Perspektiv och tempus

Bok- presentation:	Tre dumskallar
Författar- presentation:	Mattias Lönnebo

Kanariefågeln och fladdermusen

Mattias Lönnebo

Häftad 127 kr 154 kr

En bra roman eller novell faller inte på berättarperspektivet, men beroende på vad du vill säga så kan det ena passa bättre än det andra. Målet är ju att nå läsarens hjärta och alla medel är tillåtna. När man sedan komplicerar det hela med tidsformerna blir det riktigt intressant.

Exempel 1
Plötsligt får jag en känsla av att någon eller något stirrar på min försvarslösa rygg nedifrån källaren. Jag vänder mig hastigt om men ser inget särskilt. Kanske är det bara en råttas blick i nacken jag anat? Men känslan av att vara iakttagen vill inte ge med sig.
– Här är en dörr, viskar Tomas. Åh, nej! Den är låst!
Han trevar runt.
– Förresten, här är ett vred.
Med ett högt klickade ljud och sedan ett knarrande som skulle kunna väcka döda, glider dörren upp. Jag skyndar ut, ivrig att komma bort från källarens obehagligt, tryckande närvaro.
Vi befinner oss i en hall, det blir mycket lättare att andas. Väggarna är täckta av grönmålad pärlspont. På klädhängarna finns några kappor. I skostället ett par stövlar och några fula damskor. Ett blommigt paraply hänger från en krok. Jag rycker till. Ett avskyvärt, uppstoppat kamelhuvud sticker ut från väggen. Varför vill kärringen att en sådan vidrig inredningsdetalj ska välkomna gästerna? Det ser båda malätet och missformat ut och har dessutom en onaturlig utbuktning i pannan, nästan som av ett horn. Tänderna är spetsiga som på en varg.
Huden knottrar sig.
Vi ser på varandra.
– Sjukt, säger Tomas.

Vilket perspektiv valde jag här? Jo, första person och tempus är presens. Det är hämtat ur en skräcknovell som är tänkt att vara maximalt tät och krypande.” Tre dumskallar” MIX förlag 2012. Första person är särskilt bra när man vill beskriva en karaktärs inre liv genom egna tankar, känslor och minnen. När man vill ha närhet mellan läsaren och berättarjaget. Men om man använder sig av första person får man passa sig så att berättelsen inte blir för kletig och sentimental. Därför är jag försiktig med detta tempus när jag ska beskriva barns lidande, och annat som jag själv blir upprörd över. Risken finns att jag tar i för mycket. 

Exempel 2
Gan förvånade henne med en present: En skål apelsiner.
Den frukten måste ha färdats långt eftersom klimatet på ön var för kallt för att odla citrusfrukter. Det betydde att en båt just anlänt från sydligare breddgrader, kanske från hennes eget hemland? Kanske kunde hon smita med tillbaka?
När hon åt apelsinen växte hennes hemlängtan. Känslan när klyftorna krossades mellan tänderna och fruktköttet spreds över tungan; doften och den underbara smaken.
Det smakade hemma. Hon låtsades att en droppe apelsinsaft stänkt i ögat och torkade tårarna med en flik av klänningen.
Gan log:
”Tyckte du om den?”

Och här valde jag att använda tredje person, imperfekt. Texten är hämtad ur ”Kanariefågeln och fladdermusen” Det är en fantasyroman med parallellhandlingar och långväga resor och skiftande, exotiska miljöer. Där tyckte jag att det behövdes ett vidare perspektiv och en del förklaringar. Dessutom finns det flera huvudpersoner och läsaren får själv välja vem man vill identifiera sig med.
Som ni märker så skiljer sig texterna åt, inte bara vad gäller personernas perspektiv utan även vad gäller tidsformerna. Den första är i presens och den andra är imperfekt. Man kan få fram olika effekter genom att blanda dessa person- och tidsperspektiv.
Grundfrågan som jag ställer mig är vad det är för slags historia som jag vill berätta. Om jag vill ha mer distans och överblick använder jag mig av ett tredje person. Om jag vill underlätta för närhet och känslosamhet använder jag första person. Tredje person är tveklöst enklast, tycker jag. Då kan man beskriva detaljer som de inblandade personerna inte är medvetna om, vilket kan ge större djup åt berättelsen. De kan vara med om ett skeende som bara du som läsare helt och fullt förstår. Och om det är en sådan historia man vill berätta så kan man använda detta perspektiv.
Risken med tredje person är att avståndet kan kännas för stort till huvudpersonerna och att läsaren inte känner sig berörd. Detta försöker jag överbrygga med att ha en tillräckligt intressant historia som hela tiden drivs framåt. En av de riktigt stora fördelarna med tredje person är att ibland kunna använda ett utpräglat ”flugan på väggen”-perspektiv. Den välkände Hemingway använde det gärna i sina bästa berättelser. Personernas inre liv beskrivs då knappt alls utan känslorna gestaltas nästan bara genom karaktärernas yttre beteenden. Jag skriver ”nästan” för författare gör ibland undantag från sina egna principer när de känner för det, och när berättelsen mår bra av det.

Exempel 3
Han lyssnar till fågelsången och vågorna. Ljudet av jetmotorerna har tystnat. Han kan inte längre höra helikoptern. Kylskåpet surrar svagt.
Han lägger plötsligt sin högra hand på pistolen men tvekar, låter ännu inte fingrarna greppa kolvens räfflade valnötsträ och stål. Han blir sittande på samma sätt under en ganska lång stund.
Steg närmar sig längs strandpromenaden och han ser upp. Där kommer en ung rödhårig man i shorts, t-shirt och sandaler. När mannen får syn på honom, vinkar han och börjar småspringa. Han tar inte vägen genom grinden utan hoppar vigt över den låga muren och ställer sig två meter från den andre.
– Får jag slå mig ner? säger han på engelska med den där typiska norska dialekten som den andre så väl känner igen. Turisterna behöver bara öppna munnen så kan han placera dem i rätt land, och ofta även från vilken del av landet de kommer.
– Visst.
Norrmannen drar hastigt ut stolen. Metallbenen skrapar mot stenläggningen. Han sätter sig och får syn på pistolen, iakttar den under några sekunder och lutar sig sedan tillbaka.
– En Colt .45, konstaterar han.

Ur min novell ”Undergången” Det är ett exempel på en mycket hårdkokt historia med ett 99% ”Flugan på väggen”-perspektiv; tredje person och presens. Det handlar om liv och död; ödet och ingen utväg. Jag avviker endast från det vid något enstaka tillfälle då jag, som ni ser, förklarar att mannen med pistolen är bra på att känna igen dialekter. Om man är väldigt ”hard core” så kan man istället låta detta komma fram i dialogen:
– Du kommer från Norge, eller hur?
– Hur visste du det?

Välkänd tidsmaskin ur "Tillbaka till framtiden" Tempusförvirringen blir? är? var? total.

Vad man till sist väljer handlar nog mest om tycke och smak och vad man tycker känns naturligt.

Lite mer udda och ovanliga perspektiv kan vara att skriva romaner i du-perspektiv, eller fjärde person dvs. man-form. Experimentera är roligt, men just dessa perspektiv känns inte helt aktuella för mig.
Det man får göra är att prova sig fram, blanda tempus och perspektiv; sätta samman och ta isär. Vad passar bäst för den berättelse som ska bli till? Ibland vet man inte det när man börjar. Man får skriva om och jämföra. I många böcker har det blivit ett lyckat resultat genom att blanda olika perspektiv och tempus. Det gäller dock att hålla tungan rätt i mun. Den viktigaste lärdomen jag har dragit är att man ska ändra sig om så behövs.

Att arbeta om – är jobbigt, men väl värt mödan när man hittat rätt.

Mattias Lönnebo

Exempeltexterna ovan (c) Mattias Lönnebo 2012-2013