Verkligheten botar skrivkrampen

Jag tror att de flesta skribenter och författare ibland har upplevt låsningar och skrivkramp i skapandeprocessen. Plötsligt tar det stopp. Hur ska man komma vidare? Man vill desperat fylla sidorna med bokstäver och ord, men det blir inte bra. Man blir överdrivet självkritisk och flödet avstannar.

Men hjälp finns att tillgå! Hemingway tipsar om hur han kom ur sin skrivkramp:
"Det enda du behöver göra är att skriva en enda sann mening. Skriv den sannaste mening du känner till. Så till slut brukade jag skriva en enda sann mening och sen fortsätta med den som utgångspunkt."
Detta är ett mycket bra råd. Ett annat är att låta livets egna erfarenheter, möten med människor, intressanta miljöer, dofter, känslor, ljud och musik; kort sagt själva livets oändliga variationsrikedomar förlösa det förstelnade. Jag har just återvänt från en mycket intressant militärutbildning i Kanada. Där mötte jag den åldrade James Moffat och fick ett signerat exemplar av hans bok ”Behind enemy lines” skriven med hjälp av journalisten Mary Thomas. (Epic press 2001) Han var en av de allierade flygarna som störtade bakom fiendens linjer och försökte överleva. Den gamle mannen hade en utstrålning och en integritet utöver det vanliga. Rörelserna var långsamma, men ryggen rak och ögonen glänste av intelligens. Han visade mig runt Trentons flygmuseum och pekade på den mäktiga Halifax-bombaren och platsen där han en gång befunnit sig. Genom en ödets nyck hade han blivit placerad som skytt i akterpartiet i stället för på den vanliga platsen han brukade ha i tornkupolen. Efter en misslyckad räd, den trettonde i raden, var James säker på att det var kört. De hade kommit ifrån formationen med egna plan i mörkret och han hade sett hur det ena planet efter det andra brinnande störtade mot marken. (Det visade sig sedan att de allierade förlorat 500 flygare bara under den räden.) Plötsligt smäller det till och James märker att hans kommunikation med resten av besättningen är bruten. Ett av deras egna plan har kolliderat med James maskin och likt en osthyvel skalat av planets översida. James befann sig nu på ett fallande metallöv som ensam överlevande. Mirakulöst nog får han på sig fallskärmen och lyckas hoppa endast 300 meter över skogen. Hans enda skada utgjordes av lite näsblod.

Det är möten med sådana människor, de som bär på glädje och sorg, dramatik och vardagshändelser som för mig är den bästa boten mot skrivkramp. Det ger mig inspiration att skriva vidare om det som bränner och berör.

Mattias Lönnebo på uppdrag i verkligheten.