LitteraturMagazinets recension
av Jag är inte här, det här händer inte, Annah Björk
En angelägen bok om postcovid
Journalisten och författaren Annah Björk har varit sjuk i postcovid i över två år nu. I “Jag är inte här, det här händer inte” delger hon oss den undantagstillvaro hon befinner sig i. Minsta lilla ansträngning leder till ett rejält bakslag med hög feber i flera dagar. Hon kan bara skriva tio minuter åt gången. Men boken hon nu ger ut vittnar om att hon är en god skribent med ett uttrycksfullt och poetiskt språk.
Vi får veta hur hennes tidigare liv har varit för att kunna jämföra. Hon har varit ensamstående mor med två pojkar. Hon ordnade kalas med hembakat, var engagerad fotbollstränare och hade börjat en simhopparkurs. Som musikskribent har hon varit i Los Angeles många gånger, arbetat åt de stora tidningarna och gjort recensionsturnéer i Sverige. Sedan några år tillbaka lever hon varannan vecka med en man som har en son i Gävle. Hon är övertygad om att han kommer att lämna henne. Hon är inte alls den aktiva och glada kvinna hon var när de träffades. Hon är en helt annan person.
Efter att ha legat sjuk i covid julen 2020 arbetar Annah 25 procent innan hon får ge upp. När kulturlivet öppnar igen efter pandemin är hon inte med. Hon blir som “fylld av inget” och “dör långsamt dag för dag”.
Var finns sjukvården? Hon har regelbunden kontakt med en sjukgymnast som betyder mycket för henne. Annars är hon “bortgömd”, skriver hon. Det går flera månader efter ett besök på postcovidenheten i Solna utan att något händer. Hon blir sent omsider kallad till Huddinge i stället. Mottagningen ser ut som en kuliss, men det är inte för att den är ny. Det är för att det är en kuliss, skriver hon. Läkaren hon ska träffa glömmer bort henne. Hon får vänta en trekvart och själv påkalla uppmärksamhet. Doktorn stressar igenom besöket och säger med ett leende att läkarkonferensen, där de ska ta upp hennes fall, dröjer en vecka för han ska till Alperna och åka skidor.
Folkhälsomyndigheten gömmer postcovid på sin hemsida. Där finns bara några pliktskyldiga meningar och en länk till Socialstyrelsen som sedan tas bort. Det är läkare som själva lider av postcovid och andra sjuka som ideellt verkar för att öka kunskapen, i Svenska Covidföreningen och i grupper på sociala medier. I länder som Finland och England är det annorlunda. Där har de som inte blir friska plockats upp av såväl forskning som politiker och journalister. I Finland säger familje- och omsorgsministern Krista Kiuru att hon är oroad för att de som lider av postcovid inte blir hörda. “Vi får inte förminska dem. De behöver hopp och hjälp.”
Annah listar inför ett läkarbesök 24 olika symptom som hon har. Hon ställer sig frågan varför just hon har drabbats. Var det för att hon inte tillät sig att bara vila under julen, då hon var sjuk? Var det för att hon pressade sig under skidsemestern efteråt? Var det för att hon konditionstränade med barnen i en trappa när de kom hem?
Jag tänker att de fall av långtidscovid som uppmärksammats har handlat om särskilt aktiva personer. Men hur ser statistiken egentligen ut? Finns det över huvud taget någon statistik?
Annah har börjat skriva på ett dagboksdokument som hon döpt till "Värdelösheten". Utmattad och med värk måste hon vila. Hon sluter ögonen och glider ner i något blått. Annah älskar vatten. Nu dyker hon djupare än någonsin, “där det dova mörkret omsluter ljusstrimmorna som spelar likt strålkastarna från en festivalscen i natten”.
Det är verkligen en bedrift att ge ut en fullödig bok under de omständigheter Annah lever. Hon har suttit disciplinerat korta stunder med sitt manus. Språket bemästrar hon sedan tidigare.
Mottagen: 18 mars 2023
Anmäl textfel
