Anne-Charlotte Östman
En bok om melankoli och längtan
Nu har jag också läst Sara Stridsberg, ”Beckomberga, Ode till min familj”. Den har kommit ut i pocket. Det är en roman som har uppmärksammats mycket, blivit nominerad till priser och fått priser.
Ibland när jag läser funderar jag över min förväntningshorisont. Det är ett begrepp som används inom litteraturvetenskapen och innefattar de kunskaper och erfarenheter som man möter en bok med. Det kan vara kännedom om författarens biografi eller tidigare böcker, vilken stil man kan förvänta sig när man läser hen. Det kan också handla om sådant som boken i fråga meddelar med sitt omslag eller sin genre.
Jag kände till mycket lite om Sara Stridsberg och hade aldrig läst henne. Men jag hade hört talas om boken och hade föreställt mig att den skulle ge en realistisk skildring av livet på mentalsjukhuset. Huvudpersonen hade vistats där mycket, förstod jag, men jag hade missuppfattat det som att någon anhörig till henne arbetade där.
Undertiteln ”Ode till min familj” får mig att tro att det är en självbiografisk skildring, men jag har inte kontrollerat om det kan vara möjligt. Jackie som berättar är en flicka i tonåren, vars föräldrar är separerade och vars far Jim är intagen på Beckomberga. Hon åker ut dit varje dag och hälsar på honom. Så lär hon känna andra patienter, varav en mycket äldre man som hon inleder ett förhållande med. En okonventionell läkare träffar hon också som tar ut patienterna i sin bil på nattliga äventyr.
Det finns avsnitt som låter läsaren ana en kritik mot stängningen av Beckomberga och andra mentalsjukhus. I en inledande dramatisk scen låter författaren oss förstå att inte alla klarar av friheten. Sjukhuset är en trygghet och en gemenskap.
”Beckomberga” är inte en realistisk skildring. Jag blir lite besviken, eftersom jag varit nyfiken på en så speciell miljö. Prosan är i stället poetisk. Det är mycket natur, fast det bara är en park. Fåglar och träd är stämningsskapande men avslöjar inte något symboliskt värde. Melankoli är den känsla som dominerar hos dem som inte har någon framtid.
Jackie kallar sina föräldrar vid namn, inte för mamma och pappa. Varför? Är det för att hålla distans till dem som föräldrar? Eller för att uttrycka det avstånd som inte går att överbrygga?
Det finns ett underbart stycke i boken. Jackie har blivit äldre och fått en son, Marion, som hon lever ensam med. De har en framtid tillsammans. Jackie längtar inte bort som hennes far hela tiden gjort.
”Längtar du också, mamma?” frågar Marion.
”Bort?”
”Ja.”
”Nej, det gör jag inte. Jag längtar efter att vara med dig.”
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #mentalsjukhus
Kommentera
Carolina Landin
Nu vet jag vem patient 67 är
Den här boken skakade mig. Första tredjedelen verkar först bara vara en vanlig deckare, med två poliser som dels försöker leta rätt på en rymling från ett hårdbevakat sjukhus för mentalsjuka brottslingar, dels verkar försöka imponera på varandra (de har inte träffats förut) och på omgivningen med diverse manligt manliga revirpissningsmetoder. Jag läser på och undrar varför just den här boken ska vara så extraordinärt bra som jag har läst på bloggar att den ska vara. Men sen tätnar det och boken suger tag i mig. Och sista tredjedelen på boken innehåller en av de smartaste och läskigaste twister jag någonsin läst i en bok.
Wow!
Avdelning: Spänning Taggar: #recension #USA #mentalsjukhus #1950-tal #fängelse
Kommentera
/Visa 3 kommentarer
Anmäl textfel
