Finistère, som hon driver i samarbete med Modernista. Boken kan läsas fristående, men vill man få en längre rörelse med sig känner jag – som inte läst de föregående titlarna – att jag borde ha de övriga böckerna i ryggen. Undertiteln lyder: juli 2010 – juni 2013.
Malmstens nya bok är omisskännligt just Bodil Malmsten: underfundig och personlig utan att bli privat, med lika delar förtvivlan och humor.
Avdelning: Fakta
Kommentera
Märklig romandebut om musikens gränsöverskridande, skapande förmåga
Nikolai Grozni romandebuterar med en sprängande, märklig bok om musiken, framför allt musiken och dess gränsöverskridande, skapande förmåga, mitt i de konstruerade villkor som eleverna på Musikskolan för begåvade barn lever under. Romanen är också en hudlös tonårsskildring. I centrum för ”Wunderkind” står sextonårige Konstantin, som stångas mot skolans hårda regler och utmanar systemet: ska han relegeras eller är han fortfarande inte tillräckligt nära det förbjudnas gräns? Han tvingas bli vuxen under mycket speciella villkor, i en strikt avgränsad och inrutad miljö, där musik och geni är det enda som räknas. Att jag undrar om det verkligen är sant att den där eleven som föll på väg upp på konsertpodiet höll upp sin fiol i luften i fallet, för att det dyrbara instrumentet inte skulle komma till skada, måste ses som ett bra betyg på Groznis förmåga att dra med sig läsaren in i sin värld av stråkar, bakgårdar, bestraffningar och kritdamm. Konstantin befinner sig i ett Sofia som sägs ha en himmel av granit, och där kommunismens vindar ännu inte lagt sig.
Jag får snabbt favoritcitat i den här romanen, nya oväntade bilder att hålla upp i det inre mörkrummet, meningar som jag läser upp för vänner och som jag vill läsa igen och igen. Som iakttagelsen att Chopin är den ende kompositören i de stora mästarnas krets som talar i jagform: de andra – Mozart, Bach – berättar om det som hänt någon annan, men Chopin talar om sig själv.
Och det är väl det som Grozni också gör här, misstänker jag, skriver sin egen uppväxthistoria, på ett sätt som är samtidigt inträngande och balanserat – det handlar ju om den allt överskuggande musiken, och om pianolärarna, matematikläraren Svanen och de andra, och flickvännerna, och om den obändiga och gåtfulla Irina. Grozni har en iakttagelseförmåga och känslighet som öppnar alla sinnen. Han vet att musiken är på liv och död. Varje kapitel har namn efter ett musikstycke och ges en datering, till exempel: ”Chopin, Ballad 2 i F-dur, op. 38, 1 maj 1988”. Jag behöver bara citera öppningsmeningen i anförda kapitel: ”Det började med en avlägsen klocka med en silkeslen lockande ton som öppnade dörrarna till ett vidsträckt promenadstråk i F-dur.” (s110).
Född 1973 i Sofia i Bulgarien, började Grozni fyra år gammal sin utbildning till klassisk pianist. Sitt första större internationella pris vann han som tioåring. Baksidestexten uppger att han under fyra år levt som buddistmunk i Indien och numera är bosatt i Frankrike.
Avdelning: Skönlitteratur
Kommentera
Poet som välkomnar tvivlet
När poeten och nobelpristagaren Wislawa Symborska avled vid 88 års ålder i februari 2012, efterlämnade hon material till en diktbok: tretton dikter, som publicerades i hennes hemland Polen samma år. Här kommer de i översättning av vännen och översättaren Anders Bodegård, som också skrivit ett känsligt efterord, och man blir tacksam mot Ellerströms förlag som skapat denna tunna stiliga volym i mjukband som stöter mellan ockra och brunt. Det är en stor punkt på framsidan: nog nu. När jag har läst ut den vill jag läsa den igen.
Avdelning: Poesi
Kommentera
Egenutgivning: här för att växa
Senaste numret av Svensk Bokhandel ägnar en artikel åt fenomenet egenutgivning (SvB 1/13, ”Konsten att göra det själv”). Ett fenomen som ett antal förläggare på några av de största svenska förlagen bedömer är här för att växa. Det är i dag inte så dyrt att själv ge ut sin bok, och lätt att hitta sidor på nätet om hur man går till väga. Förutom svårigheten att nå ut som debutant är det som tar emot i vågskålen förstås det låga anseende som självpublicering i dag faktiskt har, trots enstaka succéer. Men den tendensen kan vändas, spekulerar vd på Publit Per Helin och Richard Herold, förlagschef på Natur & Kultur. Om det är sant som Herold säger, att det med anledning av egenutgivningen under de kommande tio åren kommer att publiceras fler böcker än det hittills gjort till nu, så vågar man kanske tro på en förskjutning i attityden till egenutgivning. Kanske det blir ett alternativ bland andra, i stället för sista utvägen för den som vill publicera sin bok.
För egen del var det en tanke som aldrig attraherade mig, trots en rad refuseringar. För ett antal år sedan blev jag kontaktad av en rysk ikonmålare med eget förlag, som erbjöd sig ge ut mitt diktmanus mot att jag bekostade tryck. Förtjänsten skulle vi dela lika. Jag tackade nej. Förlag som vill ha betalt? Jag hade blivit uppringd av några större förlag om manuset och det hade inte sänkt min ambitionsnivå. Några år senare när förläggaren på Skosnöret, ett mindre förlag drivet av en konstnär, hörde sig för med mig om en diktbok på tre språk, hittade vi en väg att tillsammans skapa boken. Jag hör till dem som inte gillar att hålla i alla trådar själv och som dessutom har en klassisk misstänksamhet mot författare på eget förlag. I en framtid: skulle jag reflektera över egenutgivning som ett alternativ?
Avdelning:
Kommentera
Ny sajt med världslitteraturen i fokus
I onsdags 28 november lanserades en ny sajt för den som är intresserad av världens litteratur, både den genuint och hopplöst passionerade läsaren och den svalt intresserade. Sidan är fortfarande under utformning, men erbjuder redan ett så rikt material och så många fascinerande lästips att pulsen höjs medan jag bläddrar omkring på sajten. Jag talar om www.varldslitteratur.se. Här finns boktips på årets nya utländska böcker och på utländska klassiker, presentationer av författare, förlag och översättare, event och litterära priser, och länkar till tidskrifter som Karavan och Halva Världens Litteratur. Noveller och dikter från dessa tidskrifter kan sökas i sajtens databas.
Projektet drivs av Världsbiblioteket i Solidaritetshuset i Stockholm, och det syftar som sajten uppger till att ”lyfta fram världslitteraturen – en term som vi här låter stå för litteraturen från Afrika, Asien och Latinamerika”. Jag citerar vidare: ”Ambitionen är att täcka de flesta översatta romanerna och diktsamlingarna.” Dessutom inkluderar sidan in en del essäer, fackböcker, antologier och barnböcker. Den tänkta målgruppen är förstås alla läsande människor, som här får en välförsedd uppslagsbok och inspirationsmaterial som räcker länge. Världsbiblioteket har också tänkt på förlag och översättare, som kan hämta uppslag ur sajtens material. I skolor kan man använda sig av en särskild ingång med pedagogiskt material. Till viss del bygger sajten på den tidigare macondo.nu, utformad med bland annat Tranan.
Den ambitiösa syftningen motsvaras väl av resultatet, upplever jag medan jag undersöker sidan. Ett klick på Asien tar mig till Heidi von Borns essä om modern japansk prosa. Jag kan läsa om barnböcker i Västafrika eller om brasiliansk litteratur. Klickar jag på de titlar som serveras på hemsidan så kommer jag till förlagets beskrivning av boken samt länkas till bibliotek, recensioner, talböcker, prisjämförelser och Bokbörsen. Under rubriken ”Författarröster” kan man läsa författarintervjuer eller excerperade citat ur dem, och i framtiden kommer det också att finnas videor och auditivt material kring författare.
Lätta att fastna i är även de initierade presentationerna av olika världsdelars litteratur. Översikten över exempelvis den moderna arabiska litteraturen är fyllig med en sammanfattning av dagsläget, den historiska bakgrunden, förhållandet till kolonialismen, den arabiska revolutionen 2011, förutom rapporter för varje arabiskt land.
Via en världskarta kan också man söka litteratur efter land. Genom att klicka på Syrien kan jag bläddra fram till en översikt över den syriska litteraturen skriven av Ingvar Rydberg. Det är också möjligt att söka på ämnesord. En sökning på ”kvinnlig könsstympning” ger mig titlar som ”Ökenblomman återvänder” eller ”Nadias vrede”. Söker jag på ”kibbutz” så får jag fram Amos Oz och Lizzie Doron. Vill jag läsa om nunnor tipsas jag om den framstående argentinska romanen ”Hur jag blev nunna” av César Aira.
Vi har fått en litteratursajt som agerar karta över världslitteraturen, och som visar både längs breda avenyer och in i gränderna.
Avdelning: Fakta
Kommentera
Visuellt bibliotek i New Yorks tunnelbana
En blogg som ett visuellt bibliotek? Över läsarna i New Yorks tunnelbana?
Ourit Ben-Haim, som står bakom bloggen www.undergroundnewyorkpubliclibrary.com, har på sin sajt skapat en fotoserie som porträtterar läsande människor i resans rörelse, underground. Alla har de en bok i handen, eller i vissa fall en tegelsten som Moby Dick. ”Det är något självlysande över läsarna på fotografierna”, skriver Publishers Weekly. De läsande är inne i en annan värld, frånvarande i sin närvaro, distraherade av något osynligt i en annan sfär, synbart otillgängliga.
Varje läsare presenteras med en bild in action, det vill säga just i läsandets fas. De står böjda över sin bok eller läsplatta på tunnelbaneplattformerna, i rulltrappor och i tågvagnar, inklämda mellan mörka kvinnor med matkassar, lutade mot stolpar, väggar, bredvid gatumusiker med violin. Men otillgängligheten är här genombruten, till skillnad från i en fysisk verklighet: vi får ju ta del av vilken värld de besöker. Romantitlarna under bilderna är som adresslappar till de läsande personerna vi ser. En pojke i tonåren läser David Copperfield, en annan läsare är fördjupad i Orwells 1984 och en ung kvinna läser stående Alkemisten av Paulo Coelho. Under bilderna länkas respektive bok till bibliotek där den kan lånas, alternativt Amazon och information om författaren. Ben-Haims projekt äger rum i ”en tid då det aldrig varit svårare att överblicka stadens litterära smaker genom att scanna av en tunnelbanevagn, tack vare uppkomsten av e-läsare och läsplattor”, konstaterar The Wall Street Journal. Själv skriver Ben-Haim på bloggen: ”Detta bibliotek lånar fritt ut en påminnelse om att vi har förmågan att resa till stora djup inom oss och som helhet.”
Fotografierna på hennes blogg är bilder som på ett märkligt sätt fusionerar flöde och konstans, kontinuitet. Det är en välkänd scen: storstadsvardagen med tiden som tickar på plattformarna, folkmassans anonymitet och så mitt i detta den läsande människan, hopplöst förlorad till en fiktiv värld bortom en mängd sidor lagda mot varandra. Hennes egen värld eller författarens? En förening av bådas eller något helt nytt? Blir varje bok en ny bok för varje läsare som läser den? undrar jag när jag scrollar mig genom biblioteket i New Yorks tunnelbanesystem.
Avdelning: Skönlitteratur
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Den litterära agenten under lupp
För dem som inte var på Adam Helms seminarium kring bokbranschen nu i fredags 9 november, vill jag ge en kort inblick. Föreläsningsserien är ett samarbete mellan kursen Förlagskunskap vid Stockholms Universitet och Stockholms Universitetsbibliotek och denna gång var agenten i blickpunkten. ”Den litterära agentens roll och betydelse” löd rubriceringen och Natur & Kultur stor värd för eftermiddagen, som leddes av Tove Leffler, chefredaktör, vd och ansvarig utgivare för Svensk Bokhandel.
Efter en introduktion till fenomenet litterära agenter och deras framväxt på bokmarknaden, hållen av Karl Berglund, doktorand i litteratur vid Uppsala Universitet, fick aktörerna själva träda fram på scen och lufta sina meningar. Först ut var Anders de la Motte, säljande deckarförfattare vars berättelse liknade en lycklig kooperation mellan författaren och den litterära agenten. Efter flera år i näringslivet kunde samarbetet med Alfabetas marknadsavdelning inte tillfredsställa honom: det fanns inga planer för marknadsföring av den typ han väntat sig. Det återkommande ordet i de la Mottes föredrag var ”kärnverksamhet”: författaren måste få ägna sig åt sin kärnverksamhet, inte spilla tid på en frustrerad kontakt med förlagets marknadsavdelning. Anders de la Motte kunde berätta att han dagen före sin födelsedag fått beskedet från Salomonsson Agency (en av de största litterära agenterna i Sverige) att hans bok sålts i 25 länder. Sedan i våras kan han följdriktigt ägna all tid åt sitt skrivande. Reklam för litterära agenturer? Nja, för en deckarförfattare med flyt på försäljningen det vanligaste (och lönsammaste) alternativet. Finns det pengar att hösta in utrikes, så lönar det sig med en litterär agent, även om dessa lever på sina författare.
Följdriktigt berättade lite senare Anna Frankl från Nordin Agency att ”Vi tar oss inte an manus som vi inte tror vi kan sälja utomlands”. Som litterär agentur på den svenska bokmarknaden har Nordin Agency inte vana vid manushantering och tar emot ungefär en tiondel av den mängd spontanmanus som ett mindre svenskt förlag får in, konstaterade Frankl i den avslutande paneldebatten, men som litterär agent förstår de sig på försäljning. Vi kuskar runt i bokbussar i USA och reser med våra författare på turnéer i Tyskland och Frankrike, berättade Anna Frankl med smittande entusiasm för boken, men det gäller, menade hon, att hitta rätt varumärke för en bok, att stå för vad man lovat. Och kanske finns alternativa medier som kan förlänga bokens liv – film, spel?
Men får man verkligen tala om bok och vara i samma andetag, om man ska ha något anseende på en svensk bokmarknad? – en fråga Karl Berglund tangerade. Pelle Andersson, förlagschef och vd på Ordfront Förlag, koncentrerade sitt anförande på de negativa aspekter med litterära agenter som han själv mött. Efter det samarbete förlag och författare byggt upp baserat på ”djup tillit” och med textens bästa för ögonen, kommer en litterär agent och nappar åt sig en stor del av kakan, konkluderade Pelle Andersson, som inte hann komma till några positiva aspekter med litterära agenter förrän tiden rann ut.
Den som kunde ingjuta mest hopp och vision för litterära agenter var självklart Frankl, i det hon målade upp ett scenario där den litterära agenten med sin kompetens kan föra svensk litteratur över nationsgränserna på ett sätt som möjliggör för författarna att leva på sina alster. De litterära agenternas något tveksamma ställning på svensk bokmarknad till trots, så är de här för att växa, det tycks tydligt nog. Frågan är bara hur mycket, och om vi verkligen kan vänta oss en sådan explosion som i den engelskspråkiga världen, där litterära agenter är ”mellanhänder” i 95 % av den litterära bokutgivningen.
Avdelning: Skönlitteratur
Kommentera
Det farliga läsandet
”Det där är en vuxenbok.”
Ivanhoe med svarta pärmar låg på disken mellan oss. Bibliotekarien spände ögonen i mig. Hon hade redan försökt mota bort mig från vuxenavdelningen.
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Vandrar i litteraturens rum
Har en frilansare med sommarlediga småbarn tid att läsa? Nja. Jag har nog sällan sovit så lite som den här sommaren. När barnens rop äntligen tystnat på kvällen och innan den egna sömnen några timmar senare öppnar sin fallucka, kommer tanken: om jag skulle glida in på den store Gatsbys fest några minuter? Försvinna i den blånande kvällens sorl och tonerna av jazz från verandan till det förtrollade huset, där så många drömmar stuvats in. För hur kan man leva utan att gå in i de rum litteraturen öppnar?
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
