LitteraturMagazinets recension
av Samtal med vänner, Sally Rooney
En enastående roman
Frances, en 21-årig aspirerande poet tillbringar i Sally Rooneys debutroman större delen av sina dagar tillsammans med flickvännen Bobbi, också hon poet. Tillsammans sätter de upp spoken word-föreställningar och roar sig i Dublins kulturliv, där de introduceras för det något äldre paret Melissa och Nick.
Må vara ett tråkigt sätt att inledningsvis beskriva den här romanen, men med risk att avslöja för mycket så är det nog bättre att vara tråkig, för den här boken är till för att läsas – inte att läsa om.
Det är inte för inte som boken heter ”Samtal med vänner”. För det är genom konversationer som Rooney, inte bara skapar en självständig framåtrörelse, utan även avtäcker och utvecklar olika lager av identitet hos de fyra karaktärerna och relationen dem emellan.
Med stadig hand målar hon upp den omgivning som de fyra personerna befinner sig i. Hur de lever, hur de interagerar, hur de konverserar. Hon känner dem så väl. I varje tanke, varje andetag vet hon hur de skulle agera och därför lyckas hon, tveklöst, frammana en värld där varje känsla, varje rädsla, varje tveksamhet griper tag i en som om det vore en själv som befann sig där, mitt i händelsens centrum.
Att benämna "Samtal med vänner" som en generationsroman skulle vara att förringa dess verkliga storhet, eftersom begreppet generationsroman har en tendens att urvattna även den bästa av berättelser, men med det sagt så är det svårt att inte se den här boken som just en sådan. Generationsromanens grundläggande element; ung (förvirrad) vuxen som försöker hitta sin plats i den stora världen är ett uppenbart tema här, men det går också att skönja det som kanske är generationsromanens mer primära kännetecken; en roman som lyckas fånga sin egen tid, men samtidigt även stå sig över tid.
Huruvida "Samtal med vänner" kommer stå sig över tid är kanske för tidigt att säga, men det är få unga röster som, på ett lika intuitivt sätt, lyckas fånga och berätta om sin egen samtid med samma skärpa och lyhördhet som Rooney gör.
Det här är en rakt igenom enastående roman som jag stundvis önskar ha oläst, för då skulle jag ha privilegiet att läsa den igen för första gången.
Vem skulle du ge bort den här boken till?
-Vem som helst som nån gång varit tjugo.
Mottagen: 4 december 2017
Anmäl textfel
