LitteraturMagazinets recension
av Försvinnandekonstnären, Anita Desai
Nära skildring av udda existenser
I "Försvinnandekonstnärens" tre noveller nuddar huvudpersonerna vid ära och berömmelse. Men av olika orsaker blir de kvar där de kom ifrån, i utkanten av världens brus. Anita Desai har en närhet i sitt berättande som gör de obemärkta människornas liv vackert.
"Försvinnandekonstnären" är en vacker tunn volym som rymmer tre noveller av Anita Desai. Desai är bosatt i USA och skriver på engelska, men hennes noveller utspelar sig i Indien. På landsbygden, i utkanterna, bland människor långt bort från ära och berömmelse.
I titelnovellen lever en man i det enda oskadda rummet i sitt nerbrunna barndomshus. Han får mat av en granne och ägnar sig åt att skapa ett konstverk i så djup symbios med naturen att ett filmteam som råkar se det blir eld och lågor. Men konstnären drar sig undan, filmen blir inte av och han själv ger upp sitt konstverk.
Närheten till berömmelsen, steget ut i världens rampljus, återkommer i de andra berättelserna. Men ingen av huvudpersonerna lyckas, har orken, turen eller intresset. Misslyckandet borde bli ett antiklimax men Desai har förmågan att med varsam och stark hand fånga upp sina karaktärer och leda dem vidare.
De gör sin sak för sakens egen skull. Skapar konstverk, översätter texter, vakar över bortglömda museer.
Novellerna i "Försvinnandekonstnären" är lågmälda men på ett sällsynt sätt väldigt nära. Det är som om hennes författarröst inte färgar av sig på karaktärerna, det finns ingen ironi, humor eller medkänsla, bara en närhet. Kanske är det Anita Desai själv som är den egentliga försvinnandekonstnären.
Mottagen: 4 september 2013
Anmäl textfel
