LitteraturMagazinets recension
av Min far & Kvinnan, Annie Ernaux
Annie Ernaux - en förebild i arbetarlitteraturen
Annie Ernaux blev på 1980-talet berömd för sina självbiografiska böcker. Hon beskrev en uppväxt i Yvetot i Normandie, där föräldrarna som hade arbetarbakgrund drev en kafé- och butikrörelse. Ernaux kom att studera, börja umgås i akademiska miljöer och därigenom lämna sina föräldrars sociala tillhörighet. Det skapade ett främlingskap både hos henne och dem.
Nu ger Norstedts ut två volymer av Annie Ernaux i sin klassikerserie. De är översatta till svenska av Katja Waldén respektive Maria Björkman. Den första innehåller två titlar, ”Min far”, på franska La place (1983) och ”Kvinnan”, La femme (1986). Den andra boken är ”Åren”. Les années kom ut på franska 2008. Ernaux har framgångsrikt skapat en egen genre, där det individuella minnet vävs in i de kollektiva strömningarna. Det historiska skeendet är lika mycket huvudperson som jaget.
På omslaget till ”Åren” citeras den unge Édouard Louis: ”Ett av fransk litteraturs stora mästerverk.” Så skriver han om Annie Ernaux, nu 80 år, som är en förebild för honom. Louis kom förra året ut på svenska med ”Vem dödade min far”, en tunn men stark bok på 89 sidor. Det är en anklagelseakt mot klassamhället och dess inneboende våldskapital. Många slits ner av jobbet och går en för tidig död till mötes. Édouard Louis far är, nyss fyllda femtio, en man med krossad rygg och svagt hjärta. Till detta kommer de politiska beslut som lagt ytterligare pålagor på honom.
I ”Min far” tar Annie Ernaux upp en annan aspekt av klassproblematiken. Hon berättar om de smärtsamma gräl om språket som hon hade med fadern efter att hon påbörjat sin utbildning. Han hade redan komplex, skräck för att få ett uttryck om bakfoten. Nu var hans ord och idéer inte längre giltiga. Annie hade vid umgänge med sina klasskamrater och deras föräldrar fått en ny syn på sitt eget hem. Hos Annie talade man med varandra gnälligt och anklagande. Någon artighet var det inte fråga om. Fadern ville dock att dottern skulle få det bättre än honom. Ernaux menar att faderns största stolthet kanske var att hon kom att tillhöra den värld som föraktade honom.
Modern i ”Kvinnan” läste litteratur, fadern bara lokaltidningar. Hon var öppen för kunskap, nya ord och ville uppföra sig kultiverat. Men när Annie i tonåren började ta sig in i en annan miljö blev det strid mellan henne och modern. Hon skämdes för modern som kunde ta ett glas för mycket och talade och uppförde sig bryskt. I moderns ögon blev dottern en klassfiende.
Annie Ernaux vill med sina böcker föra fram i ljuset föräldrarnas liv som tidigare var oformulerat. Det var det arv som hon lämnade på tröskeln till den akademiska världen. Hon skriver inte deras biografi, menar hon, och inte heller en roman. Kanske är det något mitt i mellan litteratur, sociologi och historia.
I ”Åren” skriver Ernaux in sig själv och sina samtida i ett kollektivt minne. Vi får följa hur samtalsämnena skiftar vid söndagens familjesammankomster. Författaren är född 1940, och hennes första hågkomster handlar om kriget och dess umbäranden. Sedan löper middagarna över tiden då den första pojkvännen var på besök, parmiddagarna i trettioårsåldern, sammankomster med de egna tonårsbarnen och deras respektive och vidare till perioden då hon får barnbarn. Det är lika mycket ett vi som ett jag som berättar.
Mycket är allmängiltigt men mycket hör också till den franska politiken. Maj -68 väckte hoppet om en återupplivad Front populaire (Folkfronten) från 1936. Senare kom Mitterand att appelera till de vänsterorienterade som Ernaux hörde till. Annat som representerar olika perioder är den tekniska utvecklingen från tvättmaskiner till mobiltelefoner, populärmusiken samt litteraturen som Ernaux undervisade i. Hon skriver också in sin sexualitet i ett historiskt perspektiv, rädslan i ungdomen för att bli gravid till de senare decenniernas preventivmedel och friare moral.
Tidens gång liknar ibland en katalog med uppräkning av föremål, sånger, böcker och namn. Men det blir inte tråkigt. Jag känner inte till någon annan bok av detta slag. En individs unika tillvaro är här sammansmält med en generations rörelse framåt. Annie Ernaux har skapat en alldeles egen genre.
Mottagen: 1 april 2020
Anmäl textfel
