Bok- presentation:	Medan tid fanns
Författar- presentation:	Ulla-Maria Andersson

Döende med press på de anhöriga

Kanske det är eftersom jag är 70 plus som jag vill läsa böcker som Ulla-Maria Anderssons “Medan tid fanns”. Det är anteckningar från hennes sista år i livet när cancern övergår från begränsad till spridd och obotlig.

Ulla-Maria Andersson har tagit som sin livsuppgift att berätta om kvinnornas hårda liv i släkten. Senast 2022 kom “Skamluvan”. Det skulle bli en serie som olyckligtvis fick avslutas innan den var färdig på grund av sjukdomen. Själv hade hon en svår tillvaro med missbruk som hon emellertid kunde ta sig ur. Men dottern som medverkar i “Medan tid fanns” kunde hon ta till sig först när denna var 13 år. Den täta relation som skapats mellan mor och dotter efter det spelar stor roll i boken. På den följer också förhållandet till dotterns döttrar.

Trots att författaren bara fyller 66 i boken har hon redan barnbarn som är på väg ut i vuxenlivet. Den äldsta dotterdottern har just flyttat samman med en pojkvän, trivs med sin nya bostad och älskar sitt jobb. Det är med vånda mormodern kommer hem till henne för att berätta om sin cancer. Det är en scen jag reagerar på. Varför måste flickans lycka krossas? Varför inte gå försiktigare fram? När Anna Hedenmo intervjuar Elisabeth Olsson om hennes cancer säger hon att hon ger sina vuxna barn lite lagom bitar om vad som händer. Till exempel berättar hon att hon fått en ny bättre medicin.

I “Medan tid fanns” trycks det, enligt min mening, för mycket på alla viktiga samtal som ska hållas. Inget ska vara osagt när döden slår till. Förklaringen kan förstås finnas i Ulla-Maria Anderssons och dottern Sofies tidigare såriga historia. Men en sådan hållning lägger stor press på de anhöriga.

“Medan tid fanns” är tunn till formatet, och det finns inget i den som jag kan ta till mig. Man läser en sådan bok för att få tröst och visdom. Jag tror att Ulla-Maria Andersson mest skrev den för sig själv, för att trots allt få ha skrivandet kvar en tid. Och det är fullt begripligt.

Kommentera

Edith Södergran, poet för en ny kvinna

Svenskan var hennes känslas språk, men det var det enda som hon inte fått någon undervisning i"

Det är hundra år sedan den finlandssvenska poeten Edith Södergran dog. Hon var sjuk i tuberkulos och blev bara 31 år gammal. Agneta Rahikainen har forskat om Södergran i många år och skrivit flera böcker om henne. Finska Schildts & Söderströms ger nu ut “Edith Södergran. Stjärnfångerskan” som är en förkortad version av Rahikainens omfattande biograf från 2014, “Kampen om Edith”.

När Edith Södergran föddes 1892 var Finland ett storfurstendöme inom det ryska riket. Södergran växte upp i Sankt Petersburg, den dåvarande ryska huvudstaden, som var Europas fjärde största stad. Hon levde i en flerspråkig miljö och växlade mellan svenska, tyska, franska, engelska, finska och ryska. Hon valde modersmålet för sin diktning. Svenskan var hennes känslas språk, men det var det enda som hon inte fått någon undervisning i.

Hon förberedde sin debut med “Dikter” 1915 genom att skaffa sig svenskspråkiga litterära kontakter i Helsingfors. Dikterna fanns samlade i hennes berömda vaxdukshäfte. Vid 16 års ålder diagnosticerades Södergran med lungsot, och då började hennes sanatorievistelser i Finland och Schweiz. Där fick hon och andra författare konstnärlig och intellektuell näring genom diverse kulturella evenemang och samtal med övriga patienter.

Bara det faktum att Södergran skrev på fri vers väckte uppseende. Några recensenter menade att hennes dikter saknade förnuft, de var “rena vansinnet” och blev kallade “dårdikter”. Men dessa epitet kom från vanliga journalister. Författare och kritiker beskrev henne som en djärv och originell skald. Det var en symbolisk och futuristisk lyrik med musikalisk träffsäkerhet. Ungefär så lät det.

En ny kvinna introducerades, som i dikten “Vierge moderne”: “Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum / Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut”. I debutsamlingen handlar det också om kärleksmöten som leder till besvikelse. I “Dagen svalnar” finns de ofta citerade orden “Du sökte en blomma / och fann en frukt. / Du sökte en källa / och fann ett hav. / Du sökte en kvinna / och fann en själ - /du är besviken.”

Södergran och modern hade flyttat hem till Raviola långt före ryska revolutionen 1917, men deras ekonomi förändrades dramatiskt då deras ryska och ukrainska aktier förlorade sitt värde. Det finska inbördeskriget gjorde inte läget bättre.

Under sitt diktarliv växlade Södergran stilar mellan symbolism, expressionism och naturlyrik och lät sig inspireras av olika författare och filosofer som Nietzsche och antroposofen Rudolf Steiner. Hon var krävande som vän. Hon förväntade sig till exempel att väninnan Hagar Olsson skulle vara lika entusiastisk inför varje växling. Hon beklagade sig över att Hagar skrev för sällan och inte besökte henne tillräckligt ofta. Hon förärade väninnan en ärvd ring som ett bevis för deras systerskap och för att binda dem närmare varandra. Och faktiskt fick Hagar Olsson med sig systerringen i graven 1978.

Kommentera

Bok- presentation:	Spionjakt i folkhemmet : Ett halvsekel med IB-affären
Författar- presentation:	Anna-Lena Lodenius

IB, en smutsig affär

För femtio år sedan, 1973, avslöjade journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt den hemliga spionbyrån IB i artiklar i vänstertidningen Folket i Bild/Kulturfront. I januari året därpå dömdes de båda tillsammans med visselblåsaren Håkan Isacson till ett års fängelse vardera. Det blev ett brottmål i stället för ett tryckfrihetsmål. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen har senare kritiserats för att inte de inte försökte få JK att ta upp det som ett sådant.

Guillou, Bratt och Isacson anklagades för att ha haft ett indirekt uppsåt att gå främmande makt tillhanda, och ÖB menade att avslöjandet varit till men för landets försvar. Anna-Lena Lodenius ger oss i “Spionjakt i folkhemmet. Ett halvsekel med IB-affären” en god, detaljerad och väldokumenterad genomgång.

Läs hela inlägget ...

Kommentera

Efter entimmesboken kommer halvtimmesboken

Jag förundras över dessa små böcker och tunna självbiografiska berättelser som kallas romaner"

Annie Ernaux senaste roman “Le jeune homme” utkom i Frankrike 2022, samma år som hon tilldelades Nobelpriset. Nu har Norstedts gett ut “Den unge mannen” i Maria Björkmans översättning. Ernaux böcker är oftast tunna, och denna är tunnast av dem alla. “Sinnenas tid” om en passionerad kärlekshistoria med en gift man tog en timma att läsa, “Den unge mannen” en halvtimma. Den består av 35 sidor spatiös text och kostar 269 kr i Akademibokhandeln – för att ge ett exempel.

Jag förundras över dessa små böcker och tunna självbiografiska berättelser som kallas romaner. I denna senaste inleder Ernaux i 60-årsåldern en relation med en student. Det nya förhållandet lägger sig som en palimpsest över förfluten tid, skriver hon. Palimpsest är en handskrift, där den ursprungliga texten raderats och ersatts med en ny. Hon förs tillbaka till sin ungdoms sängar. Det var på den tiden hon genomgick en illegal abort, och dessa hågkomster sätter i gång skrivandet av “Omständigheter” (2022). Den unge älskaren får fungera som en tidsöppnare för henne. När hon skrivit klart “Omständigheter” gör hon sig av med honom som hon gjorde med fostret. Det skriver hon själv. Ska det läsas som ett raffinerat uttryck för skriftens förhållande till livet? Eller det vanliga om författaren som en kannibal?   

Kommentera

Jörn Donners änka rotar i lådorna

Innan Philip Teir hunnit avsluta projektet ger Bitte en intervju i Hufvudstadsbladet som avslöjar vad de kommit fram till"

Jag känner mig tom när jag slår igen Philip Teirs bok “J & B. Scener ur ett skenäktenskap”. Det handlar om Jörn Donners och Bitte Westerlunds äktenskap. Inget ont om författaren. Han har gjort sitt bästa utifrån intervjuer och arkivmaterial. Men vad jag får ut av läsningen är skvaller – sant förvisso - kring en provokativ person.

Finlandssvenska Jörn Donner, som dog för några år sedan, var i sitt tredje äktenskap gift med den betydligt yngre Bitte. Han hade tre söner tidigare, och med Bitte blev han far till ytterligare två. Donner var författare och filmproducent – fick en Oscar för “Fanny och Alexander” - och sedermera politiker i den finska riksdagen och Europaparlamentet. För svenskar i min ålder var han en bullrig person som satt och rökte och drack whisky i svensk tv. Favoritsorten var den simpla J & B. Den kan hänföras till titeln på boken men också till initialerna i makarnas förnamn.

Jörn Donner hade många kvinnor. Han brände upp brev, men många mejl fanns kvar efter hans bortgång. Änkan Bitte har blivit besatt av att forska kring hans otrohet. Hon kan inte sluta att rota i lådorna, skriver Teir. Donners stora hemlighet var en kvinna – ej nämnd vid namn – bosatt i Sverige som han upprätthöll en relation med i 50 år, ända fram till sin död. Vi har väl knullat i varje svensk stad, skrev han till henne. När han låg på sin dödsbädd undanbad han sig besök av familjen den dag, då han hade kallat till sig sin svenska kärlek. Hon dök också upp vid hans sida.

Vi får emellertid veta att Donner var oromantisk och en dålig älskare. Han hoppade över förspelet. Det vittnar några kvinnor om. Äktenskapet med Bitte kallade han för ett konvenansäktenskap, eftersom de gifte sig av praktiska och ekonomiska skäl när han blev utnämnd till finsk generalkonsul i Los Angeles. Där fick hustrun användning för sin imponerande förmåga att föra samman människor.

Det blir förstås övervägande “J” i “J & B”. Det är det som hustrun och Philip Teir får fram om honom som är ämnet för boken. Men ett antal familjefoton finns med. Läsaren undrar hur Bitte Westerlund har kunnat hålla ut i den form av äktenskap som de hade. Redan innan hon fyllde 40 var deras sexliv på sparlåga. En väninna till Bitte menar att makarna hade samma typ av temperament. De var burdusa båda två, och det fanns något provocerande även i hustrun. För den unga Bitte innebar förhållandet med Donner att den stora världen öppnades.

Jag tycker synd om författaren som lagt ned så mycket arbete på en välskriven bok. Innan Philip Teir hunnit avsluta projektet ger Bitte en intervju i Hufvudstadsbladet som avslöjar vad de kommit fram till. Det var inte så det var tänkt, konstaterar han.

Kommentera

Ny mysdeckare av Nesser

Det är alltid trivsamt att läsa Nesser och de småroliga dialogerna mellan kollegerna"

Dyker det upp en ny Håkan Nesser-deckare måste jag kasta mig över den. Den senaste boken har titeln “Det kom ett brev från München”, och den får sin förklaring först på slutet.

Det är en riktig mysdeckare som påminner om Agatha Christie. Det är den åttonde med kriminalkommissarie Gunnar Barbarotti. Närmaste medarbetare är Eva Backman som tillika är hans sambo.

Handlingen utspelar sig under coronaåret 2020. En känd konstnär, Ludvig Rute, bjuder trots alla restriktioner in sina syskon till julfirande på en avlägsen ort. De har inte setts på många år, och stämningen är spänd. Vad vill han dem? Ännu värre blir det när ett mord inträffar under julnatten. Är det en utomstående gärningsman? Eller har vi att göra med det slutna rummets gåta? Finns gärningsmannen i den församlade familjen?

Det är alltid trivsamt att läsa Nesser och de småroliga dialogerna mellan kollegerna. Fallet med till slut tre döda är dock svårlöst. Trots reservationer beslutar sig Barbarottis och Backmans chef Stig Stigman för att betrakta det som polisiärt uppklarat. Då kommer det ett brev... 

Kommentera

Israel och Palestina - en olöslig konflikt

Den judiska nationalismen, sionismen, fick efterhand allt större betydelse"

I dagarna hör vi talas om israeliska militärens raider in på den ockuperade Västbanken. Människor dör och skadas. Konflikten mellan Israel och Palestina förefaller olöslig. Den nuvarande regeringen med premiärminister Benjamin Netanyahu är den mest högerextrema som funnits i landets historia. Det skriver Ingmar Karlsson i boken “Folket som inte fick finnas. Palestiniernas historia”. Han har gett ut flera böcker om Mellanöstern och varit bosatt i bland annat Turkiet och Syrien i egenskap av diplomat.

Karlsson tecknar bakgrunden till dagens situation. Han börjar med Bibeln, utifrån vilken man kan konstatera att Israel var en enhetlig stat bara under 70 år, cirka 1000 år f Kr. Efter Osmanska rikets fall efter första världskriget delade Frankrike och Storbritannien upp arabvärlden emellan sig. Palestina blev ett brittiskt protektorat, och man tillät judar att bosätta sig där.

Den judiska nationalismen, sionismen, fick efterhand allt större betydelse. 1948, efter andra världskriget och Förintelsen, utropade staten Israel sin självständighet. Det ledde till våldshandlingar från båda sidor. Palestinier drevs från sina hem. I och med sexdagarskriget 1967 lade Israel under sig Gaza och Västbanken.

Ingmar Karlsson tar upp otaliga förhandlingsturer och dokument som jag inte kan sammanfatta här. Geografiska namn, personer och årtal surrar i mitt huvud. Författaren borde ha underlättat för läsaren, sorterat materialet och hållit linjerna tydligare i sin framställning.

Efter självständighetsförklaringen och oroligheterna som följde utsågs Folke Bernadotte till FN:s medlare. I en rapport skrev han att gränserna borde dras mer rättvist mellan Israel och Palestina. Dagen efter publiceringen blev han skjuten till döds i Jerusalem. Den judiska Sternligan var förövarna. Dess ledare Yitzhak Shamir blev Israels premiärminister på 1980-talet.

I dag bor tio procent av Israels judiska befolkning på ockuperad mark. Bosättarna på Västbanken har alla rättigheter men inga skyldigheter. Vägar kors och tvärs delar upp de palestinska områdena, vilket leder till förnedrande kontroller och orimligt långa resor.

USA:s tidigare president Jimmy Carter gav 2007 ut boken “Palestine: peace not apartheid” som fick hård kritik. Nu, “30 år efter de avtal som skulle bereda väg för en tvåstatslösning, går den israeliska ockupationspolitiken i många avseenden längre än vad apartheidregimen i Sydafrika gjorde”. Det menar Ingmar Karlsson. “Palestinier kan göras hemlösa och fördrivas om någon familjemedlem misstänks för terrorverksamhet. Israels förstörelse av palestinska hem i stor skala, utplåningen av jordbruksmark, plötsliga militära angrepp och riktade mord på palestinier överskrider med råge liknande metoder i Sydafrika under apartheid.”  

Kommentera

Mord i Österbotten

Numera finns ofta en personlig koppling mellan utredaren och fallet"

Med “Den som offrar sig” inleder svenska Christina Gustavson och finlandssvenska Simon Ventus sitt samarbete. Hon är författare och rättspsykiater, han försäljningschef på Wasa Teater. Det är hans debut.

Jag tycker att de lyckas bra med sin första volym av den planerade serien “Brottsplats Österbotten”. En deckare har sina fördelar. Genren har vissa givna ingredienser.

Numera finns ofta en personlig koppling mellan utredaren och fallet. Tänk bara på “Happy Valley” på SVT! Marcus Tapper, som han heter här, upptäcker det emellertid ganska sent. Extrema politiska och religiösa idéer finns också ofta med. I “Den som offrar sig” blir en kvinna stenad till döds i österbottniska byn Solf. (Därifrån kom för övrigt min farfars far.) När fler mord inträffar skapas ett mönster som kan följas.

Boken är intressant och spännande som sig bör. Dramatiken stegras mot slutet, då en person som funnits i periferin kommer att styra förloppet.

Kommentera

Bok- presentation:	Vasa : Rebellen
Författar- presentation:	Gustaf Skördeman

Osorterat om Gustav Vasa

Nu är Gustav Vasa på tapeten. Det är 500 år sedan han blev vald till kung i Strängnäs och drev ut danske Kristian II. Gustav anses av många vara den som skapade och enade Sverige. Gustaf Skördeman, manusskribent, regissör och tidigare författare av en spänningstrilogi, begagnar sig av tidpunkten för att ge ut “Rebellen Vasa”.

Varför skriver man en roman om en historisk person? Är det inte för att få människan att komma oss närmare genom att placera honom eller henne i en levande miljö? Tyvärr blir jag besviken på denna avgörande punkt när jag läser Skördemans bok.

“Rebellen Vasa” har flera brister. Första kapitlet utspelar sig vid Kristians kröningsfest 1520 som avslutas med Stockholms blodbad. Gustavs far dödas. Hans mor och småsystrar tas till fånga. I andra kapitlet är året 2018 och Gustav är med och strider mot Kristians män. Det underlättar inte precis för läsaren att det inte finns en tydlig kronologi.

Den bästa delen av boken börjar då Gustav rymt från fångenskapen på Jylland. Vi får följa honom när han bygger upp en motståndsarmé. Han måste hämnas Stockholms blodbad. Han är ingen och har ingenting, han misströstar emellanåt, men vi vet att han kommer att lyckas.

I övrigt excellerar Skördeman i de grymmaste av scener. Han skriver i ett efterord att det var värre i verkligheten. Som författare hade han dock kunnat disponera sin framställning bättre. Miljöbeskrivningarna är futtiga. Många sidor innehåller enbart dialoger. Språket är banalt.

Trots att romanen handlar om maktkamp och politiskt ränkspel saknar den en spännande intrig. En antydan till förbjuden kärlek finns dock med, mellan Gustav och en kvinna som lovats bort i ett politiskt spel. Men skildringen lägger sig inte tillräckligt nära någon person för att läsaren ska bli berörd.

“Rebellen Vasa” löper över 500 sidor. Min bestämda uppfattning är att skribenten borde fått mycket mer hjälp av förlaget att förtäta texten och utarbeta en fungerande intrig. En hel romanserie planeras om släkten Vasa. Då får inte de volymer som följer se ut så här.  

Kommentera

Bok- presentation:	Skammen
Författar- presentation:	Annie Ernaux

Ny Annie Ernaux på svenska

Annie Ernaux hedrades med Nobelpriset i litteratur 2022. Hennes författarskap består mest av tunna självbiografiska romaner som utgår ifrån en enskild händelse som hon sätter in i sitt sammanhang. I “Åren” skildrar hon emellertid ett större förlopp, det franska samhällets utveckling, kopplad till hennes egen tillvaro och bildningsgång.

Norstedts ger nu ut “Skammen” i en översättning som gjordes redan 1998 av Katja Waldén. Där skapas en urscen med ett före och ett efter. Författarens moder har överöst maken med förebråelser. Till sist förlorar han tålamodet och går till våldsamt angrepp.

Boken börjar med meningen: “Tidigt på eftermiddagen, en junisöndag, försökte min far döda min mor.” Det var 1952, och Annie Ernaux var tolv år gammal. Händelsen som naturligtvis skrämde henne skapade också skam. Nu hade de blivit en dålig familj.

Föräldrarna som hade en liten kafé- och butiksrörelse i Yvetot i Normandie sätts i “Skammen” in i sitt sociala sammanhang. Ernaux tecknar den lilla ortens topografi med sämre och bättre kvarter, där man talar bra franska eller dålig med dialekt. Hon vill återskapa den värld hon levde i när hon var tolv. I den tänker man inte, skriver hon, allt följer på vartannat i livets skeenden.

I Yvetot iakttog människorna varandra och dömde. Deras handlande klassificerades som tillåtet, till och med tillrådligt, eller oacceptabelt. Ett fullständigt avståndstagande drabbade frånskilda, kommunister, älskarinnor, ogift mödrar, kvinnor som drack eller som gjort abort.

Som den enda i släkten gick Annie i katolsk privatskola. Hon var en framstående elev med fina betyg. Religionen angav formen för hennes liv. Hon levde i ljuset, i sanningens och fullkomlighetens värld i motsats till dem som inte gick i mässan, inte bad och som syndade.

Men händelsen med faderns våldsamhet hade gett henne en plats i skammen. Det var något hon aldrig skulle kunna berätta för någon. Och detta skulle följas av fler situationer den närmaste tiden.

En scen utspelar sig en natt när Annie deltagit i de katolska skolungdomarnas fest i Rouen. Bussen med skolkamraterna släpper av henne utanför bostaden. Modern öppnar sömndrucken i ett fläckigt nattlinne. Man torkade sig med det när man hade kissat, upplyser författaren. Detta avsnitt har etsat sig in i mitt minne sedan jag läste “La honte” på 1990-talet. För första gången såg hon sin mor med privatskolans ögon. Så starkt.

På slutet skildrar hon en bussresa som hon och fadern gjorde till Lourdes. De var inte förberedda, visste inte vad man skulle ha med sig och vad man skulle iaktta under en sådan färd. Fadern misstrodde allt, chaufförens sätt att köra och maten de blev serverade. På en uteservering berättar han en “småsnaskig” historia om en präst. Skammen bara fortsätter.

Kommentera

Utsökt om vänskap och kärlek

Sofia Torvalds roman liknar ett kammarspel i sin enkla och intima form"

För ett tag sedan var jag på bokfrukost, där de två finlandssvenska förlagen Förlaget och Schildts & Söderström presenterade sin utgivning. I godispåsen som jag fick med mig därifrån fanns Sofia Torvalds “Kaféet”. Det är en fin liten bok om vänskap och kärlek.

En man och en kvinna har lärt känna varandra i en stödgrupp för frånskilda. Hennes make som var otrogen har kommit tillbaka.  Hon fortsätter i alla fall att träffa den andra mannen på kafét, där de har sitt eget speciella bord. Han brukar sitta med datorn uppslagen när hon kommer in.

De betraktar sig som mycket goda vänner men lever under olika villkor. Hon har man och barn. Han är barnlös - hans före detta fru får barn med sin nya – och dejtar för att hitta kärleken på nytt.

Av vilket slag är deras vänskap egentligen? Kanske handlar det till och med om kärlek, åtminstone för någon av dem? Sofia Torvalds roman liknar ett kammarspel i sin enkla och intima form.   

Kommentera

En stark bok om dödsdömda

I många år var Jim Brazzil den sista personen som rörde vid eller pratade med fångar innan de efter en giftinfektion sjönk in i medvetslöshet och dog"

Carina Bergfeldt har varit SVT:s USA-korrespondent. Nu har hon en egen talkshow. I intervjuboken “En bra dag att dö. Vad 276 avrättningar har lärt en fängelsepastor om livet” tar hon sig an ett riktigt tungt ämne.

Bergfeldt mötte den före detta fängelsepastorn Jim Brazzil i Texas 2014 när hon arbetade på en artikelserie för Aftonbladet med titeln “En vecka med döden”. Hon hade just träffat Vaugn Ross som var dödsdömd för dubbelmord, satt på death row i fängelset Polunsky Unit och hade sju dagar kvar att leva.

“En bra dag att dö” är en stark bok. I många år var Jim Brazzil den sista personen som rörde vid eller pratade med fångar innan de efter en giftinfektion sjönk in i medvetslöshet och dog. Han har suttit med 154 dömda mördare. De sista åren arbetade han med den andra sidan. Han såg ytterligare 121 personer dö men från ett av åskådarrummen tillsammans med offrens anhöriga.

Det finns möjlighet till medling mellan den dödsdömda och offrens anhöriga. Han – det är nästan uteslutande en han - måste redan ha suttit inne ett par år och ha erkänt brottet. Angående förlåtelse säger Brazzil att förlåta inte innebär att det som hänt är okej. “Det innebär att det inte kan göra dig illa längre. Med förlåtelsen släpper du det som varit och det grepp som en person har om dig.” Carina Bergfeldt berättar för Jim om sin våldsamma far som hon inte vill förlåta. Mot slutet av boken skriver hon att pastorn ändå sått ett frö hos henne som gör att hon kan tänka på sin far utan att det svartnar framför ögonen.

De kommer in på skillnaden mellan Sverige och USA. I Sverige kan brottsoffrens anhöriga börja sörja efter domslutet. I USA finns många möjligheter till överklagan från den dödsdömdes sida. Det kan i åratal skjuta upp avrättningen som de anhöriga väntar på, de som tror att hämnden ska befria dem.

Carina Bergfeldt förklarar för Jim att livstids fängelse i Sverige i praktiken är 16 år. Där har hon fel. Jag läser på Kriminalvårdens hemsida att fången efter tio år kan ansöka om tidsbestämt straff. Om det beviljas får det inte vara kortare än 18 år.

Jim Brazzil fann det mest meningsfullt att arbeta med de dömda. Han lärde känna dem och samtalade med dem inför avrättningen. Han spred evangelium, och många tog emot Gud i sitt hjärta. När han var anställd av Victim´s Services fick han inte tala om Gud alls. Hans första chef tillät det, men sedan ändrades reglerna.

Angående själva dödsstraffet säger Brazzil att han inte är politisk. Med det menar han att han varken är för eller emot dödsstraff. Bergfeldt påpekar att svarta och latinamerikaner är överrepresenterade bland de dödsdömda. Är inte det rasism? Det tror inte Brazzil. Det beror på deras svåra livssituation, säger han, på fattigdom, dålig utbildning och de kriminella gängen.   

Kommentera

Ny Karin Fossum på svenska

Jag blir överraskad igen"

Karin Fossum är en av mina favoriter bland deckarförfattarna. För ett och ett halvt år sedan läste jag på norska "Där döden väntar" som nu kommit i svensk översättning. Författarens psykologiska skärpa fick mig än en gång att läsa boken med intresse.

En tjock utsatt pojke blir förödmjukad av ett möte. En teckning av en död flicka hittas hemma hos en annan ensamvarg. En flicka är ososanmäld hos polisen. Det är tre utgångspunkter för en berättelse som håller läsaren i ett järngrepp. 

Så småningom ska två mord på ungdomar utredas. Hör de ihop? Under tiden som gått hade jag glömt bort vem mördaren var. Jag blir överraskad igen! 

Kommentera

"Alldeles för snygg för att sitta i rullstol"

En rullstol är inte ett karaktärsdrag, men med den hade hon fått en ny identitet"

Annika Taesler är journalist, skriver böcker och arbetar med att påverka politiker i funktionsfrågor. När hon var 24 år skenade hennes häst, hon bröt nacken och blev totalförlamad.

I nyutkomna “Krymplingskortet” skriver hon om hur hon efter olyckan höll fast vid den hon var med sin pojkvän, sina intressen, sin musiksmak och sina vänner. Men för omgivningen hade hon blivit en helt annan. En rullstol är inte ett karaktärsdrag, men med den hade hon fått en ny identitet som visade sig ha stor betydelse för såväl sociala, kulturella som politiska delar av livet. På en fest får hon den tvetydiga komplimangen att hon är alldeles för snygg för att sitta i rullstol.

Funktionsnedsättning tillhör en av de lagstadgade diskrimineringsgrunderna. Det finns betydligt fler av de individerna än till exempel homosexuella, skriver Taesler. Ändå är funkofobi ett nästan helt okänt begrepp, trots att det finns med i Svenska Akademiens ordlista. När hon skriver ordet gör Word röda streck under.

Som grupp står de med funktionsnedsättning längst bort från arbetsmarknaden och har lägst inkomst av alla i befolkningen. Dagens Nyheter publicerade 2017 en undersökning, där 18 procent av befolkningen uppger att de inte kunde tänka sig att arbeta tillsammans med en person som har funktionsnedsättning. Ytterligare 14 procent kände sig osäkra.

När Annika Taesler blir med barn frågar läkaren om det verkligen var genomtänkt. Men barnmorskan betraktade det som en vanlig graviditet. Det kändes för Taesler som att landa på en sammetskudde. Många rullstolsburna mödrar har blivit orosanmälda till socialtjänsten redan på BB. Författaren och hennes man slapp detta. Men som gift par med högskoleutbildningar, hus i ett medelklassområde och ett stort socialt nätverk var de nog ganska ensamma om att över huvud taget ha blivit ifrågasatta.

Taesler skriver engagerat och upprört om neddragningen av den personliga assistansen. Detta har gått så långt som till att människor tagit sitt liv. Många, som Taesler själv, överlever inte utan någon vid sin sida. Hon understryker att vi alla kan hamna i den situationen. För människor med funktionsnedsättning förväxlas medborgerliga rättigheter med välgörenhet som man kan ta till om det finns utrymme. Om dödshjälpsdebatten skriver hon att den borde skjutas upp tills hjälpen att leva ett värdigt liv kan garanteras.

I “Krymplingskortet” kan vi också läsa om hur personer med funktionsnedsättning skildras i medierna. Taesler önskar sig en film, där de får vara människor i sin egen rätt utan att den avvikande kroppen poängteras.

Boken är tung att läsa. Men den ger mig kunskap som jag inte hade tidigare. Den förmedlar också viktiga erfarenheter som författaren gjort efter olyckan och som kan vara till nytta för andra.

Jag har i alla fall ett ljust minne av ett avsnitt i boken. Det är där Taesler beskriver umgänget med sonen, hur hon lyckats använda assistenterna just som sina armar och ben.  Sonen vänder sig till henne: “Mamma, kan du knäppa min jacka?” Då får assistenten vara petnoga med att inte bryta moderns och sonens ögonkontakt när hen drar upp dragkedjan. Snabbare än någon annan insåg han att kombinationen moderns röst och någon annans händer var fullt naturlig.

Kommentera

Bok- presentation:	Sörja för de sina
Författar- presentation:	Kristina Sandberg
Utg.år:	2012
Pocket Finns i lager, 78 kr CD-skiva Beställningsvara, 334 kr Storpocket Beställningsvara, 140 kr

Hemmafru med städdille

Jag fortsätter att läsa om hemmafrun Maj i Örnsköldsvik. “Sörja för de sina” är del två i Kristina Sandbergs trilogi.

Nu är andra världskriget slut. Maken Tomas har genom hård disciplin lyckats bli av med sitt alkoholmissbruk, och paret har fått sitt andra barn, en pojke. Men hur gick det till? undrar jag. Hur har Maj och Tomas närmat sig varandra efter att ha blivit tvungna att gifta sig? Maj var med barn när de hade träffats berusade ett par gånger. Efter att dottern Anita fötts finns ingen antydan om att de skulle ha något samliv. Maj kan inte bjuda till, läser vi. Men hon har blivit med barn på nytt. Författaren har inte velat eller kunnat visa hur Maj och Tomas har skapat en ny fungerande relation. Eller har de inte det? För Maj är inte lycklig.

Hon är bitter, trött och yr. Hon får förstås för lite sömn när barnen är små. Men hon har också städdille. Allt i hemmet ska vara perfekt. Det är som om någon tittar på henne och bedömer. Fast mannen är hänsynsfull och vill väl.

Hushållsarbetet är det som håller ihop henne och skapar hennes identitet. Tomas är affärsman men har intellektuella intressen som litteratur och historia. Där kan de inte mötas. Maj pratar mest om praktiska saker som hon oroar sig för, kalas som ska ordnas, gäster som ska bjudas, mat som ska serveras.

Hur kan man i ett äkta par leva så långt ifrån varandra? Det är helt enkelt något annat än Majs och Tomas relation som är Kristina Sandbergs ärende. Om deras förhållande hade varit i fokus hade det blivit en mer balanserad och mänsklig berättelse.   

Kommentera

Läsvärt om manlig Hedda Gabler

Han dras till den gränslöshet och spiritualitet han fann hos henne och som gjorde honom levande"

Vigdis Hjorts roman “Henrik” från 2019 ingick i ett nordiskt samarbete, där författarna skulle låta sig inspireras av Ibsens dramer. Henrik är en manlig motsvarighet till Hedda Gabler som lever ett instängt liv med en man som hon föraktar.

“Henrik” är rolig att läsa med sin karikerade beskrivning av norsk borgerlighet. Den gravida hustrun Elsa är nöjd med sin tillvaro och pratar bara om småttigheter. Paret bor granne med hennes föräldrar. När Henrik och Elsa kommer hem från bröllopsresan visar de stolt upp att de låtit måla dotterns hus i ljusgrönt med vita fönsterkarmar. Dessutom har de inrett barnkammaren. Nu har båda husen samma färg. Elsa blir förtjust. Henrik får panik.

En dag får Henrik reda på att en gammal kärlek har flyttat in i närheten. Konstnärinnan Tale Løvlie har köpt det barndomshem som han tidigare varit tvungen att sälja. Det är av ekonomiska skäl som Henrik gift in sig i Elsas familj. Svärfadern äger en bensinstation som går bra. Där har han fått en trygg plats.

I familjen och bekantskapskretsen skvallras det om Tale som setts som förlorad till samhällets utkanter. Hon verkar ha tagit sig upp igen på grund av en lyckad utställning. Henrik förnyar kontakten med Tale som nu är lyckligt gift. Han dras till den gränslöshet och spiritualitet han fann hos henne och som gjorde honom levande. Men som hos Hedda Gabler finns hos Henrik en destruktiv ådra som blir förödande för både hans och andras lycka. En magnifik scen framför skolbarn och föräldrar på självaste 17 maj bidrar till Tales undergång.

“Henrik” är en liten bok som i en annan tid lägger sig nära Ibsens 1800-talspjäs. Den innehåller såväl satir som tragedi.  

Kommentera

En upphöjdhet som gör mig arg

Hon vill leva, men hon säger nej, nej, nej"

Sara Meidells bok “Ut ur min kropp” som kom förra året fick en del skarpa reaktioner. Det fanns kritiker som tyckte att hon ställde sin anorexia i för positiv dager. Jag håller inte med. Den framställs som en sjukdom som innebär ett livslångt lidande med endast få euforiska ögonblick. Meidell är en mycket skicklig skribent som håller mig fången. Men jag blir arg.

Författaren återskapar sin barndom. Vid sju års ålder upplever hon de vuxna som störande element. De tvingar henne att avbryta lekar eller viktiga funderingar. De berövar henne behagliga stunder, som när en vän i familjen fotograferar henne när hon solar naken. (Där går genast mina associationer till nyckelscenen i Marie Cardinals “Orden som befriar”. Att någon tog en bild av henne när hon kissade ledde till en sju år lång underlivsblödning i vuxen ålder!) Hos Meidell som barn finns också något som har med kroppen att göra. Efter att ha simmat smal som en ål under bryggan ser hon det runda våta avtrycket av sin kropp på bryggan. Det ger henne känslan av att inget är beständigt. Det måste hon kämpa emot genom att inte bli större än avtrycket var.

Det är inte lätt att förstå. Ingen av hennes terapeuter lyckas heller fånga in problemet. De ger upp. Hon lär sig aldrig att sluta vilja svälta, skriver hon. Sara stannar kvar i barndomen, stoppar tiden genom att sluta äta. Hon köper sig tid för att ta reda på hur man lever. Att växa är att dö. Det är avancerade tankegångar som är svåra att följa. Tror du att du är bättre än andra? frågar en psykolog. Ja, hon är bättre än andra på att överleva.

Sara Meidell skriver in sig bland de historiens kvinnor som valt självsvälten. Det kan vara medeltida helgon som fick uppenbarelser i benådade stunder. Det var de engelska suffragetterna som använde svälten som politiskt vapen.Det är många konstnärer och författare.  Enligt författaren själv och hennes medicinska journal slukade hon sådan litteratur redan som barn. Tidigt i journalen står att hennes anorexia är sekundär till andra affektiva åkommor. Jag tänker att hon valde sina medsystrar för att skapa en upphöjd betydelse åt sina symptom.

Vad är det som gör mig arg? Jo, att hon inte vill bli frisk. Hon vill leva, men hon säger nej, nej, nej. Det gör henne fri. Hon vill inte fjättras vid biologiska regler – men föder tre barn! Huvudpersonen i “Ut ur min kropp” är förvirrad minst sagt. Det beständiga hon sökt sedan hon var sju finns inte där, trots eller kanske på grund av hennes förtvivlade motstånd mot den riktiga världen. Jag blir arg på att hon väljer detta förhållningssätt fast hon har familj. Att äktenskapet går i kras är givet.

Jag blir också arg på att det inte står något om eventuell medicinering. Huvudpersonen visar tidiga tecken på ångest, tvångstankar och tvångsmässiga handlingar. Ja, hela hennes föreställningsvärld skulle kunna betraktas som psykotisk. Mot allt detta finns hjälp. Har hon inte behandlats för dessa symptom? Har hon vägrat medicin? Ursäkta min lekmannamässiga diagnos! Men har inte Sara Meidell lagt fram ett fall för oss som ingen ännu lyckats lösa?

I “Ut ur min kropp” gestaltas en grandios egocentricitet som är svår att smälta.  

Kommentera