Straff

Bok- presentation:	Sms från Soppero
Författar- presentation:	Ann-Helén Laestadius
Pocket Finns i lager, 73 kr

Straff, av Ann-Helen Laestadius är utan tvekan en mycket viktig bok, som speglar en av folkhemmets avigsidor, rädslan för det avvikande. Utan att gå in på rasbiologin och J-stämpeln i passen (för att vi inte ville ha hit judiska flyktingar) så handlade folkhemmet mycket om trygghet. Inget skulle störa samhällsprojektet. Det som sågs som för avvikande skulle assimileras bort eller utbildas bort. Inte minst samerna drabbades av detta. Det här var en allmän trend under den här tiden av 1900-talet, och inte unikt för Sverige. Men det är utmärkt att Ann-Helen Laestadius sätter ljuset på historien och drar ut det i det allmänna medvetandet och i skönlitteraturens form gör det begripligt för fler.

På ett sätt kan man likna det vid Hemingways, "Klockan klämtar för dig". Som sägs vara den bästa skildringen av det spanska inbördeskriget, trots att det är fiktion. Ofta kan fiktion som ligger nära verkligheten ge oss en bättre känslomässig och intellektuell förståelse av det som hänt, än ett rent journalistiskt reportage. Vi får i "Straff" följa barn som tas ifrån sina samiska föräldrar på 1950-talet för att uppfostras och försvenskas i internatskola. Och sedan får vi följa dem som vuxna på 1980-talet, och se vad som blev av dem, och hur såren och övergreppen fortfarande formar och skadar deras vuxenliv. Och riskerar att föras vidare från generation till generation.

Det är upprörande och obegripligt att detta fick hända. Men för den tidens myndigheter skedde det av ett slags missriktad välvilja för att barnen skulle få en bättre framtid som assimilerade samhällsmedborgare. Tyvärr djupt destruktivt.
Rita-Olsson är föreståndare för internatskolan, och skildras som djävulen själv. Hon driver ett skräckvälde och misshandlar barnen på alla sätt. Hon är kanske lite för ensidigt ondskefull för att vara helt trovärdig, men annars är personskildringarna mycket övertygande: Barnens reaktioner och relationer, där de ingalunda är några änglar, utan bara sårbara vanliga barn som råkar riktigt illa ut, och tillsammans försöker att uthärda. Det är en både drabbande, realistisk och hård läsning och man får en större kunskap och förståelse för denna del av historien, genom att individernas öden skildras med känslig och varsam hand.

Verkets goda intention, att det hela tiden växlar i kapitlen mellan 1950-tal och 1980-tal, för att visa på hur barndomens trauma påverkat den vuxna individen, är på samma gång dess svaghet och dess styrka. Det känns berättarmässigt lite för "hoppigt". Jag hade hellre följt barnen mer kontinuerligt för att sedan följa ett par av dem som vuxna. Det blir med det valda stilgreppet tydligt hur var och en drabbats, men det är samtidigt ett övertydligt sätt att berätta. Inte om man gör en reportagebok, men detta är ju en fiktiv roman där jag personligen hade föredragit en annan form. Det tror jag romanen hade vunnit på. Det är ändå ett välskrivet och betydelsefullt verk som jag gärna vill rekommendera.