Visa standardvy
Visa omslagsvy
Ny Tartt-roman med stor narrativ kraft
Från första sidan kapitulerar jag inför Donna Tartts romankonst. Den narrativa kraften i den här romanen bär upp dess längd utan problem – den är nästan 800 sidor lång – och språket drar obevekligt läsaren med sig. Bokens tempo låter romanvärlden uppstå på egna villkor och under läsningen skapas en reva som går rakt genom dess fiktiva verklighet, som på bokens framsida, där en steglits skymtar halvt gömd i en pappersreva.
Tretton år gammal förlorar Theo Decker i New York sin mor i ett terrorattentat på ett konstmuseum. Med sig därifrån får han genom olika omständigheter en liten tavla föreställande en steglits. Tavlan blir ett nav i romanen och i Theos liv, en hållpunkt i kaos. Den blir ett minne av hans mor när hans gamla liv upplöses och genom åren gömmer han den, i avsikt att senare föra den till rätta. Den alkoholiserade fadern har övergett familjen och Theo tas om hand av en förmögen väns familj. I sin nya omgivning på Park Avenue inleder han en vänskap med en antikhandlare, i vars hem finns en flicka i Theos ålder, Pippa, också med vid olyckan på museet. Under flera år framöver kommer hon att bli Theos hemliga kärlek.
Förfrämligad och ensam orienterar sig Theo i en ny verklighet, som ofta är rå och obehaglig – snart dyker hans far upp och tar honom med sig till en annorlunda tillvaro i Las Vegas, en tilllvaro där ökenhetta och droger är vardag. Som vuxen återvänder Theo till den skumma men magnetiska antikhandeln och börjar arbeta med sin vän Hobie, antikhandlaren, samtidigt som han rör sig hemtamt bland de rika. Men tavlan för honom snart in i allt farligare cirklar.
”The Goldfinch” är en fascinerande berättelse om sorg och saknad, kärlek och identitet, livshållning och konstens djupare mening. Med huvudpersonen reser läsaren genom samhällsschatteringarna i dagens USA och självklart associerar man till David Copperfield et consortes. Tartt ger sina personer liv på ett oförglömligt sätt. Närmast av personerna kommer centralgestalten Theo, och även om han lever kvar inom en efter läsningen, upplever jag att förläggaren tagit till överord när han i sitt förord kallar honom ”en av de mest minnesvärda i modern fiktion”.
Den amerikanska författaren Donna Tartt (f 1963) har fått stor publicitet för sina två bästsäljande romaner "Den hemliga historien" (1992) och "Den lilla vännen" (2002), översatta till 30 språk. Den senare vann år 2003 WH Smith Literary Award. Det är svårt att se att Tartts nya roman skulle stå de tidigare efter i popularitet.
Avdelning: Spänning
Kommentera
Språkligt säkert och med absolut närvaro
När jag läser Susanne Axmachers nya roman kommer jag att tänka på något Elisabeth Hjort skrivit, om svårigheten i att skriva en samtidsroman i en pockande tid. ”Det ger mig inte särskilt mycket att läsa om hur den eller den romanfiguren hänger ihop med respektive maträtt eller klädstil. Allt det där är sönderregistrerat, kartlagt intill varje tröttsam detalj i den uppsättning livsstilar, klasser och kön vi har tillgång till. Så småningom gör alla detaljerade beskrivningar av fullständigt välkända miljöer och känslor mig akut uttråkad. Jag vill ha något mer än kloka iakttagelser på korrekt romanprosa.” (SvD Kultur, 25.5.2011.) Så långt Elisabeth Hjort. Och jag håller med henne. En roman som belyser historiska skeden kan många gånger säga mer om samtiden än en samtidsroman – och kanske mer än avsett. Axmachers roman är en historisk roman och är skriven med stor språklig bravur och säkerhet när det gäller miljöer, tidsanda, personteckning. Från första sidan befinner vi oss i det förflutna och närvaron är absolut. Jag skulle önska att jag blev mindre nedslagen under läsningen av den här romanen än jag blir, men när jag slår igen den är det ändå intrigen som talar starkast.
Bakgrund till berättelsen i ”Nymfens tid” är förkrigstiden under några månader sommaren 1939 i Stockholm och Helsingfors. Stämningen av katastrof dallrar i luften. Unga Millie Bachmann förälskar sig i den tio år äldre journalisten Carl och blir gravid innan han överger henne. Med ens är hon fången i tidens konventioner.
Romanens titel syftar på en nykläckt gräshoppa – en så kallad nymf. Millies far, entomolog, sysslar framför allt med forskning kring gräshoppor och oprövad och oerfaren är just vad Millie är. Hon vill ut ur hushållsskolans ointressanta miljö och attraheras av kroglivet med Carl. Trots råd från Marietta, tidigare älskarinna till Carl, klamrar hon fast vid honom och tvingas småningom inse att hennes känslor inte är besvarade. Tragedin är ett faktum – och hon har för länge sedan passerat förödmjukelsens gräns. Hon skickas till sin farmor och farfar på landet över sommaren för att föda barnet där och därefter adoptera bort det. Axmacher visar hur hat och bitterhet gror när samhälleligt fördömande träder in och hindrar Millie från att leva i frihet.
Också i Axmachers kritikerrosade debutroman ”Näckrosbarnen” (2009) varvades parallellhistorier och här sker det med större skicklighet: Millies berättelse interfolieras med Carls tillvaro som korrespondent i Helsingfors och med kontoristen Ivar. Ivar är en enslig tjänsteman som lockas in i industrispionage och får upp ögonen för Carl och den påstått kommunistiska kretsen omkring honom. Nätet dras åt kring Carl och Millie, med ödesdigra konsekvenser.
Som Anina Rabe konstaterar i sin recension av romanen i SvD ansluter sig Axmacher till den skara kvinnliga romanförfattare som de senaste åren trätt fram i en traditionell berättartradition – hon nämner som exempel Elin Boardy, Kristina Sandberg, Therese Söderlind. Alla placerar de sig med sina romaner i historisk tid, och det handlar ofta om kvinnor. Även om jag skriver under på Anna Hallbergs svidande uppgörelse i vintras med romanens prekära läge som kommersiell produkt (SvD Kultur 23.2.2013.), där hon bland annat fastslår att man oftare säger ”böcker” än ”litteratur” – är det bara att konstatera att romanen i Sverige, i sina olika former, är i högsta grad levande.
Avdelning: Skönlitteratur
Kommentera
Med lika delar förtvivlan och humor
"Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig" är den femte boken i en serie så kallade loggböcker utgivna på Malmstens eget förlag Finistère, som hon driver i samarbete med Modernista. Boken kan läsas fristående, men vill man få en längre rörelse med sig känner jag – som inte läst de föregående titlarna – att jag borde ha de övriga böckerna i ryggen. Undertiteln lyder: juli 2010 – juni 2013.
Malmstens nya bok är omisskännligt just Bodil Malmsten: underfundig och personlig utan att bli privat, med lika delar förtvivlan och humor.
Loggboksliknande anteckningar interfolieras med fotografier, mest stockholmsbilder. Malmsten är som vanligt samhällstillvänd, ofta med ett kritiskt anslag – till exempel när det handlar om Sveriges vapenexport, Stockholms hemlösa, äldrevården, Carema, ombyggandet av Slussen etc. En antydan till bitterhet kan tona fram, som när det handlar om privatiseringar eller folk i innerstadslägenheter som också har råd med landställe. Risken är förstås att hennes bok mest blir en antologi av tyckanden om företeelser i samtiden (vilket lätt kan bli lite tröttsamt för den som inte delar hennes åsikter) men Malmstens sympatiska tilltal gör att jag väljer att läsa igenom boken i alla fall. Det är hennes plågsamma och bultande medvetande om tillståndet i världen och i Sverige, hennes stillsamma diagnoser, som tilltalar mig mest.
Ett återkommande tema är tidens gång och årstidernas växlingar. På de här sidorna möter en Malmsten som inte sticker under stol med åldrandet och jag tycker det är en befriande öppen dialog som förs där. Plågan över förbrukningen av miljön är tydlig och konkretiseras inledande i situationsbilden av författaren som låter vattnet rinna medan hon borstar tänderna – och blir tillsagd av ett barn att låta bli: för de oföddas skull. Språket har en exakthet och livfullhet, vare sig det är sina grannar eller sitt skrivande som Malmsten skriver om. För den som vill läsa mer Malmsten hänvisas till www.finistere.se, där hon publicerar anteckningar, dikter och annat.
Avdelning: Fakta
Kommentera
Märklig romandebut om musikens gränsöverskridande, skapande förmåga
Nikolai Grozni romandebuterar med en sprängande, märklig bok om musiken, framför allt musiken och dess gränsöverskridande, skapande förmåga, mitt i de konstruerade villkor som eleverna på Musikskolan för begåvade barn lever under. Romanen är också en hudlös tonårsskildring. I centrum för ”Wunderkind” står sextonårige Konstantin, som stångas mot skolans hårda regler och utmanar systemet: ska han relegeras eller är han fortfarande inte tillräckligt nära det förbjudnas gräns? Han tvingas bli vuxen under mycket speciella villkor, i en strikt avgränsad och inrutad miljö, där musik och geni är det enda som räknas. Att jag undrar om det verkligen är sant att den där eleven som föll på väg upp på konsertpodiet höll upp sin fiol i luften i fallet, för att det dyrbara instrumentet inte skulle komma till skada, måste ses som ett bra betyg på Groznis förmåga att dra med sig läsaren in i sin värld av stråkar, bakgårdar, bestraffningar och kritdamm. Konstantin befinner sig i ett Sofia som sägs ha en himmel av granit, och där kommunismens vindar ännu inte lagt sig.
Jag får snabbt favoritcitat i den här romanen, nya oväntade bilder att hålla upp i det inre mörkrummet, meningar som jag läser upp för vänner och som jag vill läsa igen och igen. Som iakttagelsen att Chopin är den ende kompositören i de stora mästarnas krets som talar i jagform: de andra – Mozart, Bach – berättar om det som hänt någon annan, men Chopin talar om sig själv.
Och det är väl det som Grozni också gör här, misstänker jag, skriver sin egen uppväxthistoria, på ett sätt som är samtidigt inträngande och balanserat – det handlar ju om den allt överskuggande musiken, och om pianolärarna, matematikläraren Svanen och de andra, och flickvännerna, och om den obändiga och gåtfulla Irina. Grozni har en iakttagelseförmåga och känslighet som öppnar alla sinnen. Han vet att musiken är på liv och död. Varje kapitel har namn efter ett musikstycke och ges en datering, till exempel: ”Chopin, Ballad 2 i F-dur, op. 38, 1 maj 1988”. Jag behöver bara citera öppningsmeningen i anförda kapitel: ”Det började med en avlägsen klocka med en silkeslen lockande ton som öppnade dörrarna till ett vidsträckt promenadstråk i F-dur.” (s110).
Född 1973 i Sofia i Bulgarien, började Grozni fyra år gammal sin utbildning till klassisk pianist. Sitt första större internationella pris vann han som tioåring. Baksidestexten uppger att han under fyra år levt som buddistmunk i Indien och numera är bosatt i Frankrike.
Avdelning: Skönlitteratur
Kommentera
Stark närvaro och subtil reflektion
Léon och Louise
Alex Capus
När första världskrigets tyska flygangrepp når den franska atlantkusten skiljs två unga människor åt för flera år framåt. Léon och Louise har just inlett sin relation på allvar, nya vuxna som börjat förvärvsarbeta på olika sätt försörjda av krigsmaskineriet. De har lovat varandra att det är för evigt och cyklar tillbaka från sin korta semester ute under bar himmel när bomben slår ner.
Mellan två världskrig och vidare framåt utspelar sig denna kärlekshistoria, med ett par som trots till synes oöverstigliga avstånd i tid och rum är trogna mot varandra, på ett ibland nästan övermänskligt sätt. Léon och Louise är kärleksparet som ödet bestämt för varandra. Samtidigt är romanen krasst realistisk: livet förändrar dem och de förväntar sig inga omvälvande nystarter: ändå bevarar de kärleken till varandra. Efter flygangreppet får den sjuttonåriga Léon höra att Louise avlidit och gifter sig; ett äktenskap som det aldrig slår flammor om, men som visar sig hålla mot tidens och passionens stormar. Paret bosätter sig i Paris och får flera barn och Léon försörjer sin växande familj som kemisk analytiker: han undersöker och katalogiserar giftmord. Hans enformiga tillvaro avbryts av anblicken av Louise i metron. Båda upptäcker de att allt finns kvar. Relationen är som förr men de är på väg mot medelåldern och har etablerat sig i varsitt eget liv. Louise är den självständiga, yrkesarbetande kvinnan i egen bil och hon tänker inte låta Léon kullkasta hennes tillvaro.
Samtidigt som Capus med stark närvaro och subtil reflektion kartlägger kärlekens komplikationer och under, skapar hans roman fascinerande utblickar på krigens Frankrike. Själv fransman och bosatt i Schweiz, har Capus tidigare publicerat sju romaner men har med ”Léon och Louise” slagit igenom på bredare front. Personskildringarna är träffsäkra och den historiska researchen imponerande. Capus tvekar inte att ta med vindlingar och bihandlingar som skapar extra resonans och vågar hålla tillbaka utan att bli stram.
Avdelning: Skönlitteratur
Kommentera
Poet som välkomnar tvivlet
När poeten och nobelpristagaren Wislawa Symborska avled vid 88 års ålder i februari 2012, efterlämnade hon material till en diktbok: tretton dikter, som publicerades i hennes hemland Polen samma år. Här kommer de i översättning av vännen och översättaren Anders Bodegård, som också skrivit ett känsligt efterord, och man blir tacksam mot Ellerströms förlag som skapat denna tunna stiliga volym i mjukband som stöter mellan ockra och brunt. Det är en stor punkt på framsidan: nog nu. När jag har läst ut den vill jag läsa den igen.
Wislawa Symborska redigerade och samlade sina dikter på författarpensionat i de polska bergen i oktober varje år. Kanske är det symptomatiskt att hennes dikter präglas av hög rymd och samtidigt en exakthet och precision som går genom pappret. Symborska försöker inte tvinga på sin läsare någonting, vare sig insikter eller övertygelser, men hon presenterar en bild, en situation, en iakttagelse, vrider med sina ord på vinkeln så att dikten tycks tala av sig själv, vara sitt eget medium.
Det är utan tvivel stor konst och Symborska håller stilen in i det sista. Ovetskapen känns igen, motviljan mot det tvärsäkra, liksom nyfikenheten, underfundigheten. Symborska välkomnar tvivlet, som i dikten ”Det finns sådana som” (s. 11) om de människor som har ordning på allt och rätta svar, som ”sätter stämplar på de enda sanningarna”. Dikten slutar: ”Och när de till sist permitteras från varat/ lämnar de sin post/ genom anvisade dörrar. // Ibland avundas jag dem/ – det går lyckligtvis över.”
Men lika gärna hade jag kunnat nämna dikten ”Spegel” (s. 23) som svindlande målar upp en spegel högt upp på en husvägg i en raserad stad. Den ”fungerade felfritt”, konstaterar Symborska, ”med yrkesmässig brist på häpnad”.
Det är sådana formuleringar som gör att jag som läsare ryser av lycka över språket, klarheten och friheten i Symborskas dikter. De tretton dikterna i den här volymen ger många sådana tillfällen till rysning.
Avdelning: Poesi
Kommentera
Egenutgivning: här för att växa
Senaste numret av Svensk Bokhandel ägnar en artikel åt fenomenet egenutgivning (SvB 1/13, ”Konsten att göra det själv”). Ett fenomen som ett antal förläggare på några av de största svenska förlagen bedömer är här för att växa. Det är i dag inte så dyrt att själv ge ut sin bok, och lätt att hitta sidor på nätet om hur man går till väga. Förutom svårigheten att nå ut som debutant är det som tar emot i vågskålen förstås det låga anseende som självpublicering i dag faktiskt har, trots enstaka succéer. Men den tendensen kan vändas, spekulerar vd på Publit Per Helin och Richard Herold, förlagschef på Natur & Kultur. Om det är sant som Herold säger, att det med anledning av egenutgivningen under de kommande tio åren kommer att publiceras fler böcker än det hittills gjort till nu, så vågar man kanske tro på en förskjutning i attityden till egenutgivning. Kanske det blir ett alternativ bland andra, i stället för sista utvägen för den som vill publicera sin bok.
För egen del var det en tanke som aldrig attraherade mig, trots en rad refuseringar. För ett antal år sedan blev jag kontaktad av en rysk ikonmålare med eget förlag, som erbjöd sig ge ut mitt diktmanus mot att jag bekostade tryck. Förtjänsten skulle vi dela lika. Jag tackade nej. Förlag som vill ha betalt? Jag hade blivit uppringd av några större förlag om manuset och det hade inte sänkt min ambitionsnivå. Några år senare när förläggaren på Skosnöret, ett mindre förlag drivet av en konstnär, hörde sig för med mig om en diktbok på tre språk, hittade vi en väg att tillsammans skapa boken. Jag hör till dem som inte gillar att hålla i alla trådar själv och som dessutom har en klassisk misstänksamhet mot författare på eget förlag. I en framtid: skulle jag reflektera över egenutgivning som ett alternativ?
Avdelning:
Kommentera
Marie Tonkin Reda (f. 1983) är litteraturvetare och frilansskribent. Hon debuterade som trettonåring i BLM och har sedan dess publicerat artiklar och noveller i litterära tidskrifter. Hennes diktsamling Pyramider i paradiset – på svenska, engelska och arabiska – utkom 2012 på Skosnöret förlag.
