LitteraturMagazinets recension
av Eländet, Andrej Tichy
En roman om ljuset i tunneln
En poslinsblomma slår ut och sprider fägring och doft. Men porslin är skört och blommans doft uppfatttas av somliga mer som odör. En människa föds, växer upp och ska finna sin väg. Men människan är skör och mycket kan hända på vägen.
I romanen “Eländet” av Andrej Tichý blandas skönhet och elände. Mörker och ljus. Fina fasader och smutsig slum. Vi träffar en ung man med ett till synes framgångsrikt musikerliv. I mötet med en nedgången missbrukare påminns han om sitt förflutna i Malmös mindre välbärgade områden. Krocken mellan berättarjagets nu och det liv han har lämnat bakom sig är total och just kontrasten gör att livet på samhällets botten framstår tydligare och starkare. Det bidrar till att romanen känns trovärdig: det är en bild av Sverige idag, även om vi kanske blundar för vad som finns bortom de fina fasaderna. Livet i missbruk, kriminalitet, våld och misär skildras med en smärtsam saklighet som bitvis slår över i febrighet, vilket gör det omöjligt att väja; skildringen gör ont att läsa.
Berättarjaget sugs tillbaka i tanken, till minnet av ett då som smärtar. Särkilt är det en person, “Soot”, som gör sig påmind: “Soot föll, tänkte jag, jag kom undan.” Ja, varför han och inte jag? Och under den frågan finns också det som jag uppfattar som romanens huvudfråga: I vilken utsträckning kan vi välja våra liv?
“Eländet” är skriven med ett slags inre monolog: meningarna är långa och berättandet associativt. I tankeflödet ingår förstås också den täckta anföringen, vilket gör att man som läsare hela tiden måste vara uppmärksam på vem som berättar. Just detta, att berättarperspektivet skiftar och glider, förvirrar. Kanske kan det uppfattas som ett slags identitetsförvirring som uppstår hos berättarjaget när han, som i början presenteras som en person som tagit sig ur misären, påminns i mötet med en utslagen, att det faktiskt hade kunnat vara han själv.
Romanen inleds med ett citat av Simone Weil, fransk filosof och mystiker. Senare i boken finner man fler referenser till henne. Weil återkom ofta, utan att direkt bekänna sig till kristen tradition, till begreppet nåd. I ett, som jag uppfattar, centralt avsnitt i “Eländet”, skildras hur huvudpersonen går ner i en mörk tunnel, där han plötsligt drabbas av insikten att han lika gärna, som vännen “Soot”, hade kunnat gå under. Han lever, och om detta faktum använder han faktiskt ordet nåd.
“Eländet” är ingen lättsmält bok, varken till innehåll eller form och det kan tyckas vara ett dilemma att en roman med komplicerat språk och komplicerad berättarteknik aldrig kommer att nå en bredare läsekrets. Vad jag menar är att den som har något angeläget att säga, som Tichý, väldigt noga måste överväga hur form och innehåll samspelar. Ju mer komplicerad form desto smalare läsekrets. Å andra sidan kanske många läsare är alltför försiktiga i sitt val av litteratur. Kanske är det så att ett bitvis medvetet haltande språk, bättre speglar en kaotisk värld (det är för övrigt inget nytt - tänk bara på Joyce, Céline, Duras). Inte heller den medvetna glidningen i berättarperspektivet är Tichý ensam om. Här finns en tydlig likhet med samtida författare som Khemiri och Stridsberg, som, precis som Tichý, ofta beskriver människors mer eller mindre förvirrade identitetssökanden.
När jag lägger samman boken dröjer sig bilden av porslinsblomman envist kvar. Den får liksom sammanfatta det jag uppfattar som bokens huvudfråga: det kunde ha varit jag. Tiggaren utanför City gross, alkoholisten på parkbänken. Att jag fortfarande lever är, med ett ord som borde spridas utanför det religiösa språkbruket, ren nåd. Detta är kanske ljuset i tunneln.
Mottagen: 28 augusti 2016
Anmäl textfel
