LitteraturMagazinets recension
av Händelsehorisonten, Balsam Karam
Solidaritet och systerskap
En upprorisk tonåring vägrar att acceptera sin lott i livet och gör revolt. Författaren Balsam Karam är bibliotekarie till vardags, LitteraturMagazinets Karin Cellton har läst hennes debut.
Först vet jag inte vad jag läser. Är det en roman om segregation och fattigdom? En saga om en flicka som växer upp i utkanterna av en stad, omgiven av goda kvinnor, förtryckt av de onda männen? En saga om en modig flicka som slår tillbaka? Eller läser jag legenden om Milde? Kvinnan som blir martyr och offrar sig för sitt folk och döms till att sväva ensam uppe i rymden? Ibland tänker jag att det är poesi jag läser. Balsam Karam berättar rytmiskt, med omkväden och upprepningar och jag vill läsa flera stycken högt. Det är otroligt vackert.
I början stör det mig att jag inte vet vilken bok jag läser men när jag bestämmer mig för att inte välja utan läsa alla på en gång är det som att boken öppnar sig för mig och jag låter berättelsen skölja över mig.
Berättelsen om Milde är inte kronologisk. I första kapitlet dör hon, i mitten av boken döms hon till att dö ensam i spänningshorisonten av ett svart hål, ensam som hunden Lajka. Men slutet är bara kärlek och hopp och Milde lever. Bäst tycker jag om delen om Utkanterna. Milde är sju år gammal när stadens alla kvinnor deporteras. Vi får inte veta varför. Kanske för att de är kvinnor. Kanske för att de är ensamstående kvinnor och inte del av en familj. Milde och hennes mamma gör sig ett hem i Utkanterna tillsammans med de andra kvinnorna. De bygger ett samhälle, startar en skola. Deras tillvaro påminner om flyktinglägrens. Till skillnad från resten av boken är den här delen mer realistisk. Det är skitig fattigdom, svält och vanmakt. Men också en djup gemenskap. I staden pågår det vanliga livet. Hit kommer turister och kommers pågår. Människorna i staden beskrivs som vita. Turisterna också. Det är ett väldigt snyggt sätt att säga att kvinnorna i Utkanterna inte är det, från deras perspektiv. Jag gillar det.
När Milde förs till männen som dömer henne till att delta i ett experiment om svarta hål är berättelsen inte alls så science fiction-betonad som jag först förväntade mig. Boken har jämförts med Aniara men rymden är mer som en kuliss för det brandtal Milde håller för oss. Ett brandtal över sina systrar, sitt hem. Det är lika poetiskt som politiskt och politiken är kärlek.
"Händelsehorisonten" får en svag fyra. Jag tyckte om den här boken jättemycket men jag hade velat veta mer, få fler svar. Vad var egentligen sant i berättelsen om Milde? Hände allt detta eller var hon en symbol? Var ligger den här staden och när utspelas den här boken? Varför deporterades kvinnorna? Jag blir lite frustrerad men tänker att kanske är poängen att det inte behövs några detaljer, för detta händer överallt, hela tiden.
Mottagen: 1 maj 2018
Anmäl textfel
