LitteraturMagazinets recension
av Deras ryggar luktade så gott, Åsa Grennvall
Om ett barn som får en rygg i stället för en famn
Åsa Grennvall är Sveriges seriedeppdrottning. Men hon skildrar aldrig deppighetigheten bara för deppandets egen skull, utan har alltid ett budskap.
Grennvalls tidigare böcker har utforskat våld i nära relationer och destruktiv kärlek, men även den yttersta mänskliga ensamheten.
Den nya boken, "Deras ryggar luktade så gott", handlar om Grennvalls barndom och hennes föräldrar. Relationen påminner om den som Johanna Ekström beskriver i "Om man håller sig i solen". Ingenting fult eller jobbigt får finnas. Ryggarna som luktar så gott handlar om en närhet som i själva verket tar avstånd. En rygg istället för en famn.
Föräldrar som inte orkar se dig gråta. Som inte tål att du är arg. Vilka djup tvingas ett barn in i när det inte får finnas som kännande människa? Det svek som Grennvall beskriver är så stort att hon inte ens kan beskriva det fullt ut. Hon har försökt förut. Ingen vill tro henne.
Det som beskrivs är nog. Grennvalls serier är starkt expressiva och visar såväl känslor som brist på känslor utan ett enda onödigt streck.
Det här är en farlig bok – för att den riskerar att påminna oss om just de känslor som vi helst vill slippa konfronteras med. Men det är också en viktig bok. Den handlar om ett slags övergrepp som består av brist. Brist på kärlek. Och detta är kanske är ännu farligare, och svårare att förstå, än ren barnmisshandel.
Mottagen: 24 augusti 2014
Anmäl textfel
