LitteraturMagazinets recension
av Den tionde punkarn, Arne Wickander
Möte med 80-talet
Arne Wickander romandebuterade 2018 med "Den tredje punkarn" som året efter belönades med Selmapriset för bästa egenutgivna bok. "Den tionde punkarn" är en fristående fortsättning och nummer två i en planerad trilogi.
"Den tionde punkarn" utspelar sig på 80-talet. Arne driver omkring, jobbar lite på olika jobb, hänger med Nilz Pilzner, Holmas, Turbo, Vermouth och de andra punkarna i stockholmsförorten Bollmora. Det är vardag och det är fest och det är, tja, livet.
Wickander har ett spontant och direkt tilltal och utan överflödiga förklaringar får läsaren ta del av Arnes värld. Åttiotalet kommer rusande tillbaka och på grund av den totala avsaknaden av nostalgi lägger det sig tillrätta på boksidorna, trygg med att inte behöva värderas eller kommenteras. Jag får aldrig känslan av att Wickander blickar tillbaka på åttiotalet. Han skriver istället fram tiden och umgås med den, i den.
I korta, nästan dagbokslika kapitel får läsaren snubbla med på fest, dricka beyaz, lyssna på musik, jäklas med kontorets vaktmästare, snacka böcker med Vermouth, köpa skivor och sova ruset av sig. Åttiotalet framstår varken som bättre eller sämre än någon annan tid, bara lite annorlunda. Arnes och de andras lite planlösa leverne speglas i bokens avsaknad av story, för det finns ingen riktig början och inget riktigt slut. Men däri ligger också styrkan. För det här är genuint.
Mottagen: 18 september 2021
Anmäl textfel
