LitteraturMagazinets recension
av Som hundarna i Lafayette Park, Anneli Jordahl
Jordahls roman ger katharsis
Befriande och terapeutisk är ord som kommer för mig när jag tänker på Anneli Jordahls senaste roman ”Som hundarna i Lafayette Park”. Jordahl har fyra romaner bakom sig, flera med strålande recensioner. Återkommande teman i dem är klass, genus och hederskultur. Ofta rör hon sig i det förflutna. För mig var hon tidigare enbart bekant som litteraturkritiker med imponerande innehållsrika och knivskarpa analyser, oerhört väl formulerade. Därför var jag mycket nyfiken på hennes nya roman.
I romanens centrum står änkan efter en valsverksarbetare som dött i en fruktansvärd arbetsplatsolycka. Fast det har hunnit gå ganska många år tänker hon fortfarande mycket på olyckan och sysselsätter sig med att samla urklipp av andra arbetsplatsolyckor i en anteckningsbok: ”dödsboken”. Dottern ger henne en hundvalp, som hon genast uppkallar efter sin döde make, Boris. Både dottern och den blivande svärsonen tycker att hon har fastnat – själv undrar hon om de betraktar henne som tokig. Mitt i detta åker hon till San Fransisco på en konferens med Black Powerrörelsens stora namn: Angela Davis. Det är en händelserik resa som får oväntade följder för huvudpersonen.
Jordahls starkaste sida är nog språket. Hon beskriver vanliga ting med vardagsord, vilket skapar igenkänning och bidrar till att på ett självklart sätt skapa stämningar och känslor. Det är tranor som lyfter, morgondimma, hundar som rullar sig i lera och granntanter som gnäller. Romanen är ett exempel på hur lyckat resultatet blir när språk och handling harmonierar.
Så vad är detta för slags bok? Det går att känna igen både klasstema och kvinnoperspektiv från Jordahls tidigare romaner. Berättelsen utspelar sig i samtiden, även om en hel del tillbakablickar till 50-60- och 70-talen förekommer. Men framför allt är detta en terapeutisk bok, åtminstone för läsaren. För vem har inte i sin närhet någon som liksom inte tycks komma vidare, fast i sorg eller bitterhet, anklagande livet för orättvisor som tycks ha drabbat henne ojämförligt hårt och som därför ser sig själv enbart som offer? Allt detta skildrar Jordahl med stor psykologiskt insikt. Trovärdigt skildras också relationen mellan mor och dotter: dottern blir mor åt sin egen mor när rollerna kastas om och så kan det ju bli. Beskrivningarna av miljöerna, relationerna mellan människor och deras inre, av känslorna, är mycket realistiska. Den yttre handlingen är dock bitvis rätt osannolik, eller i alla fall ovanlig.
Kanske kan man säga att här överträffar dikten verkligheten. Å andra sidan inträffar det ju ibland att verkligheten faktiskt överträffar dikten. Så varför inte? Just det spelar kanske mindre roll. Jag stänger i alla fall boken med en känsla av katharsis. Här har vi nämligen ett exempel på en berättelse som följer en klassisk dramaturgisk kurva helt utan att bli det minsta förutsägbar och med ett budskap som når långt bortom frågan huruvida handlingen är realistisk eller ej. Det här är en berättelse om styrkan i att kunna se livets grymma orättvisor så som de drabbar oss ibland men kunna lyfta blicken bortom sig själv och inse att min kamp delas med många andra människor. Kanske kan ilskan och sorgen kanaliseras till engagemang för en annan människa. Där har Jordahl, utan att precis skriva läsaren på näsan, en poäng som verkligen är angelägen i vår individualistiska tid. Det är befriande!
Mottagen: 19 september 2016
Anmäl textfel
