LitteraturMagazinets recension av Popmusik rimmar på politik, Anna Charlotta Gunnarson
Gunnarsson skriver personligt och politiskt om musik som makt
”Popmusik rimmar på politik” är den perfekta hybriden av musiknörderi och politiskt kunskapstörstande.
Författaren, journalisten och programledaren Anna Charlotta Gunnarsson är en passionerad, initierad och intresserad musikälskare. Hon har under flera år gjort Utbildningsradions hyllade program ”Pop och politik”, där musik och samhälle knyts ihop och hon har nu tagit steget att fördjupa sig i bokform på samma tema.
”Popmusik rimmar på politik” är den perfekta hybriden av musiknörderi och politiskt kunskapstörstande och ögonöppneri i ett. Hennes introsidor skulle kunna vara högläsning i vilken källkritisk lektion som helst i svensk skola och väcker särskilt frågan om vems verklighet vi tror att vi lever i. Vem hörs och syns, vem gör det inte och varför? Vår historia är full av historier som inte får plats, som inte ges plats, historier som har valts bort för att vi inte har frågat efter dem.
Att proggen och punken associeras med politik är nog självklart för många, att hiphopen många gånger burit den samhällskritiska röstens mantel har nog också varit tydligt. Och under ett valår som detta finns det gott om exempel på artister som öppet stödjer sitt parti. Men allt däremellan? Jo, men visst har pop varit politik länge och är det fortfarande.
Det är både stor underhållning och lite tragiskt att läsa om utredningen från Statens ungdomsråd från 1979, som konstaterade att discon var moraliskt uppluckrande och att den flykt från (arbetar)verkligheten som den gav var totalt vansinnig. Intressant är att Gunnarsson påpekar att när punken tog upp arbetarklassteman som leda, monotoni och utsatthet, så sågs det som självklart av journalister, men när dessa teman dök upp i discolåtar tog man det inte på allvar, om man ens hade noterat det.
Ett av de mer sorgliga teman som Anna Charlotta Gunnarsson återkommer till i flera kapitel är hur begåvade kvinnliga artister förlorar royalties och cred för sina låtar när den av män styrda musikindustrin faktiskt lurar dem i avtalsskrivandet. Ett annat är när artister straffas ut av både bolag och publik när de tydligt tar ställning mot krig, rasism och sociala orättvisor, som till exempel Nina Simone. Det är dock intressant att ställningstagandet och välgörenhetsarrangerandet problematiseras, för vilka tjänade egentligen mest på Live Aid-galan 1985, som var till förmån för de svältande i Etiopien?
Två partier i boken sätter särskilt djupa spår. Det ena är kapitlet om M.I.A:s video till ”Born Free” som utspelas i ett fiktivt krigsliknande tillstånd där unga pojkar rövas bort och dödas. Text och bild visualiserar något för oss avlägset och overkligt, men denna video uppbringar fasa hos oss, mycket mer fasa än de verkliga krigsrapporteringar och filmklipp från Sri Lanka som vi inte reagerat på.
Det andra partiet handlar den afghanska motsvarigheten till Idol, Afghan Star (vem kände till den?), där den unga flickan Setara Hussainzada ställde upp. En musikälskande, livsbejakande ung kvinna som drömde om att bli stjärna. Hon tog sig inte vidare till final, men passade på att under sitt livesända slutframträdande låta sin sjal falla från huvudet och röra lätt på fötterna i små danssteg. Och för detta blev hon naturligtvis straffad. Fördömt, förtalad och hotad. För musik är makt och påverkan. Musik är individuell glädje och kärlek som bara blir större och starkare om den delas kollektivt.
Om man är det minsta intresserad av att se hur musik och politik hänger ihop är det här en ypperlig introduktion som ger mycket mersmak. Det är uppfriskande att Anna Charlotta Gunnarsson både är personlig och politisk i sin bok. Hon argumenterar för att vi bör ta ansvar för samhället och visa solidaritet med våra medmänniskor. Hon uppmanar till att agera och försöka påverka. Den citerade låten ”You get what you give” från 1998 med New Radicals säger egentligen vad hela boken visar och manar till:
Don’t let go, you’ve got the music in you
One dance left, this world is gonna pull through
Don’t give up, you’ve got a reason to live
Can’t forget, we only get what we give
Mottagen: 21 maj 2014
Anmäl textfel