LitteraturMagazinets recension
av Döden i medierna, Anja Hirdman
Om vår kluvna inställning till döden
Vi ska alla dö – men vi vill helst slippa tänka på det. Ändå toppar olika deckare och spänningsromaner försäljningslistan månad efter månad. Hur går det ihop? Vad säger det om vår tid? Varför vältrar vi oss i ond, bråd död i böcker, film och teveserier?
I ”Döden och medierna” gör nio skribenter ett försök till att besvara frågan. De bygger sina analyser på tidigare forskning om människans förhållande till döden samt egen genomgång av dagsaktuella böcker, tidningar, teveserier, bloggar och teveprogram.
Mediabruset är en spegel av vår tid eftersom det är i medierna vi bearbetar, diskuterar och ger utlopp för kollektiva rädslor, drömmar och fantasier. Medierna är helt enkelt ett mätinstrument på samtiden. Och mätaren visar idag på extrem fixering vid död och döende.
En anledning kan vara att ”döden är människans största och mest grundläggande rädsla” som bokens redaktör, medieforskaren Anja Hirdman, skriver i bokens förord. Tankar på döden har människan alltid haft eftersom vi – till skillnad från djuren – är medvetna om att livet kommer att ta slut. Denna obehagliga och obegripliga kunskap måste vi hantera på något sätt.
En vanlig strategi – som enligt forskarna är utmärkande för vår tid – är att helt enkelt bortse från vi ska dö. Det kan vi göra eftersom döden inte längre finns mitt ibland oss som den gjorde förr. Idag göms den undan på sjukhus och hospice. Vi intalar oss att vi ska leva för alltid och ”bannlyser tanken om vår egen död från vårt medvetande”. På olika sätt skapar vi en”illusion om odödlighet”.
I nyhetsartiklar, till exempel, närmar vi oss nästan alltid döden genom anhöriga och bekanta till offren. Döden beskrivs genomgående som ”ofattbar” – eller i alla fall som någonting som hade kunnat stoppas. I nyhetsartiklarna finns det alltid en orsak – det saknades säkerhetsrutiner, någon gjorde ett misstag och så vidare. Vi intalar oss att döden är ett avsteg från ”det normala”.
I deckarna däremot görs döden till något vardagligt. För i deckarna är det alltid är någon annan som dör, någon i periferin. Genom den nästan övernaturligt skarpsinnige kriminalinspektören – eller vem det nu är som löser fallet – förhindras döden om och om igen. Vi kan alla pusta ut. Döden gick att hejda.
Och visst är det väl så? På något konstigt sätt kan en deckare skapa en känsla av trygghet – trots det otäcka innehållet. Det går ju bra – till slut. Ondskan, döden övervinns alltid. Vi får en känsla av att döden egentligen inte finns. Inte vår egen i alla fall.
Ett annat sätt att bearbeta döden och vår egen dödlighet är att titta på fiktiva döda kroppar. Sofia Bull, doktorand och lärare i filmvetenskap, skriver om den fullkomliga explosion som skett av tv-serier (och även böcker) som fokuserar på obduktioner och kriminalteknik. Hon tror att obduktionerna på film på sätt och vis handlar om att ge de döda liv igen. När fallen nystas upp återskapas den döda människan – på ett lite bakvänt sätt även detta en sorts tröst för oss arma människor som måste leva med vetskapen om att vi ska dö.
Men det stora utbudet av död och frågor kring döda och döende i medierna handlar inte bara om att skapa den där känslan av att döden egentligen inte gäller oss. Vi nöjer oss inte bara med att bli tröstade och invaggade i trygghet. Det finns även andra spår i medierna där vi närmar oss ett djup där vi vågar se vår största rädsla i vitögat. Ett exempel är tv-program som ”Det okända”, där så kallade medier hjälper oss levande att få kontakt med döda. Eva Kingsepp, doktor i medie- och kommunikationsvetenskap, tror att den här typen av program lockar eftersom det är en tröstande tanke att vi kommer att leva vidare efter döden. Programmen är ett sätt att diskutera existentiella frågor.
På internet närmar vi oss ännu mera pudelns kärna – det vill säga vetskapen om att vi alla ska dö. Yvonne Andersson, doktor i journalistik, har djupstuderat ett antal bloggar skrivna av människor som drabbats av cancer. När en döende person skriver själv finns inga förskönande mellanled, som in i en nyhetsartikel. Här är är det pang på, rakt in i smärtan.
Och intresset för att följa en döende person verkar vara stort. En del cancerbloggar har haft så mycket som 15 000 besökare i veckan.
När vi nu plötsligt kommer den verkliga döden nära, och kan skriva kommentarer och uppmuntrande ord till den döende, skulle man kanske kunna tro att vi till slut inser faktum – att vi alla ska dö. Men även i cancerbloggarna finns ett stråk av förnekelse. Här talas om kamp, ”kampen mot cancermonstret”. Den sjuka ska under inga omständigheter sluta tro på att allt kommer att ordna sig.
I boken nämns det inte – men jag undrar om inte bloggarna om dödlig sjukdom har sipprat över även till gammalmedia? För även om döden i många nyhetsartiklar fortfarande beskrivs som ”ofattbar” – och det fortfarande ofta är anhöriga eller bekanta med offrets som intervjuas – finns det också idag otaliga intervjuer med personer drabbade av svåra sjukdomar i våra dagstidningar och nyhetskanaler. Jag tänker också på alla löpsedlar om dödligt sjuka kändisar, idag lika vanliga som de om väder eller sex. Cancer säljer uppenbarligen. Det är lite märkligt att detta inte nämns i boken över huvud taget. Kanske är det svårt för medieforskare idag att hinna med den snabba utvecklingen?
”Döden i medierna” är en mycket intressant bok om man funderar över var all denna död i medierna beror på. Många pusselbitar är verkligen intressanta. Men jag hade velat ha ännu fler. Jag skulle vilja veta mer om varför vi är så besatta av döden. Har vårt samhälle fått en neuros? Eller håller vi på att mogna i förhållandet till döden?
Mottagen: 26 juli 2012
Anmäl textfel
