LitteraturMagazinets recension
av Den yttersta lyckans ministerium, Arundhati Roy
Dramatisk blandning av fakta och fiktion i sprakande Indien-skildring
Den yttersta lyckans ministerium är en mastig roman på över 400 sidor. I motsats till vad titeln antyder så är det i själva verket den stora olyckans historia. Berättelsen är bred både geografiskt, i tiden och i de mångfacetterade karaktärerna som i mitten av historien rör sig mot varandra för att senare mötas.
Den första delen av romanen handlar om ett androgynt barn som vid 15 års ålder rymmer hemifrån och bosätter sig hos hijrorna i Delhis gamla stad. Det är en familj bestående av brokiga transpersoner som försörjer sig som tiggare och prostituerade. Här tar Anjums berättelse fart och innehåller bland mycket annat ett könsbyte, en identitetskris och en förtvivlad men räddande modersinstinkt. Författaren låter på ett finurligt sätt modersinstinkten skänka ro åt Anjum och genom den skapa någon slags försoning till den inre striden. En strid som liknas vid en annan ständigt närvarande yttre konflikt, nämligen kriget mellan Indien och Pakistan.
Hon [en treårig flicka] var klädd i en mattgrön salwar kameez och en smutsvit hijab. När Anjum stod över henne och erbjöd henne ett finger att hålla i tittade hon hastigt upp, grep tag om det och fortsatte gråta lika högt utan att dra efter andan. Den hijabklädda musen anade inte den storm som denna lilla gest väckte hos ägaren till fingret som hon höll i. Att denna lilla varelse negligerade i stället för att frukta henne dämpade (åtminstone för
stunden) det som Nimmo Gorakhpuri så träffande och för så länge sedan hade kallat Indien-Pakistan.
Verkliga platser och händelser fungerar som riktlinjer för tid och rum och strös ut genom den fiktiva berättelsen för att läsaren ska kunna orientera sig. Det gör romanen i vissa avseenden dokumentärisk och ger läsaren en inblick i Indiens politiska historia. Verklighetsförankringen skänker djup samtidigt som den gör berättelsen väldigt komplex – särskilt för läsare som är obekanta med indisk politik. Så sammanfaller Anjums berättelse först med Indira Gandhis tvångssteriliseringar 1976 som lösning på problemet med överbefolkning. Nästan 30 år senare blir Anjum en av de muslimer som tillfångatas och sätts i fångläger efter att en tågbrand i Godhra (27 februari 2002) tagit livet av närmare 60 personer varav flera hinduiska pilgrimer. Så löper historien som en ond cirkel i spåren efter hinduer som förföljer muslimer som hämnas genom attentat. En våldsspiral som senare tar oss med till Kashmir och som faktiskt sträcker sig långt utanför Indiens gränser.
Berättelsen sätter sig in i ett större globalt perspektiv och visar hur de enskilda personerna senare påverkas av det som till synes äger rum mycket långt bort men vars efterskalv sker alldeles nära. Första delen ägnas i huvudsak åt Anjums historia, en medborgare ur det allra lägsta kastet berättad i tredje person. I bokens senare del sker ett perspektivskifte. Här möter läsaren en medborgare från det allra högsta kastet. Visserligen en alkoholmissbrukande, trött och utsliten tjänsteman, men ändock indisk regeringsanställd som fortsätter berättelsen i första person.
Så där var jag – här är jag – en Biplab i den innersta kammaren i det innersta av det etablissemang som kallar sig Indiens elit.
Biplab får kodnamnet Garson Hobart efter en teaterpjäs med temat homosexualitet. Denna moderna och för tiden revolutionerande pjäs förenar de fyra studenterna Tilo, Musa, Naga och Biplab. Deras vänskap och triangeldramsliknande kärlekshistoria varar livet ut och löper som en röd tråd genom det som driver romanens andra del framåt. Vännerna träffas igen 1984 – samma år som Indira Gandhi mördas, och några månader senare läcker Union Carbides bekämpningsmedelsfabrik ut en giftig gas som dödar tusentals människor. Så fortsätter fakta och fiktion att löpa om vartannat och olyckorna staplas på hög. I kontrast till detta möter vi en studentmiljö fylld utav upproriskt nyskapande och humanistiska och kommunistiska ideologier som till synes vill inge hopp i ett samhälle som alltid först och främst andas våld och förtryck.
Vännernas historia som börjar i Delhi går sedan över i historien om Kashmir vilken berättas utifrån de fyras olika perspektiv. Biplabs berättelse kommer inifrån och grundar sig i hans eget deltagande i ockupationen genom sitt arbete för underrättelsetjänsten i Srinagar. Nagas perspektiv är den
respekterade, mediestjärnan och journalistens. Tilos och Musas berättelse får representera separatisterna, det Kashmiriska folkets röst och kamp för självständighet. Men trots de vitt skilda roller som vännerna kommer att spela i Indiens glödande konflikt blir vänskapen en avgörande faktor för deras överlevnad.
Och ur den stora historien föds ständigt nya som följer parallellt med den dominerande intrigen. Den om Tilos mor, en ensamstående kvinna som startar en skola i Kerala. Den om ett oskyldigt barn och dess mor som av en ”olyckshändelse” skjuts vid en militär sammandrabbning under en begravning. Den om ett övergivet barn som hamnar i Anjums omsorg, och det är där karaktärernas öden till slut knyts samman och sätter punkt för historien. Det stora slutar i det lilla, i den brokiga familjen av hijror och andra utsatta på en kyrkogård någonstans i det gamla Delhi.
"Den yttersta lyckans ministerium" är en mycket läsvärd och bildande bok som dock kräver något av läsarens tålamod. För den som orkar ända till slutet väntar en färgstark tavla av Indien, och ett blodigt men ej hopplöst fyrverkeri av konflikter och motsättningar.
Vem skulle du ge bort den här boken till?
-En vän som är intresserad av internationell politik och inte räds litterära utmaningar.
Mottagen: 6 december 2017
Anmäl textfel
