Lite smygrasism i skafferiet

I samband med årets hemmagjorda sylt använde vi lite konserveringsmedel ”Atamon”.

Jag hade väl inte tänkt så mycket på det tidigare, men nu efter skandalen med ”polisens registrering av romer”, ”Black face”-bråket, debatten kring ”Tintin i Kongo” och diverse ändrade logotyper- hajade jag till. (Nedanstående foto säger allt.)  Många bilder på förpackningar, uttryck i böcker mm kom till i en annan tid. Det var ofta en omedveten rasism som sedan hängde med in i det multikulturella samhället utan att ”medelsvensson” (om det nu finns en sådan) tänkte på det. I böckernas värld debatterades det och debatteras fortfarande ”om hur mycket man ska ändra”. Är det ett problem på dagis när barnen härstammar från hela världen och Pippis far är ”negerkung”? Är det sårande eller ska det vara kvar av ”historiska skäl”? Ett av de mest välkända litterära namnbytena är kanske Agatha Christies berömda deckare ”Tio små negerpojkar” som till slut fick namnet ”Och så var de bara en”. Jag tycker att det kan vara klokt och synnerligen väl motiverat att göra den typen av ändringar. 

Ett barndomsminne som för alltid etsat sig fast var när jag lekte med en mörkhyad pojke med afrikanskt påbrå på en av Uppsalas lekplatser. Vi var kanske sex år gamla och jag var den enda som ville leka med honom. Jag kunde inte förstå varför de andra barnen undvek oss. De andra försökte till och med övertala mig att sluta leka med honom, vilket jag vägrade att gå med på. Jag har alltid undrat hur det gick för honom. Hur blev hans uppväxt i Sverige?

”Atamon” har numera bytt till en rumsren omslagsbild utan en parodisk bild på en "kines med hårpiska". Det tycker jag är bra. Beror det på debatten eller på att Kina har blivit en stormakt att räkna med?