LitteraturMagazinets recension
av Krukmakarens åker, Andrea Camilleri
En stunds prima underhållning
Äntligen en deckare med litterära kvaliteter! "Krukmakarens åker" inleder i ett tempo som är lika högt som oväntat. Det är så bra att jag sätter mig käpprätt i stolen.
Sedan händer det som aldrig hänt. Några sidor in i boken har jag listat ut ploten. Hundra sidor innan kommissarien. Det gör det lite svårt att koncentrera sig på händelseutvecklingen, men jag är så charmad av Andrea Camilleris karaktärsbeskrivningar att det inte stör så mycket. Han låter nämligen karaktärernas talfel, känsloyttringar och ordval göra jobbet. Vem bryr sig vilken färg på håret kommissarie Montalbano har, eller om hans kollega är lång eller kort?
Tyvärr utsträcker sig denna karaktärsteckningsmetod inte till de ledande kvinnorollerna, deras yttre beskrivs nämligen utförligt, den ena underskönare än den andra.
Montalbano själv är en italiensk variant av den tydligen oundvikliga universala kommissarieprototypen: han är bufflig, tappar både humöret och greppet om vardagen, men lyckas framstå som sympatisk ändå. Att hans skapare ibland låter honom tala i Dostojevskititlar och kalla främmande hundar för Argos är bortspillt på honom; Montalbano blommar ut när han får härja fritt. Kyrkan, regeringen, maffian och media får alla varsin släng av hans slev.
Den inbakade samhällskritiken har bidragit till kommissariens omåttliga popularitet i hemlandet, Italien. Andrea Camilleri, över åttio år och kedjerökare, säger i en intervju i The Guardian att han medvetet valt att smuggla in en kritisk kommentar om sin tid.
Även om "Krukmakarens åker" inte lyckas hålla tempot hela vägen är det tillräckligt rappt och roligt för en stunds prima underhållning.
Mottagen: 18 november 2013
Anmäl textfel
