Visa standardvy
Visa omslagsvy
Mina böcker byter fejs!
"Ska en tilltala män och en kvinnor eller?" frågar någon när jag lägger upp denna bild på Instagram.
Jag vill nästan svara ja, bara för att se vilken sorts bestörtning det skulle framkalla. Men nej, det här är inte min version av Bic for her. Det är i stället kulmen på den genreförvirring som präglat mitt kouplanprojekt från första början.
Ni kanske minns, om uppdateringar i mitt författarskap är ert största intresse (ni kan väl låtsas?), att mina böcker om Kouplan vållade genreknas redan från början. Jag trodde själv att jag hade skrivit en deckare, för vad annat är en bok som handlar om en flicka som försvinner och en detektiv som anlitas för att försöka hitta henne? Men det visade sig, på förlagsmötet, att det inte alls var säkert. "Du har skrivit en Sara-roman", sa min förläggare, "med deckaraktig tematik".
Vi hade tre möten på förlaget, angående hur denna serie om den papperslösa detektiven Kouplan skulle klassificeras. Till slut enades vi om att "det är en romanserie, som råkar ha en detektiv i huvudrollen."
Det låter som deckare, tänker kanske någon nu. Men det finns helt enkelt mer i genreklassificeringen än vad man vid en första betraktelse kan tro. Saker som har att göra med dramaturgi, persongalleri, språk. Jag accepterade, marknadsföringen anpassades efter romangenren (hur stört är det inte att vi i princip har två genrer i Sverige, deckare och annat) och omslag, framträdanden och säljtexter valdes ut med hänsyn till den.
Sen hände följande: Alla recensenter betraktade den första kouplanboken som en deckare. Alla journalister skrev intervjuer om "deckarförfattaren" Sara Lövestam. Och kronan på verket: Svenska Deckarakademin utsåg Sanning med modifikation till Bästa debutdeckare 2015.
Vi skrattade muntert åt det på förlaget, för man kan inte gråta när man har fått pris och kallats nyskapare i stora tidningar. Efter den andra boken om Kouplan var det ännu tydligare: Folk letade efter den på deckarhyllorna, frågade personalen och blev konfunderade när den stod bland romaner. Jag vill inte säga att de skrek rakt ut i frustration, eller att jag gjorde det när jag förstod att folk inte köpte boken för att den stod på fel hylla ... men det var besvärligt. Dessutom stördes jag av det här med omslagen.
Skulle jag verkligen ge ut två böcker till i min deckarserie, med omslag som kallats "gammalt", "ospännande" och "skulle typ passa på en svår diktsamling"? Svaret var inte självklart, och det blev fler möten på förlaget. Men till slut togs beslutet: Det blir deckarspåret hela vägen. De sista två kouplanböckerna får en deckardesign, och nya upplagor av de första två får ny design för att matcha dem.
blir till
...och om ni frågar mig känns det roligt! Inte minst att hålla båda böckerna i mina händer och undra: Hur kan detta ens vara samma bok?
Avdelning: Skriv! Taggar: #genre #omslag
Kommentera
Genrerna (Eller: Sara grubblar vidare)
Sätt för författare att förhålla sig till genrer:
1. Skriva något utan hänsyn till genrer, och inför lanseringen överlåta åt en förläggare att försöka knöla in det i en.
2. Begrunda en genre, och sedan försöka skriva något som utvecklar eller utmanar den.
3. Begrunda en genre, och försöka skriva något som intill perfektion uppfyller alla dess kriterier.
Jag tänkte sällan eller aldrig på genrer, förrän jag blev utgiven. Jo, jag visste vad det innebar att läsa en deckare, hur Enid Blyton skilde sig från Michelle Magorian, vad man kan förvänta sig av kiosklitteratur. Ändå tänkte jag inte på vad en genre innebar - särskilt för författaren.
Som författare är jag i grunden en typ ett enligt ovan, och min förläggare får ibland knöla tills hon blir blå. Jag skriver det jag själv vill läsa, och eftersom "vad Sara vill läsa" inte är en etablerad genre i handeln hamnar jag lätt rakt över de etablerade skiljelinjerna. Efter historien med kouplanböckerna, dvs min bokserie som först klassades som romaner, togs emot som deckare, placerades i bokhandeln som romaner och till slut fick Deckarakademins debutpris, samt historien med Hjärta av jazz som i Tyskland klassats som ungdomsbok medan Spanien lanserat den som vuxenbok, har jag börjat betrakta genrer på ett mer medvetet vis. De har blivit en av sakerna jag grubblar över.
En genre är en samling normer. (Kanske börjar min dragkamp med genrerna redan i detta konstaterande.) Normerna kan till exempel säga: Personteckningen bör vara kortfattad. Handlingen bör stå i centrum. Språket får inte sväva ut. Det bör finnas överraskningar. Eller: Personteckningen bör vara det centrala. Eventuell handling bör syfta till att förstärka personporträttet. Bildspråk uppmuntras. Samtliga rollfigurers komplexitet bör framgå. Eller: Någon bör vara utvald. Det bör finnas ondska. Boken bör kulminera i en konfrontation.
Jag går kring genrerna som en kråka kring något eventuellt ätbart. Jag intresseras av dem nu, normsystemen som förstås måste ha utvecklats av en anledning. När jag fortsätter skriva böckerna om Kouplan (för jag är bara på bok tre av de fyra planerade) märker jag att jag har gått från punkt ett till punkt två: Jag förhåller mig numera till genren. Jag vet inte om det märks utifrån, för Kouplan har inte blivit en annan och böckerna följer det synopsis jag tänkte ut redan när jag skrev första boken. Men genrer och normer har det gemensamt, utöver att det ena (enligt min analys ovan) är en hyponym till det andra, att man kan hantera dem på tre sätt. Man kan vara omedveten om dem, antingen för att man redan följer dem, för att man inte berörs av dem eller för att man är en fri själ som inte uppfattar andras rynkade näsor så lätt. Man kan utmana dem, i försök att töja ut dem eller kanske helt omformulera dem. Eller så kan man vara medveten om dem, och göra sitt allra bästa för att till punkt och pricka följa dem .
Det sista gör en ju lätt olycklig, om det är en norm som exempelvis skaver mot den man egentligen är. Men i litteratursammanhang gör det mig ändå lite lustfyllt (skamfyllt?) nyfiken. Att helt förhålla sig till en genre, gärna en snäv sådan, är det inte egentligen den ultimata skrivövningen?
Avdelning: Skriv!
Kommentera
Slangbellan som jag inte vann, men heller inte blev beskjuten med
Det var festligt värre på Författarhuset - som för övrigt råkar ligga på samma gård som både Centralbadet och min gamla replokal - igår när Slangbellan skulle delas ut.
Slangbellan är Författarförbundets barn- och ungdomsbokssektion BULT:s pris för bästa debut, och jag hade det så privilegierat att jag var där som nominerad! Jag var inte den enda debutanten med rutin, både Elisabeth Östnäs och Alex Haridi är erfarna skribenter inom vuxenlitteratur och dramatik, men det vi hade gemensamt var att vi alla hade skrivit vår första ungdomsbok.
Jag ska inte dra ut på spänningen. Det var Elisabeth som vann, för sin bok "Sagan om Turid: Kungadottern". Och inte bara fick hon ära, diplom och prissumma, hon fick också självaste slangbellan! Den är täljd och förfärdigad av Kalle Güettler, och kvällen avslutades med att hon fick provskjuta den. Själv blev jag riktigt sugen på att 1) läsa de andra nominerades böcker, 2) hänga mer med de andra nominerade och 3) tälja en slangbella.
"Vilken himla ära bara att bli nominerad", sa min kompis när vi var på väg därifrån. "Särskilt som alla sa att det var så jämnt mellan er. Din bok är alltså bevisligen top notch."
Tur det. Tänk om det i stället hade varit som i Top Chef, Project Runway eller Ink Master, där de som ropas upp bara vet att de antingen varit bäst eller sämst. Tanken kittlar: Tänk om en nominering skulle innebära: "Du har antingen skrivit den bästa eller den sämsta barn- och ungdomsboken under 2015, kom på prisutdelningen så får du veta vilket!"
Vinnaren skulle naturligtvis få skjuta förloraren med slangbellan.
Tur att BULT inte hyser den typen av sadistiska ambitioner. Elisabeth hade nämligen ett himla schvung i sin slangbellsarm.
ps. Jag var nominerad för min kärlekshistoria Som eld, och Alex var nominerad för Huset mittemot.
Avdelning: Ungdom
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Vad är ett namn?
Skulle man läsa en bok annorlunda om den haft en annan titel? Jag tror det. Titeln sätter tonen och ska på några få ord signalera allt från genre och stil till innehåll och tempo. Titeln är det första man läser, och ofta det som får en att vända på boken och ge baksidestexten en chans. Ironiskt nog är titeln ofta det sista författaren skriver, vilket jag brukar framhålla när jag pratar om min första roman Udda. När jag skrev den hade den ingen titel, och jag tyckte att den handlade om människor, identitet och relationer. När jag skulle sätta titeln slog det mig att alla huvudpersoner hade något som gjorde dem lite udda, och i recensionerna var det just det som gång på gång framhävdes. Jag har ofta undrat om den skulle ha fått ett annat mottagande om den hade kommit ut med den första titeln jag kom på (eller med den tyska titeln som i översättning blir Så som du är).
För er som följer mitt författarskap, här kommer några alternativ som var på tapeten när katalogen skulle tryckas och vi behövde sätta en titel. Skulle de ha fått dig att läsa boken annorlunda?
Udda / Hålla om
Boken är ett triangeldrama med huvudpersonerna Martin, Lelle och Paula. Paula forskar i partikelverb, och jag trodde länge att titeln skulle bli just ett partikelverb som signalerade kärleksdrama. Till exempel "hålla om".
Tillbaka till henne / En centimeter mellan stjärnorna
Boken är 585 sidor om Hanna i nutid som upptäcker historien om Signe Sivander som 1906 engagerade sig för rösträtten, undervisade i folkskolan och blev förälskad. "En centimeter mellan stjärnorna" är ett citat av barnet Lill-Signe, när hon håller upp en skollinjal mot himlen och berättar vad hon ser.
Som eld / Det är ingen som gör nåt i juli
Det här är en ungdomsbok om överklasstjejen Lollo och arbetarklasstjejen Anna som tillbringar sommaren på samma skärgårdsö och blir kära i varandra. Titeln Det är ingen som gör nåt i juli syftar på något Lollos pappa säger, och är lite ironisk eftersom det är just i juli allt mellan Lollo och Anna händer - utan att någon vuxen har en aning.
Sanning med modifikation / Flicka försvunnen
Boken handlar om den papperslöse Kouplan, som använder sina kunskaper i efterforskning till att hjälpa en kvinna att söka efter sin försvunna dotter samtidigt som han själv håller sig undan från polisen. Flicka försvunnen var länge arbetstiteln, och användes till slut på den lättlästa versionen av samma bok (LL-förlaget).
I efterhand måste jag säga att jag har goda rådgivare på Piratförlaget och Lilla Piratförlaget. Det finns anledningar till att vi till slut valde de titlar vi valde. Och samtidigt undrar jag ju - skulle en annan titel ha gjort läsningen annorlunda?
Taggar: #titel
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Tillbaka till 1984
Jag får ofta frågan vem som är min litterära förebild. Jag brukar svara att jag har influerats av böcker jag läst sedan jag var liten och att mitt språk och mitt sätt att skriva böcker inspirerats från så många håll från så tidig ålder att jag inte kan peka ut någon speciell. Men nu tror jag att jag har kommit till roten. I julas fick jag nämligen en pärm av min mamma med texter och teckningar gjorda av mig som barn, och den tidigast daterade häftade boken är från hösten 1984. Den heter Sagan om Plup, och jag skrev den till min då ettåriga lillasyster.
Plupp är ute och går, plockar blåbär.
Plupp plockar lingon också. Plupp är en hemlig människa.
Det är som de säger: ett sätt att hitta sin egen stil är att härma dem som kan, i det här fallet Inga Borg. Experimenterandet, som följde på denna bok, kommer jag troligtvis inte att kunna låta bli att snart lägga upp på en blogg nära dig.
Avdelning: Skriv!
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Jobbet som satte sig i hjärtat
Det skulle bli en skrivresa. Vi planerade den i månader, Ingrid aka Catalunya Travels som arrangerade, Mian Lodalen som skulle vara kursledare med mig, och jag. Vi skulle åka till något som hette "Villa Sunlight" i Sitges, Spanien. Ingrid pratade lyriskt om utsikt, väder och pool men jag och Mian var fokuserade på kursinnehållet. Utdrag ur våra planeringsdagar:
"Det är väl ingen semester vi ska på, det spelar väl ingen roll vad det är för utsikt."
"Har hon skrivit in 'barrunda' i programmet? Det får stå för deltagarna, vi är där för att jobba."
"En drink max."
"Vi behöver ju sova, vi ska ju göra ett jobb."
"Jag tar med några böcker, så har jag något att göra på kvällarna."
Igår kom jag hem från skrivresan i Sitges, och vill bara utbrista i ett rungande PYTTSAN.
Det tog en halv dag för oss att slänga av oss allt vad professionell författarroll heter. Sexton övermäkta fantastiska människor gjorde det omöjligt att hålla distansen, och vi sveptes med i någon typ av härlighetsorgie jag fortfarande inte hämtat mig från.
Jag vet inte om det handlar om skrivandet, för i ärlighetens namn var det varierande hur mycket som egentligen blev skrivet. Kanske handlar det mer om vilka som väljer att åka på en skrivresa. Pensionären som var ute på världsresa och efter skrivkursen bestämde sig för att stanna på Villa Sunlight i sex veckor till. Kvinnan som tagit mod till sig för att åka ensam utomlands för första gången på sexton år och gjorde oss alla tårögda med hur välkommen hon kände sig. De som kommit för att skriva om sina liv, för vem skulle annars göra det? De som kommit för att skriva om relationer, eller kanske bearbeta dem, eller kanske förstå vad det var som egentligen hände. De som ville ha sol och träffa likasinnade, och de som kommit för att förhoppningsvis förstå vad de ville med livet. Att skriva är att blotta sig, och det gjorde vi på alla sätt. Jag har sexton nya bff:s och minns plötsligt mer om vem jag är.
Det är omöjligt att beskriva det för den som inte var där, jag vet inte ens varför jag försöker. Låt mig bara offentligt konstatera att jag och Mian hade alla fel: Jo, utsikten spelar roll och vi stod och insöp den som om vi aldrig sett hus, himmel och vatten förr, dånade inför de vackra bordsdukningarna och av maten som endast överträffades av maten vi fick nästa dag. Jo, det blev en barrunda, som avslutades med att elva svenska brudar och en man med mojitos i kroppen skumpade runt i allt ökande tempo på ett torg i Barcelona i jakt på en buss som ingen spanjor tycktes känna till (men de låtsades duktigt). "En drink max" blev mojitos, sangria och cava. Vi sov aldrig, men dansade oss svettiga i Sitges tills vi blev utslängda och avslutade med polyfon karaoke i matsalen. Böckerna jag tog med ligger oöppnade i min väska.
Min skrattkramp kommer att sitta i till jul. Annat kommer aldrig att försvinna.
Avdelning: Skriv!
Kommentera
Att få en dålig recension
Att få en dålig recension är lite som att vara i ett bråk. Man får skit för något som man har gjort, och man gjorde sitt bästa men blev missförstådd. I vanliga livet kan man dock ställa allt tillrätta genom att prata ut - jag gjorde fel, men du missförstod en del också, hoppas att du förstår, jag menade inte att vara dum - det kan man inte göra när man fått en dålig recension. Det är inte tanken heller, så där sitter man i limbo och stångas med sina tankar.
Tankestångande ingår lyckligtvis i författarens yrkesbeskrivning. Så den där tiden när man inte får något gjort för att man har fastnat på en formulering som visar att recensenten inte har förstått, den kan man ändå tillgodoräkna sig som arbetstid och trösta sig med att man uppenbarligen är en människa med djupa känslor. Alternativt är riktigt överarbetad och borde ta semester från sina deadlines.
Avdelning: Skriv!
Kommentera
