Att skriva spännande

Bok- presentation:	Hetta
Författar- presentation:	Lee Child

Det finns en hel rad exempel på tekniker som författare använder för att bygga upp det här subtila vi kallar ”spänning” i en roman. Dvs att vi dras med i bokens handling och gärna vill veta vad som ska hända. Vi kan knappt lägga i från oss boken av nyfikenhet på fortsättningen. Vi bryr oss om huvudpersonernas öde.

Man appelleras av olika typer av miljöer och personskildringar. Vissa läsare har höga språkkrav och irriterar sig på slarviga författare, andra överser med detta bara historien är fängslande. Många gillar Liza Marklund, medan andra lägger ifrån sig hennes böcker med en djup suck. Smaken är helt enkelt olika.

Cliffhangers är ett medvetet sätt att avbryta historien just innan ett avgörande skede för att byta kapitel och synvinkel så att man inte genast får veta vad som ska hända. Spänningen upprätthålls genom ovissheten och läsaren får vackert vänta. Idén är att det ska locka till fortsatt läsning. Robin Hobbs fantasytegelstenar bygger i hög grad på detta.

Författaren kan också använda språket. Meningarna, de kan medvetet satsradas (egentligen borde de enligt grammatiken varit åtskilda av punkt, men i stället kommateras dem). Kafka använde sig av den tekniken för att skapa en frustrerad stämning. Meningarna kan också vara stackato-korta, onormalt korta och hela tiden punkterade där man kanske skulle önskat kommatering. Detta kan ge en känsla av hyperventilerad andnöd, att berättelsen är så spännande att författaren inte hade tid att skriva längre: Budskapet måste fram NU! Annars är det för SENT! Lee Child är en författare som gärna använder sig av ett korthugget språk.

HP Lovecraft, välkänd skräcknestor, använde sig av adjektiv för att göra berättelserna fasansfulla, namnlöst avskyvärda, drypande av gräsliga, hädiska onämnbarheter. Så där går han på och det bidrar till hans speciella stil. Han skapar en härlig skräckstämning men böckerna blir aldrig särskilt spännande. (Dock kultförklarade)

Att låta vardagen förvandlas, är ett knep som båda de ovan nämnda och många andra rysarförfattare som Stephen King tycker om. Det skenbart vardagliga bryts ned och visar sig vara något helt annat. När man rakar sig vid badrumsspegeln följer plötsligt hela ansiktet med i rakhyvelns drag… Eller, de små oskyldiga barnen är mördarmaskiner: tex John Ajvide Lindqvist, Lilla stjärna.

Hur gör jag då själv när jag skriver? Eftersom jag oftast skriver i romanform försöker jag variera stilen. Läsaren orkar inte med spänning hela tiden, det måste varvas med lugnare avsnitt som ändå genom detaljer eller intressanta relationer fångar läsaren på ett annat sätt. Jag har använt mig av vardagliga situationer så att läsaren ska kunna knyta an till berättelsen, känna igen sig i vardagsspänningen. Jag har använt mig av satsradning i kortare hektiska avsnitt, men varit försiktig med cliffhangers. Det får gärna finnas några, men spänningen ska inte enbart bygga på ovissheten, tycker jag.

Huvudkaraktärerna måste vara så intressanta att läsaren oroar sig för deras välbefinnande. Man ska gilla dem, på något sätt. 

Det får finnas våld, men jag drar ned på det. Att frossa i våld förtar dess udd, gör oss avtrubbade. Jag vill inte att mina läsare ska bli avtrubbade - utan att de drabbas av dramatiken. Ofta är antydningar ännu effektivare än det detaljbeskrivna, eftersom det sätter läsarens fantasi i rörelse. Jag vill också förmedla ett underliggande budskap i det jag skriver, en ofta outtalad mening mot våld och förtryck, samhällets banala materialism som får oss att distansera oss från medmänniskans lidande. Och inte minst, barnets styrka och återupprättelse, när mörkret tycks vara kompakt.

(Viktor Kant är pseudonym för undertecknad. I min thriller Rött Kort har jag försökt att använda samtliga knep, och några till.)

Jag tror att det outtalade kan förmedla både spänning och engagemang både i det skrivna ordet och i våra verkliga liv.