LitteraturMagazinets recension
av Den sista flickan : berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten, Nadia Murad
Vittnesmål från en av årets fredspristagare
Nobels fredspris 2018 tilldelas Dennis Mukwege och Nadia Murad för deras kamp mot att använda sexuellt våld som ett krigsvapen. Efter ett år av #meetoo och ett inställt litteraturpris efter anklagelser om just sexuellt våld känns den här motiveringen mer aktuell än någonsin.
Jag har läst Nadia Murads bok Den sista flickan som hon har skrivit tillsammans med journalisten Jenna Krajenski. Nadia Murad berättar om sitt liv, uppväxten i byn Kocho i norra Irak där livet går sin stilla gång tills IS invaderar. Männen i byn samlas ihop och skjuts ihjäl medan kvinnorna säljs som sexslavar till soldaterna. Efter tre månader av konstanta våldtäkter, misshandel och tortyr lyckas Murad till slut fly.
I bokens första del berättar hon ingående om yazidierna, deras religion och historia och hon går igenom steg för steg vad som ledde fram till folkmordet. Jag kände inte till deras religion tidigare och det var mycket intressant att läsa och man förstår hur viktig religionen och deras kultur är för dem. De har anklagats för att vara djävulsdyrkare och har förföljts både av muslimer och kristna. Det är en liten och sårbar grupp som inte tillåter giftermål utanför så det första IS gjorde var förstås att tvinga dem att konvertera till islam. De valde hellre döden.
Nadia Murads berättelse är viktig läsning och ett vittnesmål alla borde ta del av, men jag är inte säker på att man måste göra det i just den här formen. Det är som att läsa en väldigt, väldigt lång artikel där händelser följer efter varandra men saknar gestaltning. Trots att jag ibland tycker att hon är för partisk lever jag mig aldrig in i berättelsen. Det som borde vara spännande och gripande lyckas aldrig riktigt engagera mig. På ett intellektuellt plan förstår jag att det jag läser är fruktansvärt och vidrigt men jag känner det inte. Berättelsen är i stället ganska långtråkig. Det är hemskt synd för så var ju inte verkligheten. Jag hade velat sätta Murads livsöde i händerna på en mer stilistiskt skicklig författare som vet att inte bara berätta utan kan skildra också.
Ibland kan jag irritera mig på Murad. Hon menar att eftersom de yazidiska kvinnorna är kyskare och renare än andra då de är oskulder före bröllopsnatten är det på något sätt värre för dem att bli våldtagna. Att bli våldtagen är inte att ha sex. Det är en helt annan sak. Det är ett övergrepp som nog slår lika hårt på alla, oavsett sexuell historia. Nadia Murads insinuation är väldigt obehaglig om man tänker tanken ut.
Men hon för en viktig kamp och hon har skrivit en viktig bok. Nadia Murad är väl värd sitt Nobelpris och boken är väl värd att läsa. Men läs den som en redogörelse, inte en berättelse.
Mottagen: 10 december 2018
Anmäl textfel
