Recension
av Rosens röst, Serdar Özkan
Sökandet efter äkta lycka landar i – floskler
Jag borde ha fattat misstankar redan när jag läste omdömet på bokens omslagsflik. Time Out USA säger att ”om du gillade Alkemisten kommer du att älska Rosens röst”. Jag hatade Alkemisten…
Serdar Özkan är utbildad civilekonom och har studerat psykologi men jobbar numera heltid som författare. Förmodligen var det någon gång när han gick från det ”själsdödande” ekonomiska fältet till det ”själsutforskande” psykologiska dito som han fick feeling för den här berättelsen.
Vi får följa den vackra och på oklara grunder mycket kända kvinnan Diana. Hennes mamma har just dött och överlämnar sin sista önskan till dottern i ett förseglat brev. Den moderliga omsorgen sträcker sig till Diana ändå från andra sidan graven då brevets innehåll leder henne på en lång upptäcksfärd. Inte bara genom världen utan genom hennes inre. Genom möten med en lärd äldre kvinna, en tiggare och en konstnär är tanken att hon ska hitta sin inre röst och förstå att ytlighet och bekräftelsebehov inte ger äkta lycka. Diana måste kämpa med sig själv och bli lika förutsättningslös som ett barn för att kunna höra rosorna tala.
Hon träffar konstnären som hoppat av från Harvard för att finna sina ursprungliga färger (anar vi en viss parallell till författaren månne). Han är sig själv vilket är gott nog. Han ser på måsarna och ser en symbol för livet. Han ska måla sin väg tillbaka till sin hemstad och där ställa ut sina verk under rubriken ”Brasiliens skiftande hav”. Han är helt enkelt en sån man som jag skulle ha mycket, mycket svårt för om jag träffade honom i verkliga livet. Men Diana påverkas positivt och blir så där härligt frisläppt (på det kvinnliga sättet), målar med händerna till suggestiv musik och smutsar ner sina rena lakan.
Det är inte bara alkemistomdömet som gör att jag är på min vakt när jag börjar läsa Özkans bok. Omslaget är märkt med ”internationell bästsäljare” vilket aldrig brukar vara ett gott tecken. Att författaren dessutom valt att dedikera sitt verk ”till månen” gör ju inte det hela bättre. Men, frågar man sig, är inte de livsdeviser Özkan levererar goda? Pekar de inte på det verkligt viktiga, det som ger livet en djupare mening? Jo, så varför irriterar det mig så?
Språket är fyllt med extremtydliga metaforer och Özkan lyckas ständigt få med den där extra nässkrivande, överflödiga meningen som hindrar mig från att tänka själv. Han behandlar mig som ett barn i sin övertydlighet och smädar min kärlek till språket med sina klyschor. Varför Serdar, varför unnar du inte mig glädjen i att få upptäcka textens innebörd och mening på egen hand?
Jag får ge boken att det ändå stundom händer något. Efter ungefär två tredjedelar lossnar det en smula och jag dras tillfälligtvis med i tankegångarna. Men förtrollningen bryts snabbt av profana uttryck insprängda i de romantiskt filosofiska tiraderna och de Harlequindoftande underbara båtturerna på Bosporen.
Nej, detta var helt enkelt inte för mig. Men gillade DU Alkemisten så kan du väl ägna ett par timmar åt fler floskler. Själv ska jag rena min understimulerade hjärna med något riktigt svårt ut filosofihistorien.
Mottagen: 29 maj 2012
Anmäl textfel
