LitteraturMagazinets recension av Pojke med pilbåge. Mina eftertankar i ord och bild, Sven Wollter

Wollter skriver med poetisk närvaro och politisk glöd

Wollter är ingen åldrad man som betraktar livet från gungstolen"

Sven Wollter fyller åttio och släpper sin andra självbiografi, ”Pojke med pilbåge". Det är en ojämn men charmig berättelse om livet. 

Sven Wollter blandar minnen av enskilda händelser och personer med svep över hela skeenden, han skriver sina eftertankar med poetisk närvaro och politisk ilska.

Han rekommenderar att man ska läsa denna hans självbiografi lite här och var. Låta lust och nyfikenhet styra. ”Ibland blir gubben tjatig när det är nåt som synes honom viktigt”, varnar han, men ber om läsarens öppna sinne, för ”det kan finnas nån liten relevans i snacket”.

Man har ju redan en bild av Wollter liksom inympad i sig. En duktig skådis, en politisk slugger, en snygging med många kvinnor och barn. När han fyllde 60 kom hans första självbiografi ut, ”Bakljus”, som troligtvis nyanserade den bilden, jag vet inte, har inte läst den.

I den här boken nyanserar han minsann, funderar över sin åldrande kropp, sitt trettioåriga förhållande med Viveka Seldahl, sina barn, att ha varit ung och sviktat i självförtroendet, blivit övergiven i första äktenskapet ”för en jävla småfet skånings” skull.

Boken inbjuder som sagt till att kryssa fram bland texterna och många bilder, privata foton, arkivbilder från teatrar, pressfoton, akvareller av dottern Stina Wollter. Fotot av en piggögd äldre kvinna lockar till läsning om människor i Ragunda, bilden av Che Guevara och Fidel Castro inbjuder till en jämförelse mellan USA:s och Kubas politiska system. Och på svarta sidor, illustrerat av Stina Wollter, låter han modigt sin döda dotter Ylva anklaga honom för sveket när hon var fyra år. Han sa ”Vi ses ikväll”, men inte kom tillbaka, gick till en annan kvinna än Ylvas mamma. ”En fyraåring hade förstått”, säger Ylva. ”Det förstod jag inte då”, svarar Wollter.

Ylva dog i anorexia innan hon fyllde trettio, men hon finns med honom varje dag, han tror att det är hon som knackar på båtskrovet en tidig morgon i Stockholms skärgård. Han ber henne återkomma, för han vill sova. Andra som försvunnit, släkt, kolleger, en hund, plockar han fram i text och bild. Viveka Seldahl, förstås.

Till ett av bokens starkaste partier hör något helt annat, ”Brev som aldrig skickades”. Det är texter som han skrev när han var 69 år och galet förälskad i Lisa, som han nu är gift med.

Det är fel att säga att kärleken gör en ung, för det är en erfaren man som skriver, men levande!

Det är egentligen den härliga sammanfattningen av hela boken egentligen, Wollter är ingen åldrad man som betraktar livet från gungstolen. Han lever på. Gormar över alliansregeringen och kapitalet. Älskar. Längtar. Arbetar.

Det är inte över förrän det är över.

Mottagen: 10 januari 2014

Anmäl textfel