LitteraturMagazinets recension
av Åren, Annie Ernaux
Klassresans våndor och möjligheter
När läsaren närmar sig slutet av Annie Ernaux bok ”Åren” har författaren hunnit ikapp sin egen text. Vi får veta vad det är för bok hon tänkt skriva och hur missionen lyder: ”Rädda någonting från tiden där man aldrig mer kommer att vara.”
Vid det laget vet vi redan att hon lyckats mycket väl med sitt uppdrag. ”Åren” spänner över hela hennes liv och texten växer fram utifrån minnesbilder stimulerade av bilder i ett fotoalbum. Annie Ernaux är född 1940 och hennes bok, som bäst beskrivs som ett slags kollektiv självbiografi, sträcker sig över hela efterkrigstiden fram till och med tjugohundratalets första år: tiden mellan åren 1941-2016.
Annie Ernaux skriver om sitt liv utan att en enda gång använda pronomen ”jag”, utom när hon citerar ur sin dagbok. Istället skriver hon ”hon” eller ”vi”, ibland ”man”. Ändå är hon oerhört närvarande i sin text. Normandie är hennes värld, en värld som vidgas med åren som går. Hon tecknar sitt liv med ett tydligt klassperspektiv, där klassresans alla våndor och möjligheter får en pregnant gestaltning. I sin dagbok skriver hon: ”Jag är småborgerlig och har kommit i mål” med tydlig ironi.
Självbiografins sjuttio år, som knappt når upp till trehundra sidor, blir ett berättande med stora yviga gester där många år framställs i ett rapsodiskt berättande. Som till exempel den allt för korta tiden av frihet mellan p-piller och rädslan att bli hiv-positiv. Men Annie Ernaux vinnlägger sig även om ett varsamt och närsynt betraktande av detaljen, där olika emblem och markörer får bära en hel epok. Där hon inte utan nostalgi stannar upp vid ett fabrikat, som säger oss svenska läsare lika lite som Ögon Cacao eller Häxans putsmedel säger en fransman, men som kan bära en epok i sitt namn. Företrädare av fransk populärkultur och olika TV-program blir också bärare av det tidstypiska.
Annie Ernauxs självbiografi handlar mer om efterkrigstidens Frankrike än om henne själv som subjekt. Samtidigt snärjs den inte av nationsgränser. Charles de Gaulle och François Mitterrands värld var också vår, där studentrevolter och konsumtionshysteri nästan sömlöst avlöste varandra. Nu heter presidenten Emmanuel Macron och djävulsgapet mellan klasserna börjar återigen öppna sig. Den som vill förstå varför kan få en fingervisning genom Annie Ernauxs bok. Samtidigt publicerar förlaget i sin klassikerserie ytterligare två titlar av författaren – ”Min fader” och ”Kvinnan” - samlade i en volym.
Mottagen: 6 april 2020
Anmäl textfel
