LitteraturMagazinets recension
av Dödsängel, Axel Burénius
Stringent om en livsavgörande händelse
Vi har fått uppleva flera fullödiga debuter på sistone. Till den skaran sällar sig Axel Burénius med sin korta men betydande roman “Dödsängel”.
Boken har ett förskräckande faktaunderlag. Axels bror Åke var en av tre unga män som dödades i en trafikolycka i januari 2008 norr om Bollnäs. Deras bil hade kommit över på fel sida av vägen och mejades ned av en mötande lastbil. Mot ett så mäktigt fordon har ingen personbil någon chans. Detta liknar olyckor som vi hört talas om i närtid. I Burénius fall var föraren och hans medpassagerare 19 år.
Författaren presenterar kalla fakta från polisrapporten på de första sidorna. Orsaken till kollisionen har inte gått att fastställa. Hade den unge chauffören slumrat till? Hade han fipplat med bilradion? Hade han fått sladd? Det var vinter och snöade. Obduktionsrapporten är ingen rolig läsning. Skadorna var så omfattande att identifiering fick ske av en rättsodontolog. Bilen krossades när den kördes över av det tyngre fordonet.
Axel Burénius ger oss i blixtbelysning några tankar kring varför han skriver. Han skulle nog inte gjort det om brodern levt. Han skriver dock inte som terapi utan för att “döden tvingar en att ta livet på allvar”. “Att skriva är att göra uppror mot den lätthet med vilken livet försvinner.” När någon dött förblir världen densamma. Människor fortsätter att läsa tidningar och att packa sina väskor. Ett flygplan lägger för ett ögonblick marken i skugga och klockorna stannar i övergivna sommarstugor på vintern. Så är också minnena av brodern, alldagliga.
Axel är tacksam för att han lever. Den vaga känslan att han kanske inte lyckats så bra är borta. Inget han lägger sin tid på är slöseri. “Att jag har fått detta andra liv är lika meningslöst som det är en välsignelse.” Det är skarpa och tankeväckande iakttagelser.
Den största delen av boken är lastbilschaufförens. Han möter oss i en fiktiv inre monolog. Det är inte en formlös medvetandeström. Det är en klar och stringent, fullt läsbar framställning. Men den kommer från en man som varit med om en livsavgörande händelse. Han drar oss med i sina tankar som går på högvarv i korta meningar och uttryck.
Enligt protokollet tas chauffören om hand av räddningspersonalen, körs till polisstationen och förhörs. Han får blåsa men är nykter. Sedan tar man honom till ett hotell. Dagen efter ska han hämtas upp av en kollega som ska köra honom hem till Stockholm. Det är kvällen och natten i Bollnäs som Burénius vill fånga in. Det blir mycket trovärdigt.
“Ivar” fantiserar kring de tre unga männen. Vad hann de tänka och känna? Han utgår från att de var från Bollnästrakten. (I verkligheten var de från Täby.) Olyckan skedde på eftermiddagen strax innan solen gick ned. Sedan blev allt svart.
Ivar undrar över när identifieringen kan vara klar, över när de anhöriga får beskedet. Han tänker på poliserna som ska lämna det. Han tänker också på sin hustru och sin son. Han kommer inte att kunna förklara för Annika hur annorlunda han blivit. Hon kommer inte att förstå. Men Niklas ska möta honom med samma kramar som vanligt. Han kommer aldrig mer att köra lastbil. Han tänker på kolleger som också råkat ut för olyckor men jobbar kvar. Ivar har dödat tre människor, men han är inte skyldig.
"Dödsängel" är till form och innehåll en imponerande debut. Jag kan inte tro och hoppas annat än att författarskapet får en fortsättning.
Mottagen: 24 oktober 2021
Anmäl textfel
