Att skriva skrämmande

Bok- presentation:	Tre dumskallar
Författar- presentation:	Mattias Lönnebo

Jag tänker nu inte gå in på generella skrivartips som meningsuppbyggnad, karaktärbyggnad, stil och val av berättarperspektiv. Det kan du läsa om här.
Nej, nu är det förmågan att få läsarens hud att knottras, knogarna och vitna och kalla kårar att löpa längs ryggraden som efterfrågas. Hur blir man bra på att skrämmas?

För det första bör man själv läsa många skräckböcker från olika tider och platser. HP Lovecrafts stil var hans egen och kan inte härmas idag, men du kan säkert få inspiration av hans mörka fantasier. Stephen King har mycket att lära ut, men visar även på avskräckande fallgropar som hans egna berättelser ibland trillar ner i. Läs även modern skräck av svenska författare för att få koll på läget.

Bygg upp stämningen gradvis. En riktigt bra skräckberättelse bör börja i normalitet som ganska snabbt ifrågasättas av huvudpersonen. Små detaljer är fel, och det ena leder till det andra. En bagatell som att gardinerna är fördragna när de alltid brukar vara öppna, varslar om ett dolt hot. Det som antyds är mer skrämmande än det uppenbart farliga. Du kan låta läsaren tro att det ska hända något fruktansvärt, men det visar sig vara falskt alarm. När läsaren sedan slappnar av händer allt på en gång.

Ett klassiskt trick är ju överraskningen. Man gömmer sig bakom ett hörn och väntar på att lillsyrran ska komma förbi, och så hoppar man ut och ropar BU! Effekten är omedelbar, men högst tillfällig. Förmodligen kommer hon dessutom att bli sur. Näst gång kommer hon att se sig för så att jag inte lyckas skrämma henne igen. Inte på samma ställe i alla fall. Om vi överför det här till böckernas värld så fungerar det så att chockeffekter har en övergående effekt, och att samma skrämsel inte kan upprepas utan att bli förutsägbar. Om det passar in i berättelsen så kan du ha enstaka chockeffekter, men de ska vara varierade och inte upprepade. En berättelse som enbart bygger på dramatiska effekter blir snabbt lika tråkig som en överdriven B-skräckfilm. Jag rekommenderar alla seriösa författare att undvika överdrivet splatter.

Men överraskade vill vi ju bli, eller hur? Ett mycket bra sätt är att undvika klyschor. Det har skrivits mängder med böcker som utspelar sig på internatskolor och barnhem. Och vem har inte sett filmer som handlar om en grupp ungdomar som hyr en stuga i skogen för att festa? En efter en faller de offer, och man vet redan från början ungefär vad som ska hända. Välj alltså en annan miljö för din berättelse för att inte fastna och upprepa klyschor. Eller välj den miljö som är oerhört förutsägbar, men gör om berättelsen fullständigt och överraska på det sättet. Ungdomarna som åker ut till skogen för att festa är inte offer utan förövare … En oväntad vändning är bland det bästa man kan åstadkomma i litteraturen.

Skriv om det du känner till. Om du har växt upp i en religiös miljö i en liten by, eller i en svensk utsatt förort kan du enkelt skapa en trovärdig scen för din berättelse. Om du tror att du vet hur det är att leva i en sådan miljö – fastän du inte har egna erfarenheter, så låt bli! Om du ändå vill göra det så måste du göra omfattande research och ordna provläsning av kunniga personer. Jag har läst alltför många exempel där trovärdigheten brutit samman av författarens brist på faktakunskaper.

Börja med små projekt, som skräcknoveller. Där kan du öva på stil, karaktärer, trovärdighet och skrämsel utan att det blir övermäktigt. Det är dessutom mycket lättare att hitta provläsare för noveller än för en mastodontroman.

Lycka till!